Misshandlar min son sin dotter?

Självklart. Varför skulle man inte vilja att barn och barnbarn skulle få hjälp? Det ansvaret har man som förälder och det vore rent uselt att inte våga ta det ansvaret.

Finns jättebra insatser som kan hjälpa bristande föräldrar att bli fungerande. De flesta mammor och pappor vill ju göra rätt men kan behöva hjälp med det.

Vore ju rent bedrövligt om man i egenskap av förälder inte kunde vara öppen med att man gör en orosanmälan och sedan naturligtvis stå brevid sitt barn för att stötta och uppmuntra denne till att medverka och ta emot hjälp. Men visst finns det folk till allt...

Mm, det verkar finnas folk till allt. Minst sagt.

Tror du på allvar att om man som förälder socanmäler sitt barn för "bristande förmåga" att man sen kan sitta och gulla ihop med barnbarnet/barnet?
På allvar???

Ja, det finns tydligen folk till allt.

Du verkar tro att en anmälan till socialtjänsten är som ett straff. Det handlar om att hjälpa sitt barn att bli fungerande och att ta ansvar för sin situation. Det är en kärlekshandling och det finns inget som hindrar att man kan stödja sitt vuxna barn i den processen. På samma sätt skulle jag i egenskap av förälder kontakta psykiatrin om mitt barn var suicidal. Göra anmälan till socialtjänsten om mitt barn knarkade. Anmäla till polisen om han våldtagit någon etc. Och sedan finnas där för att ge all kärlek på vägen.

Du resonerar bakvänt. Dysfunktionellt.

Men man behöver ju inte göra en anmälan för det. Man lär ju prata med sitt barn och hjälpa barnet att söka hjälpinsatser själv. Det är ju ändå det som krävs, att ens barn ska vilja ta emot hjälp, annars kan ju socialtjänsten ändå inte göra något, det krävs väldigt mycket för tvångsinsatser.

Vilket också var mitt första förslag. Att TS ska uppmana sin son att söka hjälp på egen hand.

Att göra en anmälan till socialtjänsten är väl ändå den sista utvägen när det inte finns något annat man kan göra, eller om man inte har en sådan relation med förövaren att man kan prata direkt med denne. En anmälan gör tyvärr ibland mer skada än nytta, åtminstone om den inte följs upp med konkret och regelbundet stöd till familjen.

TS har du och sonen en bra relation, kan du prata direkt med honom? Behandlar han dottern såhär illa även inför andra människor eller släpper han på spärrarna när han är med dig eftersom ni är familj? Om han är aggressiv och hård mot dottern när han är med dig kan man ana att han är ännu mer våldsam när han är själv med dottern. De flesta barnmisshandlare (och kvinnomisshandlare också för den delen) brukar ändå lägga band på sig själv när de har andra runt omkring sig; om han skriker åt barnet och håller hårt om munnen när han är bland folk har han redan gått över en gräns, tyvärr finns det en risk att han faktiskt slår eller i värsta fall torterar barnet när de är ensamma och han tappar humöret, och det inte finns några vittnen.

Misshandel kanske det inte är, men ett problematiskt beteende, så hanterar man inte en 3 åring.

Du kanske kan vägleda din son, hjälp honom att hitta andra sätt för att hantera och bemöta sin dotters trots. Kanske genom att ge ?tips? när sådana situationer uppstår.

Exempel: ?låt henne skrika och ge henne ingen reaktion så ska du se att hon finner det lönlöst till slut?.

Han kanske behöver stöd, eller håller på att tappa det psykiskt och då kan stöd och vägledning vara bra och göra stor förändring för honom.

Skulle ge dig rådet att börja där. Är han ensamstående? Då kanske du kan erbjuda avlastning ibland om du har möjlighet också.

Lycka till, din son kanske inte mår bra och jag håller inte alls med om att din son är en hemsk människa och borde anmälas. TS har ju bara berättat en sak av sonens faderskap, han kanske är exemplarisk i sin faderskapsroll annars?

Det är inte ett ok beteende. Har själv en 3-åring och blir alldeles kall inombords bara av tanken att någon skulle behandla henne så. DET ÄR INTE OK! Jag vet att det emellanåt kan vara tålamodsprövande med barn men det är ingen ursäkt till att behandla dem så här.

Prata med din son. DIREKT! Berätta vad du tycker om hans beteende (förutsätter att du också blir illa berörd av det med tanke på att du frågar här...) och att det måste sluta, nu på en gång. Finns en mamma till barnet så pratar du med henne också. Är föräldrarna separerade och det finns en sambo/partner till din son så prata med denne.

Du kan såklart utgå från att din son vill göra rätt men att han inte orkar (framför allt om han är ensamstående). Gör en deal med honom, att du kan ta hand om dottern en vardagkväll/vecka samt varannan helg eller dyl. om möjlighet finns. Berätta också att det finns hjälp att få, t.ex. kan bvc stötta och vid behov slussa vidare. Kanske kan du erbjuda dig att kontakta bvc så att det blir av. Fråga om han vill att du följer med dit om du kan.

Men kontentan av ert samtal måste vara väldigt tydligt. Det här negativa beteendet måste sluta NU! Det är skadligt för barn att bli utsatta för psykisk misshandel (som detta kan klassas som utifrån den info du gett).

Hjälp ditt barnbarn att ta sig ur den här sitsen. Hon kan inte ta sig ur den själv. Det är ALLA vuxnas ansvar att agera när ett barn far illa.

Det är inte min mening att låta uppläxande, nedvärderande, negativ eller liknande. Vill bara vara väldigt tydlig, och skriver nog dessutom i affekt då jag blir så förbannad och ledsen när jag hör hur vissa behandlar sina barn. Och extra känsligt blir det när man har en egen fantastisk unge som är i samma ålder. Hon testar mitt tålamod dagligen men jag älskar henne så obeskrivligt mycket ändå.

Gör något nu! Lycka till!

Att anmäla sitt eget barn till soc är för mig en krigsförklaring. Oavsett hur mycket du förespråkar det. Du kan tjata dig blå, det förändrar ingenting.

Något sånt tar man till i yttersta, kritiska nödfall. Vilket det inte handlar om i detta fall.

Du och jag ser totalt olika på vad kärlek är. Jag är glad att jag inte är så anmälningskåt.

Hade jag varit ditt barn som du anmält så hade du aldrig sett mig mer, om jag vore i ålder att kunna lämna ditt hem.

Du har kort näsa va?

Eller så vet han heltenkelt inte hur man uppfostrar barn. 

Nej, och inte trollhår heller.

Tror du att jag skulle skriva med mitt ordinare nick om jag trollade?

Inställningen till detta beror nog på om man kommer från en socialt fungerande bakgrund och umgänge eller inte. För mig är inte myndigheter så som socialtjänst eller polis fiender utan samhällsinstanser som hjälper människor och vårt samhälle att fungera. Du har säkert dina skäl att resonera som du gör, men det känns oerhört sorgligt och jag hoppas att du nån dag kommer att kunna leva ett liv där du ser dig själv som en del av vårt skyddsnät i samhället snarare än som ett offer för det.

Jag vet inte hur du läser in detta i min text, så jag vet heller inte hur jag ska bemöta det.
Om jag ens ska bemöta det.

Men ok, själv har jag haft bra hjälp av polisen då jag utsattes för brott för några år sedan, så dem har jag inget "agg" till. Det har jag inte till socialtjänsten heller.
Men det innebär inte att jag anmäler mina barn i första taget.

Synd om dina.. kan jag tycka dock.

Jag tror inte att du trollar. Man brukar säga "ser inte längre än näsan räcker" om folk som tänker kortsiktigt. Det stämmer ju på dig men din näsa verkar dessutom vara kort.

Förstår inte alls varför det skulle vara synd om mina barn för att jag vid behov skulle hjälpa dem att få nödvändiga insatser från samhället om behov av detta uppstod...

För att gå tillbaka till ämnet; TS kan väl gärna börja med att påtala vad hon ser för sin son. Var tydlig med att hon vill barnets bästa. Soc ser jag också som sista utväg när man uttömt möjligheterna till dialog. Stor risk att skada relationen till både TS som och sondotter ffa om man börjar med socanmälan.

Hej!

Det svåra för dig här, är ju att prata med din son. Har ni möjlighet att prata ostört utan att ditt barnbarn är med? Om ni har möjlighet till det, så tycker jag att du ska säga så som du skriver här att: "Jag såg dig hålla onödigt hårt över ditt barns mun." och se vad han säger om det och utifrån vad han säger agera utifrån det. (Du kan gärna skriva i den här tråden mer om hur det går.) Det kan vara svårt att prata med vuxna barn kring barnuppfostran och jag tror att anledningen till att folk här i tråden agerar med så stora växlar är att de inte kan se in i din situation. Du har ju inte gjort fel här. Du ber ju bara om råd, så jag vädjar till alla här att tagga ner lite.