Hej, detta kommer bli ett långt inlägg som jag skriver för jag vill dela med mig och hoppas någon kvinna kan känna igen sig.
När jag var 19 år (28 nu) fick jag reda på min låga äggreserv då vi inom familjen upptäckte en ärftlig genetisk defekt. Har fått gå på kontroller vartannat år samt gjort två ägguttag - har nu 6 frysta ägg. För två veckor sedan var jag på ytterligare en kontroll och möttes av en information jag hoppats få år fram. Nu är min äggreserv så låg att deras rekommendation är vid vilja att kunna få barn naturligt bör vi starta nu. Jag lever i en samborelation och vi har varit tillsammans i lite mer än två år. Min tydlighet över min starka önskan och dröm om barn har funnits från start medans min sambo inte ens vetat om han velat ha barn - men då vår kärlek varit så stark har jag haft is i magen och hoppats min kropp skulle följa med tills det en dag, kanske var dags. Tiden blev nu. Han är så tillmötesgående och jag försöker få fram att det är en del av mitt hjärta och min själ att bli mamma, det är viktigare än allt. Medans detta är en chock och väldig svår situation för honom då han inte sett sitt egna liv och framtid likadant.
Nu går jag i väntans tider, i väntans tider som egentligen inte finns. Tiden är min enda fiende. Jag får inga raka svar, är så rädd. Läkaren berätta att min fertilitet är ungefär som en genomsnittlig 40 åring kvinnas och att när jag är mellan 32-35 år kommer det inte gå naturligt utan hormonell hjälp och med hopp om att något av mina frysta ägg går att befrukta samt fästa - till detta hör också fakta till att i och med defekten minskar chanserna ännu mer att barnet då skulle vara friskt o jag kommer behöva ta beslut om abort.
Jag ville inte pressa min kära för mycket då jag oavsett hans val skulle visa respekt och acceptans. Men min önskan är att försöka och lyckas - trots att det inte var planerat just nu och logistiken runt omkring med boende och även ekonomiskt inte är önskvärt optimal.
Har någon upplevt liknande, hur gick det för er?