16 och gravid, hur berätta för föräldrar?

Vill verkligen inte göra abort är inte alls samma sak som Vill jättegärna ha barn.

Jag har alltid drömt om att bli mamma. Sa det redan p lågstadiet när vi pratade om vad vi ville bli nr vi blev stora. Gjorde ändå abort som 18-åring pga studier, ekonomi, bodde hemma och kanske inte rätt kille (som såklart visade sig vara fel)

Nu är jag 29 och har hittat rätt kille(man) , hus, jobb. Arbetat upp en buffert som gjort att jag kunnat vara föräldraledig i strax 3 år.

Vill verkligen inte göra abort är inte alls samma sak som Vill jättegärna ha barn.

Jag har alltid drömt om att bli mamma. Sa det redan p lågstadiet när vi pratade om vad vi ville bli nr vi blev stora. Gjorde ändå abort som 18-åring pga studier, ekonomi, bodde hemma och kanske inte rätt kille (som såklart visade sig vara fel)

Nu är jag 29 och har hittat rätt kille(man) , hus, jobb. Arbetat upp en buffert som gjort att jag kunnat vara föräldraledig i strax 3 år.

Skrev längre upp i tråden att jag velat bli mamma sen jag var 13, men att jag trodde jag skulle gått ut gymnasiet osv då. Jag har även sagt 3 gånger nu att jag inte bestämt mig ännu. Jag vet att det inte är den optimala situationen men nu är vi här, ska ta ett par dagar och fundera, även ringa ungdomsmottagningen och se vad hon säger.

Förstår att det är en lite svårt sits.

Be någon med ekonomiskt sinne och erfarenhet som du har förtroende för om hjälp att se över ekonomi, bidrag, hjälp man kan få från samhället osv. Kyrkan brukar kunna va bra socialt stöd.

Kolla in sidan livsval på Facebook också. Kan hända de även har tips/hjälp kring graviditeter som ung. Skulle tro de är stöttande om man vill ha lite stöd.

När du känner att du har det stödet du behöver från omgivningen är det enklare att berätta för föräldrarna. Om du känner att du klarar av situationen och kan visa det för dem.

Ett av mina barn var oplanerat. En läkare ifrågasatte även varför jag inte gjort abort (då det var för sent vid läkarsamtalet)

Den lilla människan vände upp o ner på en del av livet. Det var tufft, men det har varit underbart också. Och det positiva överväger alla gånger om!! ? Sen känner jag även en som var i liknande sits som du som adopterade sitt barn till en annan familj. Det är en möjlighet som nämns alldelens för sällan på mödravården.

Jag tror att dina föräldrar kommer att behöva ta på sig mycket ansvar för att situationen ska kunna fungera för alla. Mycket av det praktiska kommer att ske på deras villkor eftersom du fortfarande är omyndig. Det kan vara bra att vara förberedd på det, att du inte automatiskt kommer att bestämma över dig själv bara för att du får barn. Det innebär också att du inte kan bestämma själv kring alla frågor som rör barnet. Du förväntas ta ett vuxenansvar men får inte all den frihet eller självbestämmande som det innebär att vara vuxen.

Sanningen är att väldigt få tonårsförälskelser håller i flera år, utan sannolikheten är tyvärr mycket stor att du och barnets pappa kommer göra slut när barnet är litet. Detta innebär delad vårdnad där du kommer missa halva barnets uppväxt när barnet är hos pappan. Du kommer bara få fira varannan jul, varannan midsommar, varannan nyår med ditt barn.

Att få barn som ung betyder också att du aldrig kommer kunna göra samma saker som dina jämnåriga som att åka på långresor, plugga eller jobba utomlands. När dina kompisar sparar pengar för att åka till Australien och träffa nya människor, resa runt och lära sig bättre engelska kommer du inte kunna följa med.

Att få barn är dyrt. Barnet ska ha blöjor, kläder, skor, mat, kunna göra utflykter och gå på aktiviteter. Barnet blir sjuk och då måste man vara hemma och vabba med minskad inkomst som följd. Som ung förälder kommer du redan ha lägsta föräldrapenning och förmodligen låg lön när du väl börjar jobba. Detta tillsammans med kostnaderna för barnet betyder att du kommer ha mindre pengar och därför sämre ekonomi. Att resa utomlands eller köpa lägenhet i ett bra område är bara att glömma, det kommer du aldrig ha råd med.

Är det värt att missa halva sitt barns uppväxt, att aldrig kunna göra samma roliga saker som sina jämnåriga kompisar, att ha riktigt dålig ekonomi kanske hela livet bara för att du vill skaffa barn NU?

Varför i hela friden skulle man inte kunna åka på långresor och plugga som ung förälder? Klart man kan.

Med det inte sagt att jag tycker att det är en bra idé att skaffa barn som 16-åring. Jag skulle bli otroligt ledsen om min 16-åring fick för sig att bli förälder nu.

Långresor som ung förälder, de svåra är väl mest att få ihop ca 60-70 tusen för en långresa för tre personer samtidigt som man ska betala boende, mat och alla övriga kringkostnader för en själv och barnet i vardagen. Med en minimal lön & urkass föräldrapenning. Jag tror att om man inte har föräldrar som förser en med boende och mat osv ska man vara beredd på att det finns mycket man kommer att tvingas avstå. Så att man någonstans är medveten om sanningen till en början. Man förlorar en viktig tid i livet som inte går att få igen bara så att man är medveten om det. För sin egen skull!

Jag träffade själv min pojkvän när jag var 14 år & nu 16 år senare väntar vi barn nr 2 (vår flicka är snart 3 år). Jag är så innerligt glad att vi är där vi är idag. Utbildade, hus utan topplån och bil m.m Vi har en stadig grund där ekonomin inte ger oss sömnlösa nätter. Livet blir såklart inte ?bättre? endast för ekonomin men jag tror någonstans att livet blir enklare när man gör val som ger förutsättningar att nå sina mål. Vill man kanske resa mycket, ha ett specifikt jobb osv. Köpa hus eller lägenhet inom snar framtid så får man jobba för det. Allt går såklart men det tar mer tid om man väljer att skaffa barn först. Jag är så stolt och tacksam över hur vi lyckats hålla ihop samt bygga de liv vi båda önskat oss.

Det finns säkert fler personer som kan berätta bra saker/ fördelar med att vara ung mamma. Sen hur man framföra det på ett bra sätt till sina föräldrar. Men frågan jag tror man ska ställa sig först är ?-vad är det jag vill med mitt liv?. Även om vi planerade för en familj & hade bestämt oss så har jag fortfarande typ ?två? liv, ett före och ett efter barn. Shit vilken omställning men såklart helt underbar sådan.

Dina föräldrar kan bli oroliga att du inte klarar av detta och att dom måste ta hand om ditt barn sedan.Barnet är ditt och pappans ansvar.Vill ni ta det ansvaret?

Man kan göra långresor och plugga även senare i livet. Många tror att det bara går att göra i en speciell ordning. Det går lysande att skaffa barnen först och sen plugga och jobba upp en god ekonomi.

Dock är det ju absolut inte optimalt på något sätt att bli mamma vid 16. Man missar framför allt TID. Och den tiden går inte att få igen.

Dina föräldrar kommer garanterat att ställa såna frågor som vi gör här och då gäller det att du har vettiga och genomtänkta argument som svar.

Det sämsta du kan göra är väl att trotsa och tycka att du bestämmer och gör som du vill.

Att vilja och kunna är två skilda saker som inte har något med varandra att göra och det är det dina föräldrar kommer att trycka på. Dom kommer ställa alla jobbiga frågor du inte vill höra och då måste du kunna svara.

De behöver inte veta om aborten.

Absolut så kan man resa senare i livet, såklart! Det jag syftade på var i början av livet. Som ung småbarnsförälder. Samma med plugget, det är inte heller något problem senare i livet. Jag menar inte på att mitt sätt är korrekt & jag hoppas jag inte uttryckte det så. Allt går ju att lösa om man verkligen vill, det blir bara lättare om man har ett boende & jobb först & kan försörja sig (utifrån situationen 16 år) enligt min mening.

Jag tror det är bra om du har bestämt dig gör hur du vill göra innan du berättar för dina föräldrar. Inte för deras skull men för din. De kommer antagligen försöka påverka vad du bestämmer och det här är ditt beslut.

När du väl har bestämt hur du vill göra så finns det inget rätt sätt att berätta, det är bara att ta tjuren vid hornen och rida ut stormen som kommer. Försök kom ihåg att det blir en chock för dina föräldrar och de kanske kommer säga sårande saker som de egentligen inte menar. Vi gör alla misstag, föräldrar med.

Du har precis beslutat dig för att bli vuxen. Då berättar du om graviditeten på ett vuxet sätt - dvs rakt upp och ner och med en plan om hur ni har tänkt er allt.

Så gjorde jag när jag var 16 år och gravid. Jag och maken berättade tillsammans för våra föräldrar och klargjorde att det är vårt barn och vårt ansvar.

Hej, jag blev själv gravid som 16-åring och vet hur jobbigt det är, jag berättade först för min storebror eftersom jag förlitade mig på honom, han hjälpte mig sedan berätta för mamma och pappa. Dom blev inte arga och stöttade mig genom det. Jag valde tillsammans med min dåvarande kille (som jag kan tillägga var ett as) att göra en abort, eftersom att jag var såpass ung och jag visste att den killen jag var med inte var seriös eller lämplig att skaffa barn med. 

Efter aborten mådde jag väldigt dåligt över vad jag hade gjort och det påverkade mitt liv väldigt mycket. Men i slutändan var det det bästa valet för mig.
Men jag tänker inte sitta och säga hur du ska göra med barnet eftersom frågan var hur du ska berätta för föräldrarna. 
Jag tror det är bäst att bara gå dit och säga det och vara rakt på sak. Det är bättre att du berättar det nu tidigt så dom kan få reda på det och hjälpa dig. Jag tror dom skulle tycka det var skönt att veta att du kan säga vad som helst till dom och lita på dom. 

Lycka till.