Någon mer ensam gravid i trimester 1

Hej! 

Jag är också själv, haft ett ostabilt förhållande i 5 år som är helt slut sen nån månad. Jag blev gravid precis när jag gjort slut och sen gjorde vi nåt försök men det går inte, 'ndå beslutade jag att behålla. Tycker inte det är själviskt, abort är en svår grej, det blir inte alltid som man tänkt sig! Jag är i v 22 och BF 11 jan. 

Hej! Jag är också själv men det är självvalt då jag åkte till Danmark och fick hjälp av IVF. Förstår att det måste kännas konstigt efter så lång tid tillsammans men jag tror att innerst inne känner du själv vad du vill och önskar. 
Vi är så mycket starkare än vi tror:) 

Jag är i en knepig situation och vet inte om jag är själv eller kommer vara själv. Har en snart treåring och separerade med hans pappa i början av sommarn, var mer eller mindre själv första året så jag vet att jag har klarat det bra. Men nu i somras träffade jag en tidigare kärlek och vips vart jag med barn. Är i vecka åtta och är klar med att jag inte kommer göra abort. Jag trodde inte han skulle vilja vara särskilt delaktig men till min stora förvåning verkar han nyfiken och intresserad av mig. Men är egentligen inte redo att ingå ett nytt förhållande när jag bara ville vara singel. Ska åka och reda ut allt nu i helgen. Så just nu är jag ensam med en liten son och en plutt i magen. Får se hur allt blir. Vill inte göra något drastiskt tills vi verkligen vet hur det blir. Men jag vetvatt jag kan klara mig själv, med hjälp av familjen såklar.

Ja, Makrona, det blir inte alltid som man tänkt sig ;) men man klarar det ändå! ditt förhållande med den nya kanske kan bli seriösare på sikt, om du nu ska behålla kommer ni ju alltid ha kontakt, så det behöver ju inte gå fort heller om du vill känna dig lite mer som singel!

Jag får ansluta mig till denna tråden.

Ensam gravid p.g.a att min sambo sedan ett par år tillbaka valde att lämna mig om jag valde att behålla barnet.

Jag valde att behålla och han valde som sagt att lämna. Situationen är svår då vi fortfarande bor tillsammans och jag pendlar mellan hopp och förtvivlan.

Ena dagen så känner jag mig stark och är övertygad om att de kommer att gå bra en annan dag bryter jag ihop och är övertygad om att de inte kommer gå. Att jag kommer vara ensam resten av livet och inte kommer klara mig. . .

Balansen mellan att sörja och bearbeta uppbrottet från personen jag trodde jag skulle spendera livet med och glädjen över den lilla i magen är också väldigt svår.

Är också ensam om min graviditet... går snart in i vecka 15 och min sambo vill inte ha något med "det" att göra säger han så han håller på att flytta. Väldigt jobbigt att leva mitt i en separation...

Blir så ledsen att höra om er vars sambos väljer att skita i sitt ansvar men ni ska vara stolta att ni redan är så starka och står för ert val! Visst, det är läskigt, men bara för fadern vill vara med från början är det ändå ingen garanti att han kommer vara det senare och pånså vis är det ju lika bra att veta vem han vill vara från början.

Lite uppdateringar från mig, skrev här senast i v 8 och är nu i v 15. Jag och killen har pratat en del, även om det är svårt, men han låter mig flytta in där efter årsskiftet när treåringen får förskoleplats i närheten. HAn bor nära min mamma vilket känns jätteskönt att ha nära till. Pga sonena pappa har jag flyttat några mil från min hemstad men snart är jag tillbaks. Vi har inte sagt att vi är tillsammans eller så men vi har en fin relation tycker jag nu, åker dit ca varannan helg och får så mycket kärlek. Men känner mig ändå ensam då äldsta barnet är helt mitt ansvar och har ingen aning om hur det kommer bli med den lilla till våren. Jag måste hela tiden pusha honom för att han ska förstå vad jag behöver osv. JAg är alltså förvirrad. Men har ju tur att slippa bli alldeles ensam nu.

HUr har ni det med familj och vänner och så? NÅgot stöd på den fronten? ÄR lika bra det!