Utsatt för dold Narcissist

 
"Men just detta snack om narcissism har ökat något enormt de senaste åren. Det är verkligen en modediagnos."
jo, kanske lite men det blir ofta bli missförstånd p.g.a okunskap, de som skriver i såna här trådar är ju inte direkt experter men de kan oftast mer än de som tror att narcissism/narcissist är en diagnos.

Modeord, visst, med långt vanligare än många tror.

1. Är du ?normal? så ser du antagligen igenom illusionen rätt fort och avfärdar personen som typ obehaglig.

2. Personer med den här typen av problem drivs till stor del av rädslan att göra fel (och att någon märker det) eller att bli kritiserad. Det gör att de blir väldigt duktiga på att dölja sig och eventuella ?fel?. Yta är allt.

3. De som åker dit är ofta empatiska personer, de tror sig kunna hjälpa och laga. Det är exakt vad narcissister av den här typen vill ha, någon som ger oändligt med uppmärksamhet, stöttat i vårt och torrt, är lojal och bekräftande.

4. De som är i en relation med en narcissist smulas långsamt sönder. När det inte finns något kvar att hämta så gör de sig av med offret. Den del av personen som var jaget är förstört och ersatt med narcissistens åsikter, tankar och världsbild. Sen försvinner narcissisten, ofta till nästa offer men nästan alltid med en sista gåva i form av lögner till släkt och vänner. Då står man där, utan ett eget jag, ingen som tror en eller stöttar en och absolut _noll_ självkänsla/självförtroende. Skammen över att ha blivit så fullkomligt lurad gör att man inte gärna pratar om det, vilket man borde!

Så det är inte konstigt att ?normalt? folk inte stöter på det så ofta, men skulle man anonymt gå ut och fråga så tror jag det skulle vara väldigt många som har något sånt här förhållande i bagaget.

Vinnaren skriver historien, men i det här fallet så är narcissisten aldrig en vinnare i slutändan. De mår konstant dåligt tills de dör.

Narcissist är ett ord för att beskriva en person med vad man själv upplever är ett narcissistiskt beteende, vilket kan vara ganska långt från en narcissistisk personlighetsstörning. Så genom att kalla sin ex narcissist så säger man inte nödvändigtvis att han är störd utan att han har just ett narcissistiskt beteende.

Är rätt mycket mode i detta, även från både psykologi och psykiatri som borde vara lite sparsammare med ord som även indikerar en störning. Används som synonymer till lite vad som helst, tex. elak, stort ego, självisk=narcissist.

Tidigare sådana ord man vattnat ur och slängt sig med är hysterisk, neurotisk och faktiskt även borderline vilket är en diagnos, men man har beskrivit det som att en person beter sig så för att hon (oftast men inte alltid en hon) kanske bara visat 1-2 kriterier av den egentliga störningen som kräver kanske 7 av 10 kriterier. Man har ändå använt det lilla för att kalla henne borderline.

Håller med

Snubblade nu över min gamla tråd. Ser att jag bara skrev huvudinlägget och inget mer. 

 

Gjorde ett annat inlägg idag, i samma tema. 

Ser att det är en del som kommenterat här inne, ifrågasatt min diagnos på honom, baserat på det jag skrev. Som utelämnar 7år av psykiskt nedbrytande beteende. Det var aldrig 7år av lycka. 

I efterhand ser jag beteendet klarare, nu 2år efteråt ser jag det mer nyktert. 

Jag lär mig saker varje dag, både om vad jag genomgått, om mig själv. hur ett normalt förhållande bör vara, men även vad som är giftigt. Jag kallar ingen för dold narc utan belägg. Det handlar alltså inte om att någon haft taskig attityd. 

 

Mitt ex kom in i mitt liv som i en storm. Tog inte ett nej, när jag inte ville ha besök. Utan kom ändå. Han berättade väldigt fort om sitt ex, om allt det hemska han varit med om. 

Hur han nu äntligen kunde börja vara sig själv igen. Hur glad han var över att jag fanns, smickret började väldigt fort. Allt jag gjorde var så bra. Ingen hade någonsin brytt sig så mycket i honom. Gjort så mycket för honom. Han var så ovan vid det. 

Han var så van vid att alltid ta hand om andra, alltid sätta andra i första hand. Med dålig uppväxt, alkoholiserad mor, far som inte bryr sig. Han var den som fick ta hand om alla. Sin mamma, sin mormor, sina släktigar. Han hade fått ta hand om sitt ex under flera år. Gjort allt för henne. Hamnat i skulder pga av henne, var så ovan vid ett normalt liv, pga av allt hon gjort. 

Jag lyssnade, kände mig speciell. Jag som älskar att ta hand om andra, som jag njöt. Jag såg inte varningssignalerna, de som idag är så tydliga. Hur han blev sur så fort, men det var pga av mig. Eller för att han, inte lärt sig annat. Hans ex hade ju varit elak.

Han övertalade mig att låna ut pengar till honom, hjälpa honom att betala saker. Väldigt snabbt flyttade han in. Han hade inte råd med något, jag betalade allt eftersom hans pengar behövde gå till alla hans skulder. Allt verkade vettigt då. 

Hon anmälde honom, men jag hjälpte honom att släta över det. Betalade hans skulder. Han hade förfalskat hennes namnteckning, tagit lån i hennes namn. Jag hjälpte honom att betala. 

Jag hjälpte honom med ett lån. Enda jag hade som krav var att han skulle betala av sina krediter och stänga dem. Han gjorde inte det. När jag tog upp det blev han sur. Han mådde ju dåligt. Jag borde ha förstått det. 

Han hade deras gamla förlovningsringar i vårt sovrumsfönster i flera månader. Jag ville inte ha dem där. Han blev sur. Ibland jämförde han oss, när jag inte ville göra något. Då som om hon var den bättre av oss, vilket jag såklart inte ville. Hon hade ju varit hemsk, jag vill inte vara hemsk. Tänk om jag vore lite hemsk som henne, vad är jag för en människa egentigen? 

Ibörjan åkte vi runt till alla hans släktigar. Samtalet var hans ex. Hur hemsk hon varit. Hur bra jag var som hjälpte honom, hur tacksam han var för att jag hjälpte honom ekonomiskt. Att nu äntligen kunde han leva sitt liv. Jag var på pedistalen när andra såg. Hemma satte han ofta sitt ex där, för att få mig att göra saker. 

Åh som jag gjorde, jag lagade mat, städade, tog hand om honom. Han? Spelade. hela tiden. Vist skötte han jobbet hyfsat. Men han spelade även där. Eller kollade när andra spelade. 

Med tiden började jag inse att han ljög om saker. Han lovade saker som aldrig hände. Eller var det kanske jag som inte förstod? Hade jag förstått fel? 

Många var de saker som sårade mig djupt. Gravid vart jag även snabbt. Var han där? nej. Aldrig har jag väl varit så rädd och ensam som då. När jag tog det med honom, berodde det på att han inte kunde förstå eftersom han aldrig varit gravid. Det skulle bli bättre när barnet kom. 

Det var viktigt att saker såg bra ut, utåt. Han var alltid med till MVC. Där började jag reagera på hur han var. En helt annan människa där. En som brydde sig, men även en som drog upp saker som inte stämde. Om mitt mående, hur saker låg till osv. Jag vågade inget säga. 

Fick höra av andra, vilken bra människa jag träffat. Så snäll, så omtänksam, en som verkligen bryr sig. Åh tänk vad jobbigt han haft det förut. Vilken tur jag har som har honom nu, vilken tur han har som har mig. 

Jag tänkte att jag kanske hade för höga krav. Kanske var det hormoner? 

I efterhand förstår jag att det inte är hormoner som gör att man ligger och gråter, för att man är ensam och rädd. när värkarna börjat och blöder, när man är beodrad att kejsarsnitt är det enda valet.Undertiden han sitter och spelar, inte ens bryr sig. 

Det är inte heller hormoner, när man väl kommer till sjukhuset och alla tycker synd om honom. Som varit vaken så länge för att ta hand om mig?!?!. Inte heller är det hormoner att vara ledsen och uppgiven när man kommer hem från BB och han sitter och spelar 30 minuter senare.  

Hans tio pappadagar, satt han och spelade. Jag nysnittad, tog hand om bebis. Packade ner en hel lägenhet. 

Honom var det dock synd om, Det fick alla som träffade honom höra. nybliven pappa. Det är jobbigt det. Tror inte ens han hållit i barnet mer än en timme totalt. För att andra ska se. Eller för en bild. 

Men det skulle bli bättre sen. Det var för att han inte förstod barnet ännu. Det blir enklare när barnet kan prata. Han var ju så ovan. 

 

Under våra år tillsammans. Jag har så många historier att berätta. Hur det visade sig att han och hans ex hade kidnappat hennes barn. Hållit det gömt i över ett år. 

Hur han alltid var ett offer, det var alltid synd om honom. Han fick så många att tycka synd om honom. Alltid felbehandlad. Krävde alltid extra behandling. Följde andra regler. 

 

Första gången jag förlorade det. Som jag exploderade på riktigt. 

Hade jag tagit upp en sak han ljugit om. Jag hade lånat honom 80 000. Han ljög. Jag försökte prata med honom, men han blev tokig. Började skrika, hota. Jag ville att vi skulle lugna oss. Kanske gå undan en stund och prata sen igen. 

Han gick inte med på det. Jag behövde gå undan, men fick inte. Han hindrade mig. Så jag låste in mig på toaletten. Då stod han och skrek, bankade på dörren. åh slutligen började han använda det han viste skulle såra mig mest. Han använde sådant jag berättat i förtroende för honom. Mot mig. Jag tappade det, skrek tillbaka och kastade sönder en pall. 

Då blev han lugn, kollade på mig och sa kallt "Nu visar du ditt rätta jag". 

Med tiden blev det enklare för honom att få mig dit. Att få mig att tappa det. Som jag jobbade på att försöka att inte göra det. Försöka få gå undan. Sakta men säkert bröt han ner mig. 

De gånger jag tappat det. Som när jag hade sönder ett modem. Efter att inte ha fått sovit en endaste natt på väldigt länge, han hade lovat att han skulle ta barnet. Inte spela. Men ändå spelade. Så jag tappade det, tog sönder modemet. Efteråt fick jag höra hur galen jag var. Något han berättade för andra med. Hur jag "out of blue" haft sönder modemet. Skyllde på hormoner. Alla skrattade, alla tyckte synd om honom. 

Nästa gång han lovade mig en natts sömn. Tyckte han att det var lämpligt att försöka få mig att ligga med honom kl 2 på natten. Barnet vaknade, började gråta. Men han vägrade ta hand om det, eftersom jag nu inte ställt upp så behövde han ju ta hand om sig själv inne på toa istället. 

 

Löftena var många från honom. Jag ville tro honom. Alla de gånger jag försökt kasta ut honom, men då har han kommit med smicker, nya löften. 

Hur han kunde få upp mitt hopp. Lova mig saker till tex min födelsedag, inför jul etc. Han hade köpt något extra speciellt. Något dyrt, något jag verkligen ville ha. För att sedan inte få något, när jag var ledsen över det, så var det påväg, något hade gått fel, som inte var hans fel. Vänta bara.  För att sedan säga att han bara skojat. Det borde jag väl ändå ha förstått? 

 

Bland andra, ville han visa en perfekt fasad, eller att jag var den galna. Plötsligt skulle det var närhet. Han var superpappan. Han ville hålla om mig, hålla hand. Andra kollade konstigt på mig som ryggade tillbaka. Han kunde skämta om att jag inte var så kärleksfull, så som han. Andra tyckte jag skulle slappna av. Släppa till lite mer. Inte vara så stel. 

Andra såg honom, som en fantastisk pappa. Så kärleksfull. Så hjälpsam. 

Hemma fanns jag inte ens. Var jag inte perfekt framför andra, fick jag höra det sen, eller så tog han ut det på något sätt. 

Jag blödde ofta, mycket och hade väldigt ont. Livrädd för gynekologer drog jag ut på att gå dit under något år. Rädd för vad det skulle visa. Hade inget stöd. Fick tvinga honom att följa med mig dit, bråka mig till det. Han följde motvilligt med, satt i väntrummet och gick sedan direkt tillbaka till sitt jobb efteråt. Frågade aldrig hur det gått. Hur jag mådde. 

När en kompis ville ha skjuts till sjukan, för ett vanligt rutinbesök han gick på en gång i månaden. Tog exet ledigt från jobbet för att finnas där som stöd. Åh så glad kompisen var. Som han berättade för mig om mitt ex, hur glad jag skulle vara som hade en så omtänksam kille. 

Så många saker han förstört. Så mycket skit jag fått genom åren. 

 

En enkel sak som att be honom plocka ur diskmaskinen kunde gå fel. Jag hittade lortig disk i skåpet. Frågade varför det var lortig disk i skåpen. 

Han blir rasande, tycker att jag kanske borde berömma honom istället för att ständigt kritisera. Kanske borde jag istället säga "tack X för att du plockade ur diskmaskinen, det var snällt av dig". Dessutom är det inte hans fel att diskmaskinen inte diskat rent. 

Genom åren blev äggskalen svårare att balansera genom. Skulderna blev större, då han hade noll koll på ekonomi. Jag fick rädda oss så många gånger. Han lovade bättring. Lovade guld och gröna skogar. Men sabbade det. Gång på gång. 

En gång var jag sjuk, hade över 41 graders feber i fem dagar. Mådde så dåligt att jag bad honom kolla till mig då och då. Han vart sur för att jag inte brydde mig mer i honom, som hade nästan 38 grader. 

Jag blev sjuk på riktigt sen. orkade inget mer, vart nedbruten och deprimerad. När han var hemma låg jag mest i sängen. Tyst för mig själv. Tog hand om vårat barn. Annars låg jag där. Orkade inget. 

Efter mångt och mycket fick jag hjälpt av sjukvården till att må bättre. Det visade sig att jag hade flera brister. Såhär i efterhand har jag fått lära mig att detta är vanligt att det blommar ut under sådana här förutsättningar. 

Jag fick hjälp, började må bättre. Började ta tag i mitt liv. Nekade honom, ville inte hjälpa ekonmiskt längre, orkade inte med mer brev från inkasso, kronfogden osv i hans namn. Hade inte råd. Började ställa normala krav. Slutade dalta, slutade ta hand om. Ville ha jämnställdhet. Slutade reagera när han blev arg. 

Började umgås med mina vänner igen, bland annat en nära killkompis. Började hitta på saker. 

Vet ni vad som hände? 

På fredagen kom han och berättade att han skrivit in sig på gymmet. Så att vi äntligen kan börja göra saker tillsammans. Något jag bett om länge. På söndagen fick jag via telefon när jag var på jobbet berättat för mig av honom att han var bög. Han hade alltid varit det, han tyckte inte om tjejer, fann de inte sexiga, snygga, fann ingen åtrå. (Det hade varit han som varit drivande sexuellt under vårt förhållande) 

Han hade dessutom redan berättat detta för alla. Sin familj, min familj, mina vänner, sitt jobb. Alla viste utom jag. Det hade han gjort redan veckan innan.För att bygga upp ett säkert nätverk åt sig.  

Han berättade för mig att min bästa kompis, hade visat honom exakt allt jag någonsin skrivit. Allt jag någonsin sagt till honom för honom. Jag vart så ledsen och förstörd. Han såg det, han "tröstade mig". Visade sig såklart att det var en lögn. För att såra mig. 

Behöver jag ens nämna att innan vi hunnit flytta ut från stället vi hyrde, hade han en ny... flickvän. 

Efteråt fick jag höra hur han gått runt och försökt låna pengar av folk. Skyllt på att jag hade det så dåligt ställt, att jag var vid kronofogden. Men skämdes. 

Nu blev jag exet. Det galna. Den som satt han i skulder, som fått honom att må dåligt. Han berättade det för allt o alla. Han hörde av sig till mina nära för att få medhåll. Få de att "inse hur giftig jag är". När jag och min nya blev tillsammans, var hans mamma till min nya svärfar. Hon var även hem till min förra svärmor. En person jag känt i nästan 20år. Som jag har väldigt bra kontakt med. Allt för att svartmåla mig. 

Han har åkt förbi utanför mitt hus, försökt få kontakt med mina kollegor. 

 

Det som har varit jobbigast är ändå det som är nu efteråt. Att lära sig det normala. Att vara med en kille som inte blir sur när jag tar upp något. Som pratar med mig, som har samma värderingar som jag hade förut. Att se någon bry sig. Att inte be om ursäkt hela tiden. Vara med någon som uppmuntrar mig på riktigt. 

Jag får panik när det är lungt. Inget händer. När han inte blir sur, inte blir rasande. Utan reagerar normalt. Är så otroligt tacksam över honom <3 

 

Det ovan är såklart bara ett litet utdrag ur allt. Små saker. Några få saker som hänt. Skrap på ytan. 

Men vill ni fortsätta diskutera hurvidare jag varit tillsammans med en narc eller inte, är ni välkomna att göra det. 

Kanske var han bara en vanligt elak människa... Eller. 

 

"Det som har varit jobbigast är ändå det som är nu efteråt. Att lära sig det normala"

För mig har det gått längre tid än för dig, men jag håller fortfarande på att lära mig. Under mitt äktenskap tappade jag förmågan att känna av var gränserna går, så jag har klivit över gränsen i olika sammanhang. Hade en provanställning i en kommunal verksamhet bland annat, och jag började flytta om och ändra på rutiner. Var rädd att de skulle tycka jag var lat (vilket jag fått höra ofta av min exman), så jag ville visa mig energisk och aktiv. Det är inte normalt och vanligt för en provanställd att ändra om och effektivisera på arbetsplatsen, men det fattade inte jag, så jag blev uppsagd.

Vid en familjemiddag för att fira mina föräldrars bröllopsdag, så var min bror och svägerska lite sena. Av min exman hade jag lärt mig att aldrig vänta med middagen när han var sen (om jag väntade blev han väldigt arg och kallade mig hänsynslös). Därför bjöd jag alla till bordet, och när min bror och svägerska kom, då satt vi redan och åt alla andra. Min svägerska blev både ledsen och sårad. Ännu en gång hade jag tagit fel på vad som var det normala sättet att göra saker.

Innan jag träffade min exman, så hade jag fått en bra uppfostran och visste hur man skulle bete sig i sociala situationer. Efter skilsmässan hade jag ingen känsla alls för det sociala samspelet med folk. Det blir bättre, men jag skulle aldrig våga satsa på ett nytt förhållande, för jag litar inte på mina instinkter eller min magkänsla längre.

Det råder ingen tvekan om att den kvinna jag bott ihop med i 12 år, har två barn med och som flyttade ifrån i juli i år, är en dold narcissist.

Misshandeln pågick i tio år och gör så än. Då vi har barn ihop är jag tvungen att ha kontakt med henne. Och det har bara blivit värre efter flytten, mycket värre. Det finns dagar då jag inte ser hur jag någonsin ska bli hel igen. 

Just nu pågår en vidrig upptrappning av smutskastning där syftet tycks vara att få så många föräldrar som möjligt att tvärt bryta all kontakt med mig. Det drabbar barnen värst. Att en dag möte en förälder på skolgården, vars barn är bra vänner med mina och som jag haft bra kontakt med, styrt upp saker för barnen tillsammans med osv, skynda iväg åt ett annat håll, dra barnet tätt intill och inte svara när jag säger "hej", det känns. Och så fortsätter det. Plötsligt är det flera föräldrar som ställer sig ihop när jag kommer och viskar till varandra. Jag låtsas som ingenting. Har inte tagit upp det med dem. Mina barn är starkare än nexet, än de som blivit hennes möjliggörare, de som sprider "vad-det-nu-är-de-tror-om-mig". Barnen har själva börjat säga till sin mamma att de inte längre vill följa med och träffa X eller Y. Men det gör så väldigt ont att veta, känna, hur omgivningen tror att jag är någon form av monster. Att veta att detta pågår, att veta hur det går till, men inte veta vad som sägs, det är fruktansvärt vidrigt. 

Jag har läst alla svar i tråden. Men långt ifrån alla i sin helhet. Det finns en del svar som inte alls är relevanta utifrån trådstartarens text och frågor. Som att slänga ur sig att 1% är eller färre är narcissister och hänvisa till DN. Det är naturligtvis svårt att forska på narcissism och narcissister. Det är ju inget fel på dem, det vet alla som har levt med en. Felet ligger ju i t ex att ta upp att narcissisten sårat dig, det är deras verkliga problem. Sam Vakning anses vara en av världens främsta forskare inom ämnet. Vill minnas att han nämner siffror om ca:5%. Skit sak samma egentligen. Den som utsatts för en dold narcissist och uppvisar symptom på psykisk misshandel under många år, är den som är bäst på att ställa diagnosen.

Samtidigt används benämningen alltför frekvent och när narcissism blir ett begrepp för allt möjligt, ett skällsord för att någon inte höll upp en dörr osv, då urholkas legitimiteten för de som fått sina liv förstörda av just en narcissist. 

Slutligen. Jag skulle gärna komma i kontakt med de av er i denna tråd som nämnt att de har en upplevelse av att de levt eller lever med en dold narcissist. Detta för att få och ge stöd. Jag är med i några grupper, bl a en mycket bra, sluten grupp, Samtliga är för offer av narcissistisk misshandel i nära relation. Men jag märker att det finns så mycket jag inte känner igen och så mycket de inte känner igen. Dold narcissism och misshandeln kopplad till detta, har några särdrag som t o m de som levt med t ex en extrovert narcissist i 20 år, inte riktigt förstår.

Finns det några här som skulle vara behjälpta, finna stöd och vara intresserade av att försöka skapa någon form av kontaktyta?

Ta hand om er och de som hållt om er när ni berättat istället för att ifrågasätta.

Ja, jag skulle nog det. Tror jag.

Jag är gärna med i en sådan grupp. Både för att lära och för att dela med mig av mina erfarenheter. 

 

Är med i några grupper, på facebook. En sak jag ofta ser, är ett mönster, de verkar ha samma mönster, men gör olika saker. 

 

Detta du nämner om smutskastningen efteråt, även mitt ex har hållit på med detta. Han har heller inga problem med att dra ner mig i smutsen, inför helt nya människor, som han aldrig träffat förut. 

Men jag vet sanningen, jag vet att det han säger till dem om mig. Är egentligen en beskrivning på hur han var mot mig. 

Du har helt rätt i att folk använder sig av vissa termer i onödan. Men efter ha levt tillsammans med mitt numera ex i nästan 20 år så kan jag säga att alla varningsflaggor finns hos honom. Den biten att aldrig ta ansvar, låg empati, manipulativ, bli bemött i diskussion med antingen tystnad eller aggressivt, sandlåde-hämd-aktioner, förmer än alla andra samt enormt mycket mer än så. Så jo jag kan ge mitt ex den diagnosen. Det svåra är att få honom till en som kan göra en utredning. För det är inget fel på honom, det är alla andras fel - alltid.
Eller rättare sagt, det var mitt fel i nästan 20 år, bara nämn något så var det mitt fel.
Jag är inte den ende som kan säga så här och det är mer vanligt än vad du verkar tro. Ingen vet hur många med narcissistisk personlighets störning det finns då de är en grupp som sällan går och gör en utredning på sig själva. Men din 1% stämmer inte.

Min historia är väldigt lik din. Och ja, jag är mycket intresserad av att komma i kontakt med andra som har liknande erfarenheter. Jag är i detta nu, gift med en sårbar/dold narcissist. Förhållande i 15 år, gifta, två barn. Jag har i 10+ års tid gått och grubblat på vad det kan vara för fel, om hon har någon personlighetsstörning, om det är mig det är fel på etc. Men jag har inte lyckats sätta ord på det, eller hittat någon bra beskrivning. Tidigare avfärdade jag att det skulle vara narcissism eftersom dessa - enligt min då begränsade kunskap - är ju grandiosa, extroverta, skrytsamma etc. Min fru är inte alls sån, tvärtom. Men så förra sommaren, under semestern faktiskt  (-22) snubblande jag av en tillfällighet över en fras. Jag minns inte var jag läste det men det var två ord som väckte min nyfikenhet. "Vad är det här för något..?".

Google.

Enter. 

BOOM. 

Mitt i prick. 

 

"Vulnerable narcissism"

 

30 sekunder av läsning. Kanske de 30 mest omtumlande sekunderna i mitt liv. Samtidigt som det var otroligt befriande att få den här förståelsen, så var det tamigfan som att bli överkörd av ett godståg. Detta var under semestern, minns inte exakt vad vi gjorde den dagen, men antagligen höll vi på med att förbereda en bad-utflykt eller nåt i den stilen. Benen skakade, jag var tvungen att sätta mig ned. Jag var tvungen att bita ihop för att inte börja gråta. 

Det finns gott om folk med narcissistiska drag och rätt ofta är det först efter en separation folk börjar inse vilka processer de varit med om.

Sen är det inte heller så att folk alltid är narcissister för att de kör många klassiska skitstövlel metoder. Och smutskastning och uthängning av ex är det knappast endast narcissister som ägnar sig åt.

Jag tänker att den ökade medvetenheten om narcissism är på gott och ont. Det är väldigt bra när folk ser igenom manipulativa människor, samtidigt som det ibland faktiskt inte är så att de blivit manipulerade. Ibland är det verkligen något annat.

Att peka ut narcissisten som narcissist fungerar inte. Man kan oftast inte "rädda andra" om personen håller sig inom lagens gränser. Man kan inte heller få ALLA att se, för alla råkar inte ut för de dåliga sidorna. Så på ett sätt blir kunskap om narcissism lite onödigt. Man har ett bra begrepp att beskriva vad man råkat ut för... Men man kan inte diagnostisera den andre, utan att själv misstänkliggöra sig själv. Man kan mycket väl framstå som tämligen galen om man försöker.

Och alkoholister, instabila, knasiga människor försöker ofta lägga skulden någon annanstans. Så i ett försök att "vara ärlig" så kan man faktiskt spela narcissisten rakt i händerna.

Min mans vän påstår att hans ex var en narcissist och hon verkar inte riktigt 100. Som utomstående kan jag dock faktiskt inte alls bedöma vad som är vad. Hen är själv lite omogen.... Är hen knäppgöken, eller håller hen på och hanterar ett trauma. Inte vet jag. Troligen är hen inte narcissist... Men jag skulle snarare gissa på att hans ex har en annan problematik. 

Om några år kommer det väl bli mer tydligt. För det tar tid att faktiskt kunna tolka vad som är vad i relationer. 

Du får väl pröva på att bli en "googledoktor" själv. Sårbar narcissism, ibland kallad dold narcissism existerar och förekommer i massor av forskningspublikationer. Aaron Pincus vid Penn State är en av dem. Enligt diagnoskriterierna i DSM5 så kommer en dold narcissist inte kvalificera sig för "personlighetsstörning", såsom dessa kriterier är formulerade. Detta betyder inte att "dold narcissism" inte existerar, eller att narcissism inte innebär ett problem, om man inte kvalificerar sig för "NPD". Detta att diagnoskriterierna inte fångar upp sårbar/dold narcissism är något som DSM5 har blivit kritiserad för, av flera olika forskare. Sen gör olika forskare olika uppdelningar av narcissism. Pincus et al gör uppdelningen grandios resp. sårbar, sedan delas dessa upp i dold / öppen.
Som offer för en dold/sårbar narcissist kan jag utan doktorsexamen (i psykologi) konstatera att de flesta beskrivningar av dold narcissism, skrivna av personer med doktorsexamina i psykologi och psykiatri, stämmer väldigt väl överens med min egen erfarenhet. Min egen erfarenhet stämmer också överens väldigt väl med andra offers erfarenheter. Man går i åratal och grubblar på vad det är för fel, man ifrågasätter sig själv mm. ("Narcissistic fog") Sen hittar man den här informationen om dold narcissism, och BOOM - precis allt faller på plats. 

Om jag ska tillåta mig att vara "googledoktor" och detta är nu spekulation. Kärnan i narcissism ligger i en djup känsla av osäkerhet. Kärnan i narcissism ligger inte i hur den kommer till uttryck utåt, eller uppfattas av omvärlden (grandios vs sårbar). Dessa varianter bestäms av, eller iaf korrelerar med dina personlighetsdrag enligt femfaktormodellen. Är du hög i extraversion, låg i neuroticism så kommer det ut som "grandios" narcissism. Är du låg i extraversion, hög i neuroticism , så manifesteras narcissismen som sårbar/dold. Därav att kvinnor (som generellt sett ligger högre än män i neuroticism och lägre i extraversion) oftare befinns vara sårbara narcissister, medan de grandiosa oftare är män. (*googlar*) Ha, bekräftelse av min spekulation, iaf på korrelation, finns här. Du borde prova på att vara "googledoktor" nån gång.

https://www.researchgate.net/publication/288023748_Narcissistic_personality_disorder_NPD_and_the_five-factor_model_Delineating_NPD_grandiose_narcissism_and_vulnerable_narcissism

 

Första vetenskapliga publikationen om sårbar/dold vs grandios/öppen narcissism kom 1991, om jag förstått det rätt. Det betyder att vetenskapligt intresse för konceptet funnits sedan åtminstone mitten av 1980-talet. 

https://psycnet.apa.org/record/1992-03870-001

Wink, P. (1991). Two faces of narcissism. Journal of Personality and Social Psychology, 61(4), 590?597.

 

 

 

Om vi bara glömmer hela narcissist eller ej-diskussionen så skulle jag framförallt vilja säga att du måste först och främst förlåta dig själv. Efter allt du beskriver ser jag att du upprepade gånger låtit honom behandla dig hur som helst. Han är ju som han är, men du har "accepterat" det och bara sjunkit lägre. Det kan hända vem som helst - vad alla "tuffingar" än säger. Om jag får komma med ett råd så är det att försöka dra ett streck över det hela och fokusera på din framtid och allt den har att erbjuda. Ägna inte tid och energi åt att älta - det tjänar ingenting. Visst, lätt att säga, men nu är det enda som gäller att hitta tillbaka till dig själv. Det är du värd. Kram

Ältandet hjälpte faktiskt mig, framförallt att jämföra vad som är normalt med icke-normalt. Detta gjorde jag främst genom att lyssna på poddar och narcissism och psykopati, samt läsa böcker i ämnet.

Jag känner att det skyddar mig från personer med liknande drag numera.

Jo men det kan jag förstå. Vad jag menar med ältande är att typ gräva ner dig totalt i "varför sade han så" och "varför gjorde jag inte så". 
Det kommer bli bra!

Nu har det gått 2år sedan jag skrev denna tråden och snart 3år sedan det tog slut mellan oss. 

Jag kan se saker ur andra ögon nu mot då. 
Det finns ännu saker som dyker upp, saker jag behöver älta och prata om. 
Det finns många saker som kan trigga igång ett gammalt minne, ett minne jag knappt viste att jag hade för att man förträngt det hela. 

Mitt liv rullar på framåt, går från klarhet till klarhet. Hans däremot har drabbats av karma. 

Han fortsätter sitt liv Som om han vore en kung. Vilket gjort att han förlorat både folk nära sig och det jobbet han hade då. Hans nya har även gjort slut med honom, innan de hann flytta isär hade han återigen en ny. Karusellen fortsätter. 

Han gör ännu mycket för att komma åt mig, eller de jag har nära. Men jag har blivit bättre på att hantera det hela. Sedan har andra med börjat få upp ögonen. Vilket underlättar. 

Det finns ingen tvekan i att jag haft att göra med en dold narcissist. Vet inte varför det ens ifrågasätts i tråden. Däremot har jag lärt mig att det är många som faller offer för narcissister, vilket inte är så märkligt då de inte verkar kunna leva själva. De behöver någon att suga näring ur. 

Jag känner igen mig i så mycket du skrivit. Det är ungefär 2 år sen jag och exet sågs för sista gången. Jag ältar än hur jag kunde stå ut med en man som spotta å förnedra mig i åratal. Jag har förslösat mitt liv känns det som. Vips gick exet vidare gifte sig och skaffa sitt första barn med en ny kvinna. Fokus ligger på mig själv men skönt läsa din story att kharma finns. Nånstans hoppas jag att den nya kvinnan listar ut honom å drar.