Gravid fästmö / numera x.
Hej!
Jag har tittat runt på nätet och läst massor om detta och jag har pratat med vår barnmorska, kurator och kompisar men inte fått något vettigt svar eller tankar från dessa, så nu tänkte jag att jag ville göra ett inlägg och se om det finns nån som känner igen detta.
Jag och min flickvän ( ex ) träffades och ganska snabbt (efter ca 5 månader) så blev hon gravid, det var planerat och vi hade pratat om det tidigare och hon hade slutat äta sina P-piller. Hon hade en föraning om att det skulle vara positivt men testade ändå för att vara helt säker på det, och jag bestämde mig i slutet av februari att flytta ner för att kunna få vara med under hela vägen och finnas till, jag kom ner till henne den 21 feb. vi gjorde ett andra test i vecka 7 hos MVC och även det var positivt. men efter fyra dagar som "sambos" valde hon att ta lite avstånd och bosatte sig
Det va det. det kändes underbart, äntligen tänkte jag, nu har jag nått ett livsmål och det kändes så fruktansvärt bra. Vi var väldigt kära i varandra och känslorna för barnet och för varandra växte mer och mer, vi tyckte båda att det kändes så himla bra.
Sen blev det helt svart för min flickvän och allt vände, veckan efter att jag flyttade ner ( 26/27 feb ) så var det just som att känslorna för mig bara försvann,hon kände sig avtrubbad och tom, jag skulle nog säga att hon fick en släng av depression och ville inte vara i närheten av mig längre, utan begav sig till sin mor och har varit bosatt där sen dess. Det kändes som att allt nytt skulle bort. Hon ville ha utrymme och jag gav henne det samtidigt som jag kände mig väldigt uppgiven. det är en riktigt jäkla jobbig situation och det går inte en dag utan att jag gråter för att jag känner mig så utlämnad och maktlös, och jag har ingenstans där jag får stöd, dom som jag försökt prata med säger bara en enda sak " jadu, Det är en jäkla soppa du hamnat i, du är en riktig idiot som stannar kvar, du skulle ha stuckit direkt och krävt att hon avbryter det hela, men helst så skulle du aldrig ens ha tänkt tanken " ...
Det känns inte roligt för fem öre och bara lyssna för jag vet inte vad jag ska svara när jag får höra sånt..
Jag känner att dom uppoffringar som jag har gjort för våran skull inte alls är värt ett ruttet lingon, jag flyttade från min trygghet, hyffsat jobb och väldigt bra boende, och så blir jag behandlad som ingetmer än en spermadonator, det sårar riktigt mycket. nu har jag fått tag i en lägenhet från den första, dock har jag inga möbler eller bil så sådant kommer bli väldigt svårt att fixa OM jag gör det, jag är väldigt spartansk av mig. men jag känner ändå hur tvivlen växer inombords, gör jag rätt, eller fel? vad är rätt och fel?
Nu är hon i 11´e veckan och hon har avbrutit relationen med mig via facebook och vi pratar knappt längre, varje gång jag försöker så blir det direkt taggarna utåt. hon säger att hon inte har känslor för mig, hon säger bara " vill inte mer " samtidigt som hon har sagt att hon önskar att det kunde vara som förut och att vi hade det väldigt bra, jag får dubbla budskap men jag antar att hon inte vill att jag ska må dåligt. men det är svårt för mig att se det positiva och jag känner mig så maktlös och övergiven
Jag känner att hon inte vågar tänka på "oss", att våga släppa in mig igen.
Det kanske är värt att berätta att hon har mycket i bagaget, både sexuella och mentala övergrepp, trasiga förhållanden och troligtvis en väldigt sned mansbild och jag har alltid jobbat väldigt hårt för att visa henne att jag inte är den typen hon tidigare har haft med att göra som har svikit och sårat henne på många olika nivåer, jag har ställt upp för hennes familj och framförallt hennes yngsta bror som inte har det så lätt just nu både skolgång och generell motivation och jag känner igen mig i honom, jag hade med mig en extra dator till honom när jag kom hit som han fick för ca 25% av det igentliga priset, men någonstans måste jag väl få sätta ner foten och sluta ta emot skiten hon slänger ur sig mot mig? nu är detta bara en tankebana men skulle det vara helt jädra fel av mig att sätta henne mot väggen och be henne bestämma sig om hon vill ha mig i sitt liv och bygga en familj på det, eller avbryta graviditeten och gå skilda vägar därefter?
Allt för barnet tänker ni nog, men varför ska hon bära mitt barn om hon nu inte vill ha med mig att göra? är det inte bättre att hon bestämmer sig för att endera satsa på oss, eller att avbryta graviditeten, eller tänker jag helt skevt? jag är fortfarande väldigt kär och även om jag kanske använder hårda ord så älskar jag henne av hela mitt hjärta och det finns ingen annan som jag vill dela mitt liv och ha en egen familj med, en familj som inte skulle vara lika dysfunktionella som min familj var, med båda föräldrarna medvarande och utan all bitterhet som fanns hos min mor gentemot min biologiska far som jag fått äta upp varje gång det har varit något.
Det känns som att hon har bara stängt av för att kanske skydda sig själv, kanske för att hon vet hur det är att vara ensam med barn och att det funkar då hennes mor var ensam med tre barn, utan "någon annan vuxen i hennes liv" som det kanske skiter sig med senare... men hon har sagt att hon inte har tänkt igenom "oss" utan tänkt mest på barnet och förlika sig med tanken att hon är gravid och det förstår jag för att hon bär ju på barnet. Men jag känner mig så lämnad.Jag förstår att det kan vara en reaktion på att allt gick så snabbt, men tycker samtidigt att det känns drastiskt att hamna där vi är idag.
vi ska till MVC på måndag på ett möte om graviditeten men hon vill även ha en " privat " stund med morskan då hon har några kroppsliga saker att ta upp, men spontant känns det som att det är något annat som hon vill prata om, för det finns inte en cm av hennes kropp som jag inte vet hur den ser ut som, Det känns som att hon döljer något för mig. visst ska hon få prata privat med morskan om hon så vill, det har jag tänkt att göra med, dock hade jag föredragit om hon var med då för jag tänkte att jag skulle fråga igen efter någon pappa-grupp eller om hon kan peka mig åt rätt håll denna gång.
Jag kommer att göra vad jag orkar, kan och känner att klarar av för att vi ska ha en bra relation inför det kommande barnet om hon väljer att behålla det. Men jag vill inte sluta hoppas heller. Vi pratar just ingenting med varandra vilket vi inte gjort så mycket under denna tiden för att hon velat ha utrymme. Hon har velat ses någon enstaka gång och då har vi gått på en kortare promenad och in på lite affärer för att kolla runt och säger att jag kan hänga med hon och att jag ska vara närvarande nu under graviditeten.
Det känns ju skönt, men jag är så förvirrad, maktlös, övergiven och förtvivlad.
Detta blev rätt långt men jag hoppas det går att följa ändå...