Den frivilliga barnlösheten

Nähä du, det där tror jag inte på. Min man älskar mig men kommer förmodligen dra. Jag älskar min man vansinnigt mycket men flyttade ändå tillbaka till min hemort utan honom. Skulle inte ge upp hela min familj för 1 människas skull, och han kommer förhoppningsvis inte ge upp drömmen om barn.Att man kan utsätta sig för nåt sånt... Obegripligt. Som jag redan har sagt, hur långt är man beredd att gå? Prostituera sig för att ens fantastiska man ska slippa arbeta, annars gifter han sig med nån rikare..? Jag fattar inte resonemanget.
     

Men tagga ner lite. I mina ögon resonerar ni väldigt svartvitt. Jo, min sambo är mitt livs kärlek OCH jag är hans. Och han kräver ingenting av mig. Vi har under många samtal försökt gå igenom alla alternativ och icke-alternativ som finns. Han har t.o.m. funderat i så extremt okonventionella banor som att ha ett barn på deltid, allt för att jag inte ska behöva skaffa barn om jag inte vill OCH för att han inte ska behöva skiljas från mig. Nu har vi iofs avfärdat just det alternativet, men bara för att illustrera hur långt utanför ramarna vi har tänkt, för bådas väl. Detta är en pågående process och jag har nu kontaktat en aurorasköterska (en kompis' idé) för att bolla mina tankar med henne. Ibland är det tyvärr inte bara att välja det ena eller det andra bara sådär, som vissa här verkar anse att alla ska tycka och känna.

Vad arg du verkar, jag är inte emot dig och säger inte att du ska skaffa barn. Jag talar för mig själv och jag är också frivilligt barnlös. Om tex min hund blir sjuk och spyr, så blir jag inte arg/bitter utan torkar upp och tycker synd om hunden. Det gör jag inte för att det är min hobby och jag går igång på det, utan för att jag tycker om hunden och inte vill slänga ut den för att den spyr. Du kan byta ut ordet hund mot mormor, farfar, marsvin, barn eller vad som helst. Hur du gör med dina nära är din ensak, men för egen del har jag resonerat så i mina tankar om hur jag skulle reagera på att få barn.

Jag känner ingen längtan efter egna barn, är 33 och trivs med livet som det är. Har aldrig drömt om att bli mamma, aldrig velat vara barnvakt eller aupair. Min make är inte heller inne på barn. Släkt och vänner har barn i alla åldrar och det är trevligt att umgås med de familjerna. Men vi är nog för ointresserade för att bli bra föräldrar. I bland är det inte mer djuplodande än så.

Jag har aldrig känt någon lust att få barn. Jag älskar mina brorsbarn och vänners barn, men själv vill jag inte ha. Några timmar åt gången räcker mer än tillräckligt. Största anledningen är väl just att jag inte har nåt behov, jag känner ingen inre längtan efter barn och då tycker jag att det är fel att sätta ett barn till världen. 
Jag tycker att ett barn ska vara riktigt efterlängtat av både mamma och pappa. 

Trivs väldigt bra med mitt liv, gör det jag vill och den tiden jag hade lagt på familjeliv om jag fått barn lägger jag nu på frivillighetsarbete istället. Jag ser helt enkelt ingen anledning till att "skaffa" barn.

Ett par vänner är kritiska till detta och ifrågasätter mitt val. Just nu är jag singel och jag får ibland nån kommentar "ja nu ja, men du har ju ingen kille att få barn med, det kommer ändras när du träffar någon".
Vilket provocerar lite eftersom det låter som att jag aldrig egentligen tänkt över det, jag har tydligen ingen egen vilja.. Jag har haft ett par långa, fina förhållanden, som till slut tagit slut av olika anledningar. Å jag har aldrig varit sugen på barn. 

Ibland kan jag inte låta bli att undra om de som är mest kritiska/ifrågasättande känner någon bitterhet när de ser hur bra jag trivs med det liv jag har, precis som det är, att jag kan hitta på saker närsomhelst och ständigt utvecklas genom nya projekt osv, att jag är riktigt lycklig och 99% av tiden inte har ett enda problem. För de två personerna som ifrågasätter mest i min bekantskapskrets måste jag nog säga är de som klagar mest på barn som inte somnar, sjuka barn, trotsiga barn, mannen gör ingenting, sexlivet är obefintligt osv..
Å då blir jag i vart fall inte sugen på barn.                 

Jag tycker inte om barn helt enkelt. Dom väcker inget som helst intresse hos mig. Tanken på att vara förälder ger mig en klaustrofobisk känsla. Jag vill inte vara bunden till en person på det sättet en förälder är bunden till sitt barn. Jag vill ha valmöjligheter i mitt liv som inte baserar sig på ett barn.

Jag är frivilligt barnFRI. Arbetslös r man när man inte hittat något jobb, fast man vill ha det. Barnlös är man när man inte fått barn, fast man vill ha det. 

Barnfri är det rätta ordet när det skett frivilligt.

Var ute på ett fik härom dagen, där alla lattemorsor satt med sina skrikande, spyende, sprattlande telningar. Både jag och min sambo plöjde genom havet till den avdelning där vi fria människor får sitta i lugn och ro och för varje fet, förslappad morsa som gick förbi oss till kassan, skrattade vi båda i mjugg åt dem, speciellt som min sambo och jag själv är 40+ och har kroppar som de flesta 20-åringar är avundsjuka på. 

Här finns inga bristningar, slappa tuttar eller skrikande ungar. Bara stilren lägenhet, vackert dekorerad, en fantastisk hifi-anläggning med klassisk musik och en storslagen hemmabio - helt utan kladdiga barnfingrar som förstör!!!

Livet är toppen utan ungjävlar!! 

Men Computerworld, livet är nog toppen med ungjävlar också. Annars hade inte så många skaffat fler än ett barn.

För mig är en snygg kropp och rent hem knappast anledningen till att jag inte vill ha barn, jag vill gärna ha det så och tycker inte det är värt det. Alltså bli fet och ful och ha kladd överallt. Men det är knappast anledningen.
Det du skriver kan jag hålla med om till viss del för mitt liv är underbart, men din ton spär på fördomarna om oss som iskalla empatilösa as...

För mig handlar det om ett ointresse för barn.
Att skaffa barn och uppfostra den/dem är så ointressant och lockar mig inte alls. Dessutom uppskattar jag min frihet, och med frihet menar jag att inte behöva ha ansvar för ett annat levande väsen. Sen finns det så mycket annat som är mycket roligare och givande än att ha barn. Jag uppskattar sovmornar, resor, gå ut och äta, promenera, umgås med vänner och annat som tillför glädje i livet. Dessa saker, och mycket mer, skulle bara störas av närvaron av barn som kräver sitt. Jag har ett vuxet styvbarn och det passar mig utmärkt

I dagens samhälle behöver vi inte

Jag anser inte att mitt barn "completes me". Varför vi valde att skaffa barn var för att vi älskade varann och ville skapa något rollsammans; ett barn kändes självklart. Jag har dock full förståelse för de som inte alls tänker så. Alla är vi olika och i dagens moderna samhälle så behöver faktiskt inte alla skaffa barn. Det finns mer än "familj och överleva" nuförtiden. Vi lever annorlunda nu och är inte beroende på samma vis som förr.

Som 40+ man så har jag inte längtat så mycket men nu när jag träffade den rätta tjejen, som tom verkade vara lite 50/50 till en början så har en ny era börjat. Blir en liten nästa år om allt går som det ska och det känns fantastiskt. Jag hade nog andra tankar när jag var runt 30 men man ändras med åren och tänker mindre egoistiskt och materialistiskt tror jag. Ska bli mysigt med ett barn i familjen. Dömer inte någon då jag vet att man både väljer bort det frivilligt eller har svårt att få/göra barn.

Jag vill inte ha barn, mina djur fyller behovet av att ta hand om andra, att se andra utvecklas. Dem och min fästman är min familj. Jag är inte intresserad av barn, tänk om pjuklarven skulle vara pälsdjursallergisk, hur fasiken gör man då? Adoptera bort ungen som kanske får allergi vid 3 års ålder är kanske inte lätt, dem flesta vill ha bäbisar. 
Är så allergisk mot folk som kallar barn mirakel, snälla vi är över 9 000 000 000 människor på jorden, det är INGA mirakel!

"Mindre egoistiskt"? Finns inget mer egoistiskt än att skaffa barn.