Familjerådgivning Nacka

Brukar inte BUP hjälpa med sånt? 
Vad säger barnet själv att ångesten beror på?

Tack för sitt svar! Vi fick idag remiss till BUP från psykologen. Jag tror att angesten fanns där hela tiden. Jon har alltid varit blyg och försiktig i sina relationer. Den sista året började ångesten  bli värre. Först  fick hon helt plötsligt en  yrseattack l i skolan. Sen nådde hon bra några månader, hon har ej sagt nåt annat..Sedan blev hon magsjuk nån gång, stannade hemma några dagar med kränkningar. När hon återgick till skolan fick hon panik, ville fly från klassen. Hon känner sig instängd, törs ej fråga läraren för att gå ut, får ångest när det är många barn ute på rasterna, är rädd att hon ska kräkas framför alla barn.

Hur gammal är hon? Vad går hon i för skola? Stor/Liten? Har hon nära vänner där etc? Skulle det funka för henne att börja en aktivitet för att få en tillhörighet? 

Får känslan av det du skriver att hon är i tonåren och tänker att barn i den åldern främst behöver känna tillhörighet. Om hon är blyg och försiktig så kanske hon har haft svårt att hitta det? Minns själv hur det var när man gick i skolan, vännerna var ju livsviktiga. Man vågade ju knappt röra sig på skolan utan dem.... Kanske ligget ångesten i att hon känner sig ensam men inte på egen hand lyckats ta tag i det...

Hon är 14 år och har vänner, ej många men några. Hon har gått på en utomhusaktivitet men det blev tråkigt i längden då hon inte hade någon av sina vänner med sig. Hon hamnade spela med samma person varje gång och tröttnade till slut. Det blev ingen skola idag igen pga olika anledningar: mycket folk i korridorerna som ska se henne kräkas eller att hon ska så må dåligt att hela skola ska få veta. Vi planerar med psykologen och sen vägrar hon göra det som man planerade innan. Jag vet verkligen inte hur jag kan hjälpa henne. Det går inte att tvinga henne heller, det kan få negativa konsekvenser. Hon säger att hon känner sig att hon inte får det hjälp hon behöver. Jag förklarat att det gäller att uttmana sig själv och sina rädslör men det hjälper inte. Psykologen förklarade att det är bara tankar och att det är inte farlig osv men det hjälper inte. Jag undrar om det är bara BUP dom kan hjälpa. Man kan vända sig till en privat psykoterapeut men ska det göra nån skillnad?

Finns säkert fler instanser som kan hjälpa men undrar om det inte är mer effektivt att ge det lite mer tid hos den ni går hos nu. Att hatta runt kan nog bara bidra till mer osäkerhet. Man måste ju testa metoderna ett tag för att se om de verkligen fungerar. 

Jag tror mycket viktigare att leta olika terapifunktioner är att ni som föräldrar finns där. Kanske bjuda hem hennes vänner och tillsammans umgås och prata lite om sånt som känns jobbigt. Inte på ett konfronterande sätt men så att både ni och vännerna förstår hennes farhågor. Kanske kan vännerna stötta i skolan?

Varför är hon så rädd för att hela skolan ska veta att hon mår dåligt? Tycker hon att magsjuka är något att skämmas för? Och är ni säkra på att detta faktiskt är det verkliga problemet? Blir hon mobbad och använder detta som svepskäl? Finns möjlighet att byta skola, om detta är något hon skulle vilja? Var hemma med henne några dagar. Umgås, stötta osv så kanske saker kommer fram. 

Svårt att säga hur hon tänker. Jag har förklarat att det är ingenting att skämmas för men rädslan kvarstår. Enligt henne är det ingen mobbning eller annat. Vi har pratat om det även innan problemet uppstod. Det är en bra skola med höga krav där språket som undervisas är engelska. Rasterna är på 5 minuter! Det är såklart stressigt för barnen med så korta raster men hon fick tillstånd att ta längre tid på sig. Jag tror att du har rätt att man ska ej stressa sig fram samtidigt vill man göra det bästa för sitt barn. Tack för dina bra råd ????

Hur lång tid har hon kvar innan hon går ut högstadiet? Jag hade nog öppnat upp dialogen att byta skola.... Se om det är något hon hade varit öppen för. Mår hon riktigt dåligt som hon ju verkar göra kan det ju behövas något drastiskt för att få det att funka. Alternativt hemundervsining (Sofia distans?) sista tiden av terminen?

Sätt dig ner med henne och kolla på olika lösningar. Fråga vad hon har för tankar om att lösa situationen. Ofta är de klokare än man tror och om inte annat visar det iaf henne att ni är på samma sida. Jag tror lätt att ungdomar kan slå bakut när de får en lösning "påtvingat" även om det är i all välmening. Eller åtminstone ge två alternativ.