Så orolig för min tonårsdotters framtid och annat
Min dotter är 16 år. Hon har alltid varit väldigt tystlåten och stillsam, men det är inget som bekymrat mig speciellt eftersom jag är likadan. Men nu under senaste året har det kommit en massa problematik som gör att det inte är mycket i hennes liv som fungerar så bra.
Hon klarar inte skolan alls, har F i nästan alla ämnen. Hon har alltid legat lite efter i skolan enligt henne själv, men det har hon inte alls påvisat hemma och lärarna har inte lagt märke till det dels för att hon har haft en otroligt stökig klass och hon har varit helt osynlig och sen har lärarna bytts ut konstant, så ingen har uppmärksammat problemet. Läxor började hon få först i 7:an och då började vi bli lite oroliga hur stora kunskapsluckor hon verkade ha, men enligt lärarna var det inga problem alls. Numer kan hon inte koncentrera sig alls, inte förstå och starta upp uppgifter hon får, hon fladdrar iväg i tankarna helatiden och är så känslig för olika ljud att hon är gråtfärdig all tid i skolan. När hon kommer hem är hon helt slut och stänger in sig i sin lilla garderob för att slippa alla intryck. Dock är hon väldigt ambitiös, vill så mycket, men det går ju inte. Har aldrig någon frånvaro, försöker plugga, kan sitta i många timmar och plugga, men får i princip inget gjort.
Vi kan som föräldrar inte ställa några krav alls på henne om att göra läxor eller städa rum eller något alls, hon får sån ångest då.
Det är så hjärtskärande och jag vänder verkligen ut och in på mig själv hur det kunnat bli så här, att jag inte märkt något tidigare. Vi har gjort en grundutredning nu genom skolan och psykologen som utförde den kan med säkerhet säga att hon har ADD, hon är säker på autism också, men det får den stora utredningen visa. Hon säger att det är vanligt att symptomen visar sig på framförallt tjejer först när de kommit upp i tonåren, att vi inte får anklaga oss själva, men det gör jag ju. Jag jobbar tom med barn inom detta spektrum, men har inte misstänkt något sånt innan det sista året.
Jag känner en sån otrolig sorg och är så orolig för henne. Hon går i nian nu och kommer inte få behörighet till gymnasiet. Hon är fantastisk på att måla och vill så gärna gå estetiska programmet. Men som det ser ut nu har vi kommit överens på ett möte i skolan att hon ska fortsätta gå på resurs alla lektioner, men hon får inget gjort där heller och alternativet är särskolan vilket skulle sänka henne helt. Jag hoppas innerligt att vi får en utredning snarast genom BUP, men det känns rätt hopplöst när man hör skräckexempel på hur lång tid det kan ta att få en utredning gjord. Vi hoppas att medicin kan hjälpa henne att fungera bättre, men det är ju bråttom.
Trots det jag beskriver är hon en otroligt glad och omtänksam tjej, hon har en fantastisk humor och hela hennes personlighet är så underbar att alla runtom som hon släpper in tokälskar och fascineras av henne.
Vet inte riktigt vad jag vill med det här inlägget. Jag känner mig bara så handfallen av situationen. Att hon inte kan bli vad hon vill, det är så orättvist! Många av målen för att få godkänt betyg i olika ämnen handlar om att man ska prestera muntligt inför andra, det kan hon inte. Jag hade inte klarat av dessa krav själv idag då jag är jätteblyg, men jag har ju ändå bra utbildning och jobb. NP-proven är ogenomförbara för hennes del då vissa ska vara muntliga.
Finns det någon som känner igen sig i det här? Har någon barn i liknande situation och hur har det löst sig för er, om det har det? Vi stapplar fram, gör allt för vår underbara dotter och mycket går allt bättre, men just biten kring skola och framtidstankar är så tung!
