Frustrationen bara växer, längtan efter ett syskon är så stor

Håller med, bara går och vänta på ägglossning och sedan väntar på att kunna testa om det blivit nåt. Känns ganska stressande, det är svårt att  koncentrera sig på anda saker. Vårt babyrum står och väntar, det var klart för vår älskade dotter som kom till oss i mars i år och som inte kunde stanna. Ibland känns det som jag inte orkar vänta och längta mer utan bara vill strunta i alltihopa. Varje månads besvikelse är så tung=( Är ändå förvånad att jag kan vara så hoppfull varje gång och sen den eviga maktlösheten, känslan att det inte finns något man kan göra för att det ska fungera om inte kroppen vill.