Förhållande på distans.

Hej jag är en kvinna på snart 37 år har två tjejer som är 10 och 14 år som jag har med samma far som jag separerade med för ca 8 år sedan. I dag har jag ett distansförhållande sedan 3år tillbaka med en man som inte har barn sedan tidigare han bor här på halvtid kan man säga. Vi har gått igenom tillsammans ett traumatiskt missfall o början av året, vi hade pratat om skaffa barn men när vi fick reda på att jag var gravid blev han jätte nojjig o mådde dåligt. Men efter tiden gick och han fick se ultraljudet så vände det och kändes bra så han började se framemot det.men sedan fick jag detta missfall i v14 och vi sörjde på olika vis. Då började vi ju båda fundera på om vi verkligen var rätt för varandra m m men vi fortsatte o sedan nu i sommras försökte vi igen fick ett jätte tidigt missfall för två månader sedan och nu är jag gravid igen , denna gång känns som det kommer gå bra, men min karl känner inte glädje och nu börjar han säga att han inte kan säga upp sig bara sådär. En dag nyligen ringde jag o härjade på han antingen är du med från början o ser till att du blir uppsagd eller så klarar jag detta själv och att han ska inte bena och böna när barnet föds. Låt mig förklara min frustration han har sagt att han skulle flytta till sommaren sedan hösten, han skjuter upp det här hela tiden!!!! Han har sökt två jobb wooow men fick komma på en interjuv och fick inte tjänsten. Sedan är ju reaktionen från första graviditeten med något som sitter djupt inom mig att jag låg på sjukhuset ensam och han åkte o jobbade istället och kom dagen jag fick mitt missfall på kvällen till sjukhuset då det är 32 mil mellan hans jobb och mitt hem. Han bor hos sin far som tar 2,5 tim till jobbet så han pendlar mycket. Så nu vet jag inte vad som kommer hända. Jag ställer in mig på att bli ensamstående men att han kommer ta sitt ansvar men att jag kommer leva o bo ensam med tre barn. Jag har jobb bor bra o jag vet jag klarar detta bara det att jag lever nu i ovissheten och känner mig ofta orolig och jag orkar inte vara min karls terapeut då han har svårt för förändringar. Någon som känner igen sig?eller har råd till mig så jag kan sluta oroa mig. Han är en super bra kille och underbar mot mina tjejer.