Växer vi ifrån varandra?
Har en man som jag varit tillsammans med i 17 år, vi har gemensamma barn och utan att säga antalet barn (som inte är relevant egentligen) så har vi 2 barn mer än vad som var ursprungstanken när vi träffades. Hursomhelst är samtliga barn älskade, omhändertagna och så välkomna till familjen och världen - vi ångrar ingen. Men just nu känns det som att jag och min man är på två olika platser i livet? han verkar befinna sig i en självisk fas just nu där han vill göra sånt som HAN mår bra av (han åker iväg under 1 vecka varje år kopplat till friluftsliv med vänner, inga problem för mig), han vill si och han vill så, han tycker det är jobbigt att åka iväg på saker med barnen etc. Hans argument är att barnen hjälper inte till hemma och då har han inte lust att göra saker med dem. (Tillägg, 2 av barnen är tonåringar och tonåringar är vi nog inte ensamma om att få tjata på med diverse hushållssysslor såsom sopor och tömma diskmaskin etc). Det var kortfattat. Jag då? Jag verkar befinna mig i en lite motsatt fas i livet - min energi kommer från barnen! JAG mår bra av att se barnen ha roligt och få komma iväg på saker och ting (fastän jag egentligen inte har någon nytta av aktiviteten och mest agerar packåsna och barnvakt och inte får sitta stilla en sekund). Det vill säga det som inte tillför mig något egentligen tillförs mig då jag ser barnen ha roligt och vara lyckliga. Det skapar ju minnen för livet hos dem. Och det kan vara allt från en gratis-aktivitet till något som kostar flera tusen - dvs det behöver inte vara dyrt och omständigt så mannen kan inte skylla på den ekonomiska biten. Men det känns precis som om allt med barnen dränerar min man och allt med barnen ger mig energi - helt motsatt! Detta leder givetvis till konflikter och diskussioner då och då mellan oss, och det är ju inget som bringar lust direkt? och då påverkas ju samlivet. Och visst, jag och mannen kan komma iväg på spa när vi vill egentligen (kanske inte varje månad, men ett par ggr om året), vi kan ha egentid på andra sätt mm - men det löser ju inte grundproblemet gällande våra tillsynes olika faser i livet? hur ska jag gå vidare? :( Givetvis vill vi inte skiljas, alla förhållanden måste jobbas på, men jag är rädd för att till slut gå in i väggen av dessa stora meningsskiljaktigheter gällande barnen och vad de tillför. Det är inte kul att hela tiden höra att vi har fler barn än vad vi hade tänkt och att allt blir så mycket dyrare etc pga det - JAG VET! Men det är väl inte DET familjen ska handla om resten av livet? Vi kräver inga dyra resor mm, hans inställning gäller liksom vare sig det är gratis eller ej? jag orkar liksom inte strida mer mot honom. Avslutningsvis vill jag bara säga att han är en fantastisk pappa? han ger 110% av sig själv till dem och familjen och jag vet hur mycket han ger upp av sin egen tid osv? men det är hans inställning? den här elefanten i rummet i form av hans lite bitterhet över att det blev mer än han tänkt sig i barnväg fastän han inte säger det rakt ut. Jag är tvärtom - hade kunnat tänka mig en till - men det är ju för att barnen ger mig energi? hjälp :(
