• Fri 1 Apr 2022 13:59
    3395 visningar
    12 svar
    12
    3395

    Föräldrar till son med OCD. Hur ska vi agera?

    Hej!
    Ursäkta för ett långt inlägg.
     
    Vi har en son på 16 år som tråkigt nog drabbats av tvångssyndrom. Vi misstänker att det kan ha sitt ursprung i att han i lågstadiet var mobbad i skolan. Det började med en del udda beteenden redan vid den tiden, men det var inga större saker det rörde sig om, så vi trodde att det kanske bara var en fas han gick igenom. Vi frågade honom om det och han skämtade bara bort det. 
     
    Med åren började vi att lägga märke till fler tvångsmässiga beteenden, men även där var det i så pass liten utsträckning att vi inte tog det riktigt på allvar. Det kunde vara ett överdrivet intresse för vilka kläder han skulle ha på sig till skolan, hur håret skulle ligga och vilka färgkombinationer det var på klädesvalen. Vi fick inte röra hans saker på rummet för då blev han arg. Allt gick att förklara med vi helt enkelt trodde att han var väldigt noga med hur han vill ha saker och ting. Att han dessutom är väldigt modeintresserad gjorde att vi istället såg det som något positivt.
     
    Nu har det gått ytterligare ett par år och under det senaste året har det eskalerat så pass mycket att vi nu har sökt hjälp. De tvångsmässiga handlingarna har fullkomligt raserat vardagen för honom och det händer ofta att han inte kommer till skolan i tid på grund av alla olika ritualer han måste utföra innan han kommer iväg. 
     
    Nu handlar allt om en mycket överdriven rädsla för smuts och bakterier vilket gör att han inte kan ha nytvättade kläder på sig mer än en gång innan de slängs i tvätten. Det händer också att han aldrig mer kan ha vissa kläder på sig efter han har haft dom på sig, så de får vi slänga. 
     
    Att duscha och tvätta händerna tar dagligen flera timmar. Det händer allt oftare nu att han gråter över att han inte kan sluta. Han säger att han inte ser det roliga i saker längre och inte orkar gå till skolan. Ni kan förstå hur frustrerande det är för oss föräldrar då vi ser vad han går igenom och inte kan göra något åt det. Att det dessutom påverkar vår egen vardag iform av att vissa dagar vara hemma från jobbet för att stötta honom när han har det som svårast, att bara få sova 2-3 timmar per natt, tvätta flera gånger i veckan, städa efter honom då det är vatten på golvet både i köket och badrummet (han pendlar mellan alla kranar i hemmet).
     
    Den senaste månaden har hans tvångsbeteende gjort honom närmast handikappad. Han måste tvätta händerna så fort han har tagit i något han tror kan vara smutsigt. Att ta på sig skorna klarar han inte längre av själv, det får han hjälp med. Så fort hans tröja nuddar en jacka i hallen, så måste han byta till en ny tröja osv.
     
    Vi har som sagt sökt hjälp genom att få in honom på KBT, men än så länge har han bara varit på personliga samtal två gånger. Inom kort säger de att han kommer påbörja själva KBT-behandlingen. 
     
    Det stora problemet är att vi som föräldrar är helt utelåsta från vad som diskuteras. Han är 16 år gammal och vägrar själv att berätta vad som utlöser tvånget och även om vi har försökt få honom till att prata om det så får vi intrycket av att han skäms för mycket för att prata om det. Det har vi förståelse för, men även från KBT'n är vi utelåsta, då personen han har samtalskontakt med säger att han har tystnadsplikt. Det har vi naturligtvis också förståelse för. Men vi känner oss helt maktlösa för vi får ingen information alls. 
     
    Vi känner att vi som föräldrar kan hjälpa honom mer i vardagen om vi vet vad det handlar om. Som det är nu står vi bara vid sidan av - som frågetecken - och känner oss helt handlingsförlamade, för vi vet absolut ingenting. Vi har inga verktyg för att veta hur vi ska förhålla oss till allt detta, vad som är rätt och fel i det vi försöker hjälpa honom med. 
     
    Vi ser bara vår lilla pojke försvinna in i klorna på tvånget mer för varje dag som går.
     
    De personliga samtalen ska nu ske en gång i veckan, men vi får aldrig i förväg veta vilket datum nästa besök är. Det kommer plötsligt ett sms om att imorgon har ni en tid. Då vi båda har ett arbete där det är viktigt att vara på plats och att långt i förväg meddela om man kommer att vara borta av någon orsak, känns det väldigt oseriöst av BUP att meddela om en ny tid sent på eftermiddagen dagen innan.
     
    De dagar då det är som mest illa får vi ingen kontakt med BUP, då bara telefonsvararen står på. Ringer vi till akut psyk, så svarar de aldrig. Vi är som ni förstår lika vilsna i allt detta som vår son är och vill så gärna veta vad vi ska göra när han mår akut dåligt.
     
    Bli inte medberoende har vi läst mycket om, men vad kan man göra de dagar han mår så dåligt att han bara gråter? Han gråter över att inte kunna sluta och han gråter av ilska när vi försöker underlätta för honom. Givetvis har vi satt en del gränser som han också har accepterat, men vi är så fruktansvärt rädda för att göra något som kan göra det värre för honom. Vad kan man göra som förälder i ett sånt här läge när det är locket på från de som hjälper honom? De träffar honom bara en gång i veckan, men det är vi som lever vardagligen med hans svårigheter.
     
    Förstår de ens allvaret i detta? Vi känner att det snart kan nå en sådan nivå där han kanske känner att det inte är värt att leva längre. Vad gör vi den dagen?
     
    Finns det någon här som känner igen det vi går igenom och som kan komma med förslag på hur vi ska förhålla oss till situationen? Vi kan inte bara stå och se på i det här läget. 
  • Svar på tråden Föräldrar till son med OCD. Hur ska vi agera?
  • nytt eller gammal­t
    Fri 1 Apr 2022 14:31
    #1

    Viken mardröm ni har hamnat i, känner med er. Jag har inga bra konkreta råd att ge i er situation, men det jag själv har gjort när ett barn varit sjukt (har ett barn som tidigare varit deprimerad med självmordstankar) är att gå privat till en psykoterapeut för att hantera min egen vardag. Att stärka sig själv som person är viktigt när ett barn är sjukt. Om ni är två föräldrar som hjälps åt, kan ni ge varandra respit och dela ansvaret mellan er, så ni kan få egen återhämtning. 

    Jag försökte få anhörigstöd hos Bup, men man får verkligen plocka fram tigermamman i sig för att få något därifrån.  Bli riktigt arg, ligga på, ringa runt till alla chefer man kan få tag på osv. Vara jättejobbig. Om man inte är det, är det oftast omöjligt att få stöd som förälder till en tonåring. Till slut fick jag möjlighet att smsa mitt barns psykolog och det gav faktiskt en massa hjälp (viktigt dock att inte överbelasta personen, för då drar de tillbaka möjligheten till stöd). Det råd jag oftast fick var att backa, inte ligga på och försöka för mycket - det var jätteläskigt men helt rätt råd alla gånger...

    När det gäller info om barnet så är en 16-åring så stor att de frågar barnet själv vad de får informera föräldrarna om. Jag fick veta endel, men inte allt. Det gäller att hantera situationen utan att veta bakgrunden. Släpp den tanken att ni behöver veta bakgrunden för att kunna stötta. Er son kanske inte själv vet exakt vad detta beror på. 

    Det jag också gjorde var att läsa på så mycket som möjligt om depression hos tonåringar - om ni inte redan har gjort det, läs på så mycket som möjligt om ocd. Låna böcker på biblioteket, läs på seriösa sidor (ej personliga bloggar) på nätet. 

    Sömn är ju viktigt som ni vet. Mitt barn fick sova i min säng trots sin ålder när det var som sämst. Hen sov mycket lugnare med mig än i eget rum, där hen inte kunde sova utan tänkte dystra tankar. Höll hen i handen hela nätterna. Gör vad ni kan för att få till sömnen, det är första steget...

    Sen skriver du inte så mycket om skolan, så jag antar att det funkar bra där ändå? Men det är viktigt att samarbeta med skolan förstås, så att krav hålls på en lagom nivå för tonåringen. Antar att ni har informerat era chefer också, viktigt att ha chefen med sig så man kan vara flexibel på jobbet (jag fick ofta rusa iväg när barnet var försvunnet eller ta hand om kriser per telefon). 

    Till sist, även fast det känns nattsvart nu så kan det bli bättre snabbare än ni tror! En tonåring som är motiverad till behandling svarar snabbt på det, vad jag har hört. 

  • Fri 1 Apr 2022 14:37
    #2

    Jag har själv haft mycket tvångshandlingar som yngre, det som hjälpte mig var medicin egentligen. Jag behövde antidepressiva och det hjälpte. Nu har jag mest tankar men som inte stör så pass mycket. Handlingarna är borta och jag tror han kan behöva medicin för detta också, men såklart bra att han också går och pratar om detta. Hoppas allt blir bättre för er..!

  • Fri 1 Apr 2022 14:47
    #3

    Jag lider verkligen med er och din son. Lider själv av ocd och känner igen mig mycket i det ni säger att eran son gör.
    När jag var som värst så kunde mamma hämta mig ur duschen när det tagit för lång tid för mig, och jag grät ofta för jag var aldrig ren. Kämpar än med min ocd idag också. 
    Jag var helt handikappad som er son och är till vis del är det än idag med det.

    Känner igen också att mitt togs inte seriöst direkt heller, min familj upptäckte mina problem som ocd innan jag själv hade accepterat det men hon som jag gick på hos vuxenpsykiatrin (gick innan för depression och självmords försök) såg inget fel i mitt beteende, inte heller när jag väl insåg och bad om hjälp så fick jag hjälp. Är inte hundra hur man kan byta när man går på bup men jag bytte och träffade en annan som jag direkt fick hjälp av! 

    Så mitt förslag är om ni kan byta människa som han träffar? Eller kanske titta på någon privat som arbetar med KBT? 

    Det måste vara otroligt tröttsamt att det inte känns som ni får den hjälp ni behöver men fortsätt att kämpa för eran son och göra allt ni kan för han!

    Sen ni kanske skrev men får eran son medicin? Det kan underlätta och sänka ångesten för han så jag skulle rekommendera det.

    Nu minns jag inte allt ni skrev men söker han bekräftelse hos er? Det är jobbigt men tyvärr viktigt att ni inte ger han det. Dock ska jag inte säga så mycket även om det kanske var sämre i längden så var ändå min mammas bekräftelse som höll mig vid liv. Så kanske sluta om ni gör det eftersom med behandlingen hans 

  • Fri 1 Apr 2022 14:52
    #4
    nytt eller gammalt skrev 2022-04-01 14:31:15 följande:

    Viken mardröm ni har hamnat i, känner med er. Jag har inga bra konkreta råd att ge i er situation, men det jag själv har gjort när ett barn varit sjukt (har ett barn som tidigare varit deprimerad med självmordstankar) är att gå privat till en psykoterapeut för att hantera min egen vardag. Att stärka sig själv som person är viktigt när ett barn är sjukt. Om ni är två föräldrar som hjälps åt, kan ni ge varandra respit och dela ansvaret mellan er, så ni kan få egen återhämtning. 

    Jag försökte få anhörigstöd hos Bup, men man får verkligen plocka fram tigermamman i sig för att få något därifrån.  Bli riktigt arg, ligga på, ringa runt till alla chefer man kan få tag på osv. Vara jättejobbig. Om man inte är det, är det oftast omöjligt att få stöd som förälder till en tonåring. Till slut fick jag möjlighet att smsa mitt barns psykolog och det gav faktiskt en massa hjälp (viktigt dock att inte överbelasta personen, för då drar de tillbaka möjligheten till stöd). Det råd jag oftast fick var att backa, inte ligga på och försöka för mycket - det var jätteläskigt men helt rätt råd alla gånger...

    När det gäller info om barnet så är en 16-åring så stor att de frågar barnet själv vad de får informera föräldrarna om. Jag fick veta endel, men inte allt. Det gäller att hantera situationen utan att veta bakgrunden. Släpp den tanken att ni behöver veta bakgrunden för att kunna stötta. Er son kanske inte själv vet exakt vad detta beror på. 

    Det jag också gjorde var att läsa på så mycket som möjligt om depression hos tonåringar - om ni inte redan har gjort det, läs på så mycket som möjligt om ocd. Låna böcker på biblioteket, läs på seriösa sidor (ej personliga bloggar) på nätet. 

    Sömn är ju viktigt som ni vet. Mitt barn fick sova i min säng trots sin ålder när det var som sämst. Hen sov mycket lugnare med mig än i eget rum, där hen inte kunde sova utan tänkte dystra tankar. Höll hen i handen hela nätterna. Gör vad ni kan för att få till sömnen, det är första steget...

    Sen skriver du inte så mycket om skolan, så jag antar att det funkar bra där ändå? Men det är viktigt att samarbeta med skolan förstås, så att krav hålls på en lagom nivå för tonåringen. Antar att ni har informerat era chefer också, viktigt att ha chefen med sig så man kan vara flexibel på jobbet (jag fick ofta rusa iväg när barnet var försvunnet eller ta hand om kriser per telefon). 

    Till sist, även fast det känns nattsvart nu så kan det bli bättre snabbare än ni tror! En tonåring som är motiverad till behandling svarar snabbt på det, vad jag har hört. 


    Tack för ditt svar, det uppskattas verkligen!


     


    Angående skolan så upphörde mobbingen då han gick över till högstadiet. Han har alltid varit bra i skolan, även då han var mobbad. Nu i högstadiet har det heller inte varit några problem. Han har även med glädje diskuterat vilken väg han vill gå efter högstadiet, men nu när hans problem med tvånget har eskalerat är vi rädda för att han kanske inte orkar studera vidare efter högstadiet. Vi håller dock tummarna, för även om han har det jobbigt nu så finns det dagar där han har mindre tvångshandlingar och då är han lika glad som innan allt började.


    Det är ändå glädjande att han kan känna sig trygg här hemma med att vara öppen med sina tvångshandlingar. Annars hade det nog varit riktigt jobbigt för oss alla.


     


    Vi har tagit upp detta med våra chefer så de vet läget. Tycker ändå det känns lite oprofessionellt av BUP att inte förstå att man inte ger en ny tid dagen innan.

  • Fri 1 Apr 2022 14:53
    #5
    +1

    Det bästa är att han utreds först, för man måste veta vad det handlar om. Det verkar vara mycket vanligare att barn/ungdomar har någon grad av autism och då ofta också tvång, en del ganska svår tvång. Det är främst det man bör kolla först - om det är "bara" tvång eller även autism. Behandlingen kan ju skilja sig lite grann, och man vill kanske inte behandla bara den ena delen om den andra sedan sticker fram desto mer.  

  • Fri 1 Apr 2022 15:04
    #6
    Ocdmänniska skrev 2022-04-01 14:47:41 följande:

    Jag lider verkligen med er och din son. Lider själv av ocd och känner igen mig mycket i det ni säger att eran son gör.
    När jag var som värst så kunde mamma hämta mig ur duschen när det tagit för lång tid för mig, och jag grät ofta för jag var aldrig ren. Kämpar än med min ocd idag också. 
    Jag var helt handikappad som er son och är till vis del är det än idag med det.

    Känner igen också att mitt togs inte seriöst direkt heller, min familj upptäckte mina problem som ocd innan jag själv hade accepterat det men hon som jag gick på hos vuxenpsykiatrin (gick innan för depression och självmords försök) såg inget fel i mitt beteende, inte heller när jag väl insåg och bad om hjälp så fick jag hjälp. Är inte hundra hur man kan byta när man går på bup men jag bytte och träffade en annan som jag direkt fick hjälp av! 

    Så mitt förslag är om ni kan byta människa som han träffar? Eller kanske titta på någon privat som arbetar med KBT? 

    Det måste vara otroligt tröttsamt att det inte känns som ni får den hjälp ni behöver men fortsätt att kämpa för eran son och göra allt ni kan för han!

    Sen ni kanske skrev men får eran son medicin? Det kan underlätta och sänka ångesten för han så jag skulle rekommendera det.

    Nu minns jag inte allt ni skrev men söker han bekräftelse hos er? Det är jobbigt men tyvärr viktigt att ni inte ger han det. Dock ska jag inte säga så mycket även om det kanske var sämre i längden så var ändå min mammas bekräftelse som höll mig vid liv. Så kanske sluta om ni gör det eftersom med behandlingen hans 


    Tack för ditt svar!


    Jag personligen kände redan från början att det inte var rätt person vi hade träffat på BUP, men det var bara ett första intryck. Jag vill ändå ge personen en chans för vi har som sagt ingen aning om hur man arbetar i fall som detta. Tycker ändå att vi som föräldrar inte ska bli bortglömda, för det är ju vi som finns i hans vardag och bör få veta hur vi ska agera för att skapa någon form av trygghet när han har det som mest jobbigt.


    Han har inte börjat med medicin ännu, men det diskuterades vid förra mötet. Han är personligen rädd för att börja med medicin, men den uppfattning jag har fått är att det kan bli fråga om medicinering i samband med att själva KBT'n börjar.


    Jag vet inte vad du menar med att han söker bekräftelse hos oss? Om du menar att han vill ha viss hjälp med att slippa göra saker han upplever som obehagliga så har vi hjälpt till i de situationer då han mått som mest dåligt.


    Att få med honom till tvättstugan och vara delaktig i tvättandet har vi också gjort. det var lite obehagligt till en början, men vi tycker det är viktigt för honom att förstå vilket arbete det är att tvätta hans kläder så ofta. Senast skötte han faktiskt hela den biten själv. 

  • Fri 1 Apr 2022 15:09
    #7
    AndreaBD skrev 2022-04-01 14:53:14 följande:

    Det bästa är att han utreds först, för man måste veta vad det handlar om. Det verkar vara mycket vanligare att barn/ungdomar har någon grad av autism och då ofta också tvång, en del ganska svår tvång. Det är främst det man bör kolla först - om det är "bara" tvång eller även autism. Behandlingen kan ju skilja sig lite grann, och man vill kanske inte behandla bara den ena delen om den andra sedan sticker fram desto mer.  


    Så kan det säkert vara, att de gör en sorts utredning först. Vi vet som sagt ingenting och tycker det är lite obehagligt att vara helt utelåsta från vad som pågår.
  • Fri 1 Apr 2022 16:27
    #8

    Förstår att ni ville ge det en chans, men om det inte heller känns rätt för pojken så rekommenderar jag starkt att byta så snabbt som möjligt!

    Tycker det är super konstigt att ni inte får någon samtals kontakt också för att prata om hur ni ska hantera och hjälpa er sån på bästa sätt, tycker det är något om du känner dig bekväm med att ni ska ta upp! För det är verkligen inte lätt för ens omgivning när någon har ocd 

    Okej men det är jättebra att det kan bli medicinering! Tyckte också det var läskigt innan jag började med sånt i tonåren men hoppas han lyssnar på er om hur viktigt det är och att det inte är något att skämmas över.

    Det är en del jag menar faktiskt, att han slipper göra saker, men ärligt tycker jag det är rätt när han mår som sämst, en stor del som kan vara för folk med ocd är att man söker bekräftelse genom att fråga någon annan, tex för mig var det min mamma, jag förklarade utförligt vad jag tyckte hände och sen frågade jag hon om hon tycker det är okej eller om jag är skitig, frågade också ibland om hon trodde jag var tillräckligt ren för att åka och handla tex. Massa sånt. Egentligen ska man inte komma med bekräftelse utan det kan bli värre då. Men det får ni isåfall jobba på när han blir lite bättre.

    Stort plus för er där! Otroligt klokt gjort av er att göra han delaktig i tvättandet! 

  • Sat 2 Apr 2022 11:50
    #9
    Ocdmänniska skrev 2022-04-01 16:27:35 följande:

    Förstår att ni ville ge det en chans, men om det inte heller känns rätt för pojken så rekommenderar jag starkt att byta så snabbt som möjligt!

    Tycker det är super konstigt att ni inte får någon samtals kontakt också för att prata om hur ni ska hantera och hjälpa er sån på bästa sätt, tycker det är något om du känner dig bekväm med att ni ska ta upp! För det är verkligen inte lätt för ens omgivning när någon har ocd 

    Okej men det är jättebra att det kan bli medicinering! Tyckte också det var läskigt innan jag började med sånt i tonåren men hoppas han lyssnar på er om hur viktigt det är och att det inte är något att skämmas över.

    Det är en del jag menar faktiskt, att han slipper göra saker, men ärligt tycker jag det är rätt när han mår som sämst, en stor del som kan vara för folk med ocd är att man söker bekräftelse genom att fråga någon annan, tex för mig var det min mamma, jag förklarade utförligt vad jag tyckte hände och sen frågade jag hon om hon tycker det är okej eller om jag är skitig, frågade också ibland om hon trodde jag var tillräckligt ren för att åka och handla tex. Massa sånt. Egentligen ska man inte komma med bekräftelse utan det kan bli värre då. Men det får ni isåfall jobba på när han blir lite bättre.

    Stort plus för er där! Otroligt klokt gjort av er att göra han delaktig i tvättandet! 


    Sonen kommer jättebra överens med psykoterapeuten och har väldigt stort förtroende for honom. Jag får nu backa från att jag tidigare hade en dålig bild av den personen. Igår hade vi träff och då fick vi svar på varför saker och ting går i den takt de gör. De gör tydligen en utredning nu för att se på vilken nivå OCD'n ligger, så att de inte börjar i fel ände.

    Det jag tycker är jobbigt som förälder är att inte få veta vad som triggar besvären. Jag har inbillat mig att om vi visste det så kanske vi kunde hjälpa till att förhindra att det blir så jobbigt för honom vissa dagar. Men vi har nu fått det förklarat för oss att det är inget vi kan göra något åt, om vi så än visste.

    Så fort det triggas (det kan vara av flera orsaker) så är det omöjligt att gå in och bryta. Stressnivån är redan på topp och det enda att göra är att vänta på att den kurvan går ned av sig självt. Så alla tvångshandlingarr han ägnar sig åt är ett sätt för honom att få kurvan att gå ned. Det enda vi kan göra är att låtsas att allt omkring honom rullar på som normalt. Om vi visar att vi blir stressade eller påverkade av det kan påverka honom ännu mer negativt och förlänga hans stresskurva. 

  • Sat 2 Apr 2022 12:16
    #10
    Zenzye skrev 2022-04-02 11:50:17 följande:

    Sonen kommer jättebra överens med psykoterapeuten och har väldigt stort förtroende for honom. Jag får nu backa från att jag tidigare hade en dålig bild av den personen. Igår hade vi träff och då fick vi svar på varför saker och ting går i den takt de gör. De gör tydligen en utredning nu för att se på vilken nivå OCD'n ligger, så att de inte börjar i fel ände.

    Det jag tycker är jobbigt som förälder är att inte få veta vad som triggar besvären. Jag har inbillat mig att om vi visste det så kanske vi kunde hjälpa till att förhindra att det blir så jobbigt för honom vissa dagar. Men vi har nu fått det förklarat för oss att det är inget vi kan göra något åt, om vi så än visste.

    Så fort det triggas (det kan vara av flera orsaker) så är det omöjligt att gå in och bryta. Stressnivån är redan på topp och det enda att göra är att vänta på att den kurvan går ned av sig självt. Så alla tvångshandlingarr han ägnar sig åt är ett sätt för honom att få kurvan att gå ned. Det enda vi kan göra är att låtsas att allt omkring honom rullar på som normalt. Om vi visar att vi blir stressade eller påverkade av det kan påverka honom ännu mer negativt och förlänga hans stresskurva. 


    Tycker det låter klokt det dom sagt! Och bra att dom inkluderat er så ni vet vad som händer!.

    Ja tyvärr är det inte så mycket ni kan göra även om jag förstår att du hemskt gärna vill, detta är nått han behöver göra själv för att kunna lita på sitt eget omdöme också. Men det låter som ni är mot rätt håll och att ni får bra hjälp faktiskt! Så fortsätt att stötta eran son och jag hoppas han kommer över detta.
  • Sat 2 Apr 2022 21:07
    #11

    Finns en del dokumentärer om just OCD på youtube.
    Har ni tittar på några hela familjen?
    Det kan vara ett sätt för 16 åringen att se och höra att han inte är ensam. Det kanske även lättar en del ångest då han vet om att han inte är ensam med att kämpa.

    Om du känner att det kanske triggar igång honom ännu mer så kan du kolla på ett par med pappan. Ni föräldrar kan få tips och råd från andra föräldrar som kämpar. Den svenska sjukvården är ett skämt om man jämför med England.

    Om jag var du så skulle jag mejla olika läkare inom just OCD och be om råd vad ni kan göra just nu. 
    Lycka till Hjärta

  • Sat 2 Apr 2022 22:07
    #12

    Min son led av ocd och fick superbra hjälp med detta mha kbt. Vi var där på samtal och terapeuten kom hem till oss. Min son blev i stort sett helt botad, han kan känna av lite grann i stressiga/ ångesladdade perioder. Men ytterst lite som inte på något sett tar över vardagen

Svar på tråden Föräldrar till son med OCD. Hur ska vi agera?