Om att vara skitgammal ;) och börja planera barn

Jag har en kompis som fick en storkbebis i december, hon blev gravid på fjärde försöket, en annan plussade på tredje försöket men fick MA. Hon har precis varit nere igen och har testdag framåt helgen  

Jag köpte från en sajt som hette "gravid och barn". Dom hade erbjudande just nu så jag passade på. Sen finns det ju Testlagret och Billiga tester oxå. Bara att kika runt och leta lite.

Det är kul att höra att det fungerar för många oxå

Följer din blogg nu.: ) Väldigt roligt och intressant att läsa. Vi har en del samma funderingar och går igenom samma saker. Håller tummarna för oss!: )

Jaha, vad roligt! Kan jag läsa mer om dig nånstans? Vart är du i hela processen?

Nu hittade jag ju dig i en annan tråd :)

Haha, ja jag är överallt...; ) Jag har oxå en blogg om du vill läsa mer än det jag skriver här.: )

singelmammatobe.blogg.se/

Kul! Ska lusläsa den :)

Hej,

Har inte kommit lika långt...men skrivit ut papper Storkkliniken för att åka dit vår (förstod det som att 6 månader måste man ha koll på antal menstruationsdagar?) Hm..
Satsar på maj 2013..
kram

Hej!

Kul att di kikade in! Jag har gjort mitt första försök nu, men fick mens igår. Så jag får köra på i denna cykel oxå. Det finns en härlig tråd här oxå:
www.familjeliv.se/Forum-7-301/m64777505.html
Alla är i mer eller mindre samma sits och det är bara att fråga om du funderar på nåt :)

Kram!

Hej plopp,

Vad tråkigt! Jag blir så ledsen för din skull...
Bra att du inte ger upp.
Du kommer hinna ha stor mage före mig!!

Har provtagning inbokad och hoppas verkligen allt "ser o.k ut". Mentalt känns det helt absurt att planera bli gravid i april. Men jag längtar!!!

Kram på dig! Ska läsa din blogg nu.

Lycka till! :) Hoppas du får din bebis snart!

Ja, det var lite trist... Men det är väl "bara" att ta nya tag. Det är lite konstigt att just planera att bli gravid. Det blir så konstig känsla eftersom man gör det på egen hand. Men spännande oxå!

Kul att du har dina provtagningar inbokade! I Danmark då eller?

kram!

Tack!

Jag kämpar på. Tror nästa ÄL är i början på nästa vecka. På'n igen bara :)

Hej allihop, 

jag är lite som ni - 37, singel, längtar efter barn, och känner mig så redo som jag nånsin kommer att bli - men har inte kommit lika långt i mitt tänk. Jag undrar, hur kom ni fram till beslutet att köra på själva? (Hoppas detta inte är för off-topic). 

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska ge det ett år till eller två, och se om jag träffar någon - såååå mycket lättare att vara två, ändå. Å andra sidan ångrar man ju aldrig ett barn, eller hur? Och jag tror mig vara fullt kapabel att klara av utmaningen själv. Plus, jag kan ju träffa någon senare ändå? (Hoppas jag verkligen att jag gör!). Jag har tom. funderat på möjligheten att hitta en sund och trevlig karl som kanske inte vill gifta sig men som är trevligt nog att ha en "fling" med, och bara "bli" gravid av misstag, liksom... Men bävar för trasslet som kunde följa. OM det skulle hända skulle jag helst hålla det för mig själv, absolut inte en fråga om pengar eller så... Vill inte att någon ska känna sig lurad/utnyttjad men om han inte vet om det spelar det väl ingen roll?

Å andra sidan kunde det vara skönt att INTE känna "donatorn" heller. Bara låta det vara liksom. Då blir det ju Danmark. 

Gick ni alla igenom dessa tankar/val? Vad fick er att bestämma er?

Hej!

Jag har beskrivit lite om det i min blogg, den hittar du längst ner i mitt inlägg här. Klicka på Allmänt och scrolla till början :)

Men jag tar det lite snabbt här iallafall. Jag började längta efter barn vid 32 ungefär. Då hade jag en relation och var väl inte på det klara med att just han var rätt. Den relationen tog slut och fram till nu har jag varit singel. Jag har alltid tänkt att jag skulle kunna tänka mig att göra det på egen hand. Kanske så att jag hellre vill ha en man vid min sida, men inte ett måste. Så i våras så landade jag helt enkelt i att det var dags.

Jag ville inte vänta på en man längre och jag ville bli mamma. Och jag ser inte bara nackdelar med att vara ensam, det finns en del fördelar känner jag. Ingen att förvänta sig hjälp av som man inte får. Ingen att behöva ta hänsyn till i form av sömn och sånt. Jag bestämmer helt och hållet själv över hur jag vill leva mitt liv.

Donatorn då... jag har bestämt mig för att om det går, ha en donator som kan tänka sig viss kontakt OM det uppstår ett behov. Jag tänker på om barnet känner behov av att veta sitt genetiska ursprung i framtiden. Så känner jag. Men jag vet att andra inte alls vill ha kontakt. Jag vill ha den möjligheten om behovet uppstår.

Nu är jag 36 och känner att jag inte vill bli gammal mamma. För mig känns det viktigt att försöka få ett barn så fort som möjligt. För att det är dags för mig helt enkelt :)

Det mesta plopp76 har skrivit stämmer in på mig oxå. Det har inte varit ett lätt steg att ta samtidigt som det egentligen är hur lätt som helst. Jag vill verkligen ha barn och har alltid velat ha det. Men livet har inte blivit som jag planerade när jag var yngre.

Jag har gått igenom de tankar du har och processen att komma dit jag är idag tog flera år. Tänk igenom det hela noga för naturligtvis ska man inte göra det här valet om det inte känns helt rätt. Men som du skriver, man ångrar aldrig ett barn.

Det som fick mig att bestämma mig var att jag insåg att jag måste göra nåt aktivt. Inte bara gå och vänta på nåt som kanske aldrig kommer eller som kommer för sent (en man alltså). Jag kände att jag inte vill vakna upp en dag när det är för sent att bli gravid och ångra att jag aldrig ens försökte. Kanske får jag aldrig barn eller kanske träffar jag en man och får barn med honom. Men jag måste försöka på egen hand för jag vet inte vad som händer i framtiden. & när jag tänker tanken att leva utan barn i resten i mitt liv så gör det så ont att jag inte kan tänka färdigt den tanken. Jag måste försöka! & jag vet att jag blir en jättebra mamma om jag får chansen.

Fråga om du undrar nåt.: )    

Det här fina rådet från Salon.coms "agony aunt" Cary Tennis har mer eller mindre övertygat mig: 

www.salon.com/2012/09/13/should_i_knock_myself_up/

 Bäst att agera medan man fortfarande har val, eller hur? Jag har alltid trott att jag skulle ha lätt att bli gravid (var gravid ett kort tag när jag var 22, slutade med tidigt missfall) men nu har jag börjat undra om det verkligen är så, och inse att det är möjligt att jag inte kommer att bli gravid med en gång. 

Hur tänkte ni runt val av donator, och klinik vs hemmainsemination?

 

Ja, jag känner att jag vill göra nåt åt min barnlöshet medan jag kan. Jag vill som sagt inte bara gå och vänta på att saker ska hända av sig själva i mitt liv. Det har inte funkat hittills.

Från början hade jag tänkt åka till klinik i Danmark, men då hade jag inte riktigt koll på det här med ägglossning och att det är ett himla räknande och planerande hela tiden. Jag var kanske inte helt fokuserad på biologi-lektionerna.; ) När jag insåg att man kan behöva inseminera rätt plötsligt så insåg jag även svårigheterna med att få det att funka praktiskt med jobbet. Jag kan inte ta ledigt hur som helst och kanske då flera månader i rad. Dessutom kostar det ju en hel del. Sen råkade jag läsa om heminsemination, vilket först kändes jättemärkligt. Men jag läste massor om det och om olika erfaranheter och sen kändes det inte lika märkligt längre.: ) Det är lättare att vara flexibel med heminsemination i alla fall om man har sin donator på nära håll.

Val av donator: min donator tog kontakt med mig och jag hade nog tur som fick kontakt med någon som är seriös, har samma inställning till detta som mig (vad som händer när barnet har fötts osv), bor i närheten och har erfarenhet av detta sen tidigare. Mina tankar kring donatorn är att jag inte vill ha delat föräldraskap, att barnet ska kunna ta kontakt i framtiden om han/hon vill, att donatorn är frisk och överhuvudtaget "vettig", gör detta av rätt orsaker osv.

Liksom plopp76 har jag en blogg (adress nedan). Jag har skrivit lite om hur det började och mina tankar kring barnlöshet, försöken osv. Läs gärna.: )