Lämnad av partner under graviditet

Jag har varit i din situation. Min sambo lämnade mig helt plötsligt i vecka 18, och krävde abort. Han hade ångrat sig och ville inte ha fler barn (han hade ett sen tidigare ). När han fick klart för sig att det var för sent för abort, bröt han all kontakt. Vägrade följa med på ultraljudet osv. Det var helt fruktansvärt hela situationen, jag gick ner mig i en depression. Så jobbigt att jag inte kunde njuta av graviditeten. Strax innan barnet föddes kom han tillbaka och var närvarande sporadiskt. Men allt fick jag köpa och fixa själv, han ville inte sova över eller så när bebisen var född. Vi blev tillsammans på nytt när sonen var ett halvår , men han brydde sig knappast om sonen, och vi bara tjafsade och bråkade. Lämnade honom för gott. Det tog ett par år, men nu är sonen 6 år, och de har en superbra relation och han bor hos sin pappa varannan vecka. Det har varit en jobbig resa, men det blev bra till slut! Jag hoppas att allt blir bra för dig! Man är starkare än man tror! Vet inte var du bor någonstans, men på en del ställen finns det särskilda vänta barn grupper för ensamstående gravida. Jag var med i en sådan, och det var väldigt bra!

Usch vilken jobbig sits!

Men ni vet väl om allihop att om man inte är gift när barnet föds så får mamman automatiskt ensam vårdnad? Man behöver alltså inte ha gemensam vårdnad med pappan, så om han inte är intresserad av vare sig vårdnad eller umgänge så behöver ni inte ha någon kontakt alls. För att få vårdnad måste mannen stämma kvinnan och få rätt i tingsrätten. Jag hade låtit honom ta alla initiativ till kontakt och tar han inga så är det väl lika bra.

Tack för ditt svar! Ja tanken är att jag kommer ha ensam vårdnad och att han får ta initiativ. Det som är jobbigt med honom är att han är så oberäknelig att man vet aldrig om han får för sig att dra igång nåt typ söka vårdnad och hitta på saker att svartmåla mig med. Men jag försöker ta en dag i taget, just nu är han knäpptyst iallafall...

ZJag var ensam under min graviditet. Inte jämförbart med dig då vi inte var sambos eller så och relationen var mycket ny när jag blev gravid. Men jag antar att känslan och upplevelsen år samma på många sätt.

Jag måste säga att det var jobbigare att vara ensam och gravid än ensam mamma. Dels för att man inte hade nån att dela oron och längtan med och dels för att allt var aå osäkert. Hur skulle allt bli? Skulle pappan bli en närvarande sådan som sagt osv?

I mitt fall blev jag ensam förälder helt och hållet. Det har gått över 15 år nu och så här långt senare kan jag konstatera att så väl mitt och mitt barns liv varit riktigt bra hitills (peppar peppar). Jag har aldrig känt att "det är bra trots att familjen bara består av en vuxen" utan bara "det är bra" punkt så att säga.

Hur gick det

hej tråkigt å höra de att du blivet lämnad jag finns här om du behöver någen å prata av dej med urban skild när min son var 1 år

Jag menar INGET illa överhuvudtaget med min fråga utan frågar av rent intresse!

Men Ni som har män som lämnat Er, har dem varit med och planerat barnet eller har Ni råkat bli gravida (vilket kan händer) och sen tar ställning till om behålla eller inte behålla.

PomPom

Hej Einstein!

Tror du att alla ensamstående kvinnor har SAMMA bakgrund? Nej det kan variera serru. Min man trilskas så in i helvete med mig och vi är gamla som fan, extremt välutbildade och vi planerade graviditeten. Har ett tidigare barn som blev till oplanerat. Varför undrar du? Kan du inte själv räkna ut m lilltån att det är olika?

Men det är ju därför jag blev nyfiken för att jag vet att det inte finns ett svar för alla kvinnor som blir lämnade.

Jag tror att blir man överraskad och kanske påtvingad en graviditet som inte är önskad så kan alternativet att "lämna" bli lite lättare för mannen än att stanna kvar.

Och jag har aldrig dragit en parallell om att man måste vara gammal eller ung, välutbildad eller inte, det är du som lägger orden i min mun.

Sen tycker jag det är otroligt tråkigt med sådan ton du har i svaret till mig.

Jag själv har varit i en liknande situation, men jag valde abort för att jag inte ville ha barn med just den mannen. Så döm inte alla!

Jag önskar att du kunde ha ett öppet sinne, och ha förståelse för att man kanske vill fråga utan att bli påhoppad. Varför blir du så förnärmad av min fråga?

Jag har ett öppet sinne. Jag skaffade barn själv när jag var ung för jag ville inte göra abort. Jag utbildade mig samtidigt som jag i princip ensam tog hand om barnet. Det tog mycket av min frihet men mitt barn är det absolut bästa som hänt mig, erfarenheten är att man faktiskt inte måste leva med en man för att ha barn. Även om jag vill det nu när jag blivit gammal. Nu har jag som sagt en man som lämnar mig så fort det blir lite tufft och jobbigt. Trots att jag väntar vårt planerade barn. Tycker inte det är på sin plats att undra i den här tråden. Här delar man erfarenheter och stöttar TS. Bättre att skapa en moralisttråd där alla kan tycka om olika erfarenheter.

Herregud säger jag bara vad är det för män som beter sig på detta sätt. Blir mörkrädd, lagom och bara hoppa av tåget mitt i graviditeten eller närsom.

Förstår självklart ni som lämnat då männen betett sig som skit. Känner igen det där lite. Är i v 13 och min make har haft en tendens och fått mer eller mindre trevliga utbrott.Han har inte kallat mig ngt eller så men bara blivit sur, arg och irriterad snabbt och höjt rösten. Han skyller på sitt mående (mkt på jobbet etc) men tror mer ligger bakom. Speciellt då jag är den som just nu ligger mest sängliggandes med extremt illamående och kräks stup i kvarten. Just dom där ögonblicken när han beter sig som ett arsle känner man lite vemod och tanken att gå skilda vägar har poppat upp i skallen. Älskar honom oherhört men det är tärande.

Men till er som blivit lämnade förstår att det är tufft. Att gått från och varit två som delar på denna upplevelse till och ställa in sig på att vara ensamstående och mamma på det. Men är det ngt vi kvinnor är så är fan starka i våra psyken. Vi må vara sköra ibland men fan starka när det kommer till kritan. Ni kommer klara detta galant även om det känns riktigt tungt nu.

Hur har det gått för dig?

Jag är i samma sits i princip. Är just nu gravid i v.35, min kille kom på för ett par månader sedan att han inte är redo för att ta ansvar som förälder och valde att flytta hem till sina föräldrar igen, han hade i juli precis flyttat in till mig, men blev skraj över allt som har med framtiden att göra och valde att ta den enkla vägen och dra sig ur. Som om det vore ett val. För killar verkar det som att det finns ett val, men jag anser att har man gjort någon gravid och denne behåller barnet så är man fasiken två om det!

Jag har extrem panik över hur det ska gå för mig som ensam förälder, det är mitt första barn och ju närmare BF kommer desto mer panik får jag. Därför skulle det vara intressant att höra hur det gått för dig, eller andra som läser detta och befinner sig i liknande situationer.

Hej
Hur gammal är du? Vi verkar vara i samma sits , lider med dig! ??

Är 32 år. Försöker ändå att tänka positivt o se fördelarna med att vara ensamstående. Jag kommer klara det men vissa dar känns det skrämmande. Hur gammal är du själv?