Skadar jag mina barn?

Nej det här är inget trolltråd. Inte heller nån hittepå tråd, där jag skulle vara ett barn som beskriver mina föräldrar.

Jag känner att jag brister i min föräldrarroll ibland. Sen vet jag inte om det är nån stor grej egentligen. Har pratat om dom här händelserna med mina väninnor, enligt dom är det här inget att hänga läpp över. Alla föräldrar tappar humöret eller gör fel ibland. Man är en människa ingen robot. 

Min dotter och hennes kompis skulle tävla förut i idrott. Springa 60 m samt 400 m. Kompisen kom före min dotter och fick snabbare tid. Vi åkte iväg till skogen där dom fick springa också. Kompisen hann före med ungefär 2 sek. efteråt så sa jag lite frågande varför hon låter sin kompis komma före varje gång. Varför inte visa att hon kan vinna över sin vän. Varför låta henne vinna. Fick inget bra svar av min dotter.

Min dotter är i 11 års åldern. En av mina nära vänner skulle iväg till Grönan och ville ha med sig ett barn. Hon hade mitt barn att välja på som hon kände väl, och så hade hon ett annat barn att välja på, som hon knappt kände. Min kompis dotter, som hon bara hade träffat en gång. Hon valde att ta med sig min Kompis dotter, som hon knappt kände. jag blev förvånad och tyckte de va dålig stil. Varför inte ta med sig min dotter, som hon känner väl? Fick då höra av henne att det var för att min dotter va för jobbig att ha med sig, därför valde hon nån annans dotter... Det berättade jag för min dotter. Hon blev ledsen, men jag kände att det va bra för henne att veta det. Berättade att min vännina tyckte hon var jobbig och hellre ville ha med sig ett annat barn.

skulle köra min dotter till träningen och hon hade glömt både vattenflaska och inneskor. Trots att jag påmint henne innan vi åkte. Hon är 11 år och bör kunna ta ansvar. Blev riktigt arg och skrek. Jag sprang omkring utanför hennes träning och skrek. alla tittade häpnadsväckande på mig och bad mig lugna ner mig. 

Min dotter har väldigt svårt för Matte och även simning. Hon hänger inte med alls. Jag sa då att hon måste kunna det hon inte kan då hon går o 5an. pappan här hemma tyckte jag var lite väl hård mot henne. Han menar på att jag aldrig lagt ner tiden på att lära henne matte. Att det inte är rätt att låta sådär anklagande då det inte är hennes fel att hon inte hänger med i skolan. Hon är ett barn och vi är dom vuxna menar han på. Men jag vill bara få henne att förstå allvaret.

Brukar även kalla hennes känslig. Att så fort man petar på henne så skriker hon. Att hon inte tål nånting. Får dåligt samvete efteråt då jag inte menar nåt illa... men det är så. Hon är väldigt känslig. Inget fel med det..

När vi skulle cykla så ramla hon av cykeln hela tiden. Hon är 11 år men har inte lärt sig cykla på rätt sätt. Där man ställer sig på tramperna. Hon lägger benet över själva sadeln. Om ni förstår vad jag menar? Vilket är väldigt svårt och gör att de inte går. så hon ramlade av cykeln flera gånger när vi cykla senaste Gången. Jag visade henne då en gång hur man gör, att man ställer sig på pedalerna så går de lättare. Att både gå och på. Hon vågade inte göra så. vilket resulterade i att hon ramlade över cyckeln säkert 5-6 gånger. men jag brydde mig inte då jag ville fram dit vi skulle, till cafet. Tänkte att det kan ha varit en bra lärdom för henne. När vi kom hem senare så blev pappan i familjen sur på mig då hon hade märken på sina knän. Att jag inte borde cyklat iväg med nån som inte kan cykla. eller köpa en mindre cykel där hon faktiskt kan lyfta benet över sadeln smidigt. 

Tycker ni dethär är allvarliga saker? Kan hon ta skada av dethär sen? Sett så många trådar där vuxna personer inte bearbetat Sin barndom nämligen.