• Anonym (Varfö­r)
    Sun 22 May 2022 09:09
    6149 visningar
    69 svar
    -1 +1
    69
    6149

    Sjukpension pga psykiska

    Min vän blev sjukpensionerad redan när hon var runt 20 år, i år fyller hon 40 år och har inte jobbat en enda dag på "riktigt jobb" under dessa 20 år och får sjukpension.

    Hennes diagnoser är svår panikångest pga trauma (mobbning och ex man) och borderline.  

    Men, jag tycker det har blivit värre bara senaste åren . Jag menar, förut kunde vi ta en fika på kafe, nu är de omöjligt för hon vågar inte.. Hon är ju bara inom 4 väggar på dagarna!

    Hennes liv och dagar ser alltså ut såhär : Vakna tidigt på morgonen, röker, dricker kaffe. Röcker, lite mer kaffe,  osv osv. Hon sitter hemma i sin fåtölj och dricker kaffe.  Sen klagar hon på att hon har svårt att sova och hög puls, hon vet själv att de beror på all kaffe hon dricker, blir ju en del.. men kan tydligen inte sluta... Sen det med maten, hon äter kanske 1 varm rätt ett par gånger i månaden för "ghar inte råd" (all pengar går ju åt cigaretter för tusan!)

    Vad jag försökrr säga och undrar, det verkar vara så att när vissa blir sjukpensionerade så enkelt och tidigt att det bara förvärrqr måendet dvs. dom stämger in sig hemma! Eller någon som tänker något annat? 

    Hon vet liksom inget om världen. Hon visste inte ens hur de är i Nord Korea. (Hör till allmänbildning tycker jag)

    Jag har förlorat den vännen jag en dag lärde känna som kunde njuta av livet och känns läkarna inte heller vill att hon ska bli bättre, eller tycker ni det är lösningen att sjukpensionera en så ung? Jag tycker man qka prova på jobb, ge det en chans!

  • Svar på tråden Sjukpension pga psykiska
  • Anonym (A)
    Sun 22 May 2022 19:58
    #51
    AndreaBD skrev 2022-05-22 16:11:59 följande:
    Det är jättesvårt att stödja en person i den situationen. Du gör nog ditt bästa där. Ingen brukar kunna hjälpa dem verkligen. Men bättre lite hjälp ändå, än ingenting. Jag har själv en kompis med borderline-diagnos, och jag hade en syster som var lätt utvecklingsstörd och jag känner igen delar av det du berättar ifrån dem två.

    Att hon bara klagar och inte kan vara nöjd med saker - det är nog ganska typiskt för Borderline. Jo, de ger intrycket att vara otacksamma, absolut. Skulle hon inte kunna få boendestöd? Det skulle nog vara en vettig insats.
    Håller med
  • Anonym (?)
    Mon 23 May 2022 07:57
    #52

    Det har nog inget med sjukpensioneringen att göra utan beror nog på hennes psykiska sjukdomar. Det är vanligt att psykisk ohälsa blir sämre över tid och att den sjuke vänder sig inåt i sin egen bubbla. Tveksamt om du kan göra så mycket. Många i din väninnas sits vägrar även att ta emot hjälp och då kan man göra ännu mindre som bekant/vän.

  • Anonym (Fanna­)
    Mon 23 May 2022 08:13
    #53
    Anonym (Varför) skrev 2022-05-22 16:09:40 följande:
    Ja jag vet inte mer än att hem"tjänsten" (eller vad det kallas) var via kommunen och inte regionen. Men dom var med på mötet där hennes läkare,psykolog, terapeut och 2 stödpersoner då från komunen deltog. 

    Så kan jag typ ringa hennes komun och "klaga" gör de nån skillnad , kan de hjälpa osv? Hade ni gjort de i min sits?
    Jag vet inte exakt vilken rätt du har att företräda din vän. Men såklart kan du ta kontakt och be att få prata med någon med rätt kompetens. Så förklarar du läget så pass detaljerat att det går att få en bild av situationen men utan att röja din vän. Och fråga hur det är meningen att fungera i den sitsen, vad för stöd som finns att få? Inte för att det är ditt ansvar att göra det men om du skulle vilja. 
  • Anonym (Syste­r)
    Mon 23 May 2022 09:18
    #54
    +2

    Alltså att bli sjukare ju längre tiden går är ju tämligen normalt för viss typ av psykisk ohälsa, särskilt då man redan vid 20 årsåldern gör bedömningen om förtidspension.

    Om det blir så att man inte blir friskare, så tappar man förmåga och saker som man tidigare klarat bättre blir än värre. 

    Jag tänker att det är lätt att se "friskhetsfaktorer", såsom att ha ett jobb, som en lösning på psykisk sjukdom, men att det faktiskt inte går att sätta dem kraven på vissa. Det går inte att peppa en människa som aldrig haft ett jobb ut på arbetsmarknaden, när sophantering och matlagning är stora utmaningar.

    Jag har ett syskon med psykisk funktionsnedsättning/sjukdom och jag häpnar ofta över hur jävligt lurigt det är med såväl sjukdomen, som de dåliga vanorna hen har. Alltså, man kan inte fatta hur dåligt vissa mår psykiskt ibland, samt hur svårt det är att hjälpa/medicinera och göra "normala saker".

    Du har själv troligen också gått igenom din egen skit och insett vissa saker, såsom att det absolut är värt det att jobba på, men din egen skit och ångest är troligen väldigt långt ifrån hennes. Du kommer inte kunna peppa henne frisk, utan efter 20 år har hennes sjukdom fått konsekvenser!

  • Anonym (anony­m)
    Mon 23 May 2022 09:27
    #55
    +1
    Anonym (Hmm) skrev 2022-05-22 09:16:40 följande:

    I hennes fall skulle jag säga att hon blir värre för att hon inte får rätt hjälp, inte pga att hon är sjukpensionär. Däremot kan man säga generellt att det är väldigt vanligt att folk blir lite "sämre" när de får diagnoser av olika slag, oavsett om det är npf eller något fysiskt eller något mentalt, spelar ingen roll vilket område det är. Då är det plötsligt som om de känner efter extra mycket och många "blir" sin diagnos, de går in i det rent mentalt och blir faktiskt märkbart sämre. Helt plötsligt "kan" de inte saker som gick alldeles utmärkt bara någon vecka tidigare.


    Ja, och det är ju också lite på grund av att folk inte FÅR hjälp om de inte har diagnos.
    Mår du dåligt utan fastställd diagnos- så ses du bara som en idiot som inte lyckats. Men om en person sedan får en diagnos- så blir personen sin diagnos både i sina egna och andras ögon.
     
    Det är en förlora-förlora situation. Jag tror ett grundproblem generellt i samhället är att personer som mår/mått dåligt ses som några som aldrig kan bli bättre. Men det stämmer ju inte. De flesta kan må bättre med rätt socialt stöd- rätt kost och motion och i vissa fall mediciner och läkarvård.


    Problemet är väl att många inte får RÄTT hjälp- och således hamnar utanför samhället och mår sämre och sämre. Så att människor 'blir' sin diagnos beror på det sociala samspelet i samhället. Om en person får dörren slängd i ansiktet pga. en diagnos om och om igen- men inte rätt hjälp till förbättring- så ser personen sig själv tillslut som ett hopplöst fall.
    Ingen människa är en ö.

  • Anonym (Samma sits)
    Mon 23 May 2022 09:35
    #56
    Anonym (?) skrev 2022-05-23 07:57:11 följande:

    Det har nog inget med sjukpensioneringen att göra utan beror nog på hennes psykiska sjukdomar. Det är vanligt att psykisk ohälsa blir sämre över tid och att den sjuke vänder sig inåt i sin egen bubbla. Tveksamt om du kan göra så mycket. Många i din väninnas sits vägrar även att ta emot hjälp och då kan man göra ännu mindre som bekant/vän.


    Jag är exakt i samma sits som vännen fast utan borderline.
    Jag tar emot all hjälo som finns och är jätte tacksam över hjälpen jag får från vänner. Perioderna när man går in i sin bubbla är värst. Det är svårt att bara gå ut och hämta posten. Har sagt till familjen och vänner att de har lov att ge mig en spark i baken för att komma ut.

    Har en kompis som jag misstänker har Borderline eller liknande och tyvärr jämför jag oss ofta. Min kompis inser inte alla gånger att hon behöver hjälp och vägrar ta emot hjälp om tex en läkare inte ringer på utsatt tid.
    Jag tar det hela med ro om en läkare ringer tio minuter efter utsatt tid då jag vet att saker händer. En läkare kan inte bara avsluta det de håller på med för att de måste ringa.

    Såg en tjej på youtuben som var öppen med sin diagnos och berättade att många läkare och läkare inom psyk inte vill ha patienter med Borderline då de är svåra att hantera.
    Detta var en tjej från USA och jag vet ej hur det är i Sverige.
    Det blir ett moment 22 för både patienter och läkare.
    En patient vägrar hjälp och  vägrar inse att de har fel. En läkare gör allt för att hjälpa patienten som vägrar inse att den behöver hjälp eller som vägrar inse att de ställer till det för sig själva.
  • Anonym (anony­m)
    Mon 23 May 2022 09:37
    #57
    Anonym (Varför) skrev 2022-05-22 11:30:15 följande:
    Jo absolut vill jag diskutera , jag bad ju lite om hjälp. Kom igen, inget bråk eller sura miner nu! :) 

    Läkaren skrev ju intyget som FK godkände. Sen har ju andra personer intyg på självmordsförsök osv som FK inte godkänner , kan de bero på handläggaren? Vad vet jag.

    Vad tycker du själv jag ska göra som vän då? Fortsätta vqra den enda hon kan ringa mitt i natten, men som hon ibland får utbrått på "du har alltid haft de så enkelt, du har ett perfekt liv" osv osv och att hon ca 1-2 dygn senare ber om ursäkt över hennes beteende "förlåt, vill inte mista dig, jag har bara så mycket ångest" osv. Jag förlåter henne alltid, men ibland funderar jag på om jag bara förvärrar måendet, eftersom "jag har ett så perfekt liv" .. Förstår du mig? 
    Jag vill INGEN illa! Det är inte lätt att vara anhörig heller och jag har alltid gjort mitt bästa! Förlåt om JAG uttryckt mig på ett dåligt sätt, var inte meningen!
    Inte nog med att du verkar empatibefriad- stava kan du inte heller.

    'Utbrott' stavas det. Tidigare skrev du 'väll' istället för 'väl'. Hur blev du godkänd i svenska i grundskolan?

    Jag tror att du inte ger rätt typ av stöd till din vän- för du har hela tiden i bakhuvudet att du är lite irriterad på henne. Och den irritationen är starkare än din empati för henne. Därför har ditt bästa inte varit gott nog.
  • Anonym (H)
    Mon 23 May 2022 10:26
    #58
    +1

    Kan lova att hon mår mkt sämre både psykiskt och fysiskt av att röka och drick kaffe i den utsträckningen

  • Anonym (Melba­)
    Mon 23 May 2022 10:51
    #59

    Känner igen lite från min vän. Hon har dock halvvuxna barn som håller henne ajour med verkligheten därutanför hennes hem. Men hon är hemma 90% av tiden. Har varit sjukskriven på heltid pga fysisk sjukdom i ca 15 år nu. 

    Hon har också väldigt liten kontakt med omvärlden och liten kunskap om saker som man lär sig när man jobbar och umgås med många människor. Det är synd om henne, men vi har fortfarande utbyte av varandra och jag tycker om henne precis som hon är. Hon har dessutom alltid varit introvert och jag är tvärtom. Jag umgås med henne på hennes villkor. 

  • Anonym (anony­m)
    Mon 23 May 2022 10:51
    #60
    Anonym (H) skrev 2022-05-23 10:26:40 följande:

    Kan lova att hon mår mkt sämre både psykiskt och fysiskt av att röka och drick kaffe i den utsträckningen


    Det gör hon absolut.

    Tyvärr är olika typer av missbruk vanliga hos människor som mår psykiskt dåligt. Men det ger ju henne kickar åtminstone, om än tillfälliga. Tråkigt men det går med vilja att ändra det med.

    Det sorgliga med missbruk av stimuli (koffein och nikotin) är att det ofta blir en ond cirkel. Man mår dåligt utan kicken, men man mår dåligt av dessa kickar i längden också.

    Det som behövs är ju att hon har hoppet att livet kommer bli bättre. Att det KAN bli bättre. Om hon inte tror på det- så känner hon nog att hon lika gärna kan skita i hälsan för vad spelar det för roll.
  • Anonym (Fanna­)
    Mon 23 May 2022 11:14
    #61
    Anonym (anonym) skrev 2022-05-23 09:27:09 följande:

    Ja, och det är ju också lite på grund av att folk inte FÅR hjälp om de inte har diagnos.
    Mår du dåligt utan fastställd diagnos- så ses du bara som en idiot som inte lyckats. Men om en person sedan får en diagnos- så blir personen sin diagnos både i sina egna och andras ögon.
     
    Det är en förlora-förlora situation. Jag tror ett grundproblem generellt i samhället är att personer som mår/mått dåligt ses som några som aldrig kan bli bättre. Men det stämmer ju inte. De flesta kan må bättre med rätt socialt stöd- rätt kost och motion och i vissa fall mediciner och läkarvård.


    Problemet är väl att många inte får RÄTT hjälp- och således hamnar utanför samhället och mår sämre och sämre. Så att människor 'blir' sin diagnos beror på det sociala samspelet i samhället. Om en person får dörren slängd i ansiktet pga. en diagnos om och om igen- men inte rätt hjälp till förbättring- så ser personen sig själv tillslut som ett hopplöst fall.
    Ingen människa är en ö.


    Det finns ett fenomen som kallas inlärd hjälplöshet som hänger ihop med stigmat att ha/få diagnos. Gäller även skolbarn. Att veta eller höra att man är eller har den eller den funktionsnedsättningen/sjukdomen/diagnosen kan stigmatisera den som annars inte hade så många egna reflektioner över varför hen är som hen är. 
    Men det borde vilken psykolog eller vårdperson som helst som träffar patienter/klienter i den här situationen känna till och ta hänsyn till!
    Det känns som att det är väldigt många komponenter inblandade i vården och omsorgen till TS vän i det här fallet. Det är klart att det finns psykisk sjukdom som ter sig just så här, som inte går att bota och där det som någon skrev inte är rimligt att förutsätta eller tro att personen någonsin ska bli arbetsför på den reguljära arbetsmarknaden. Men jag vill tro att det ändå finns saker att göra. Det omvända, att man bara lämnar människor vind för våg vore hemskt att ta in.
  • Anonym (anony­m)
    Mon 23 May 2022 12:15
    #62
    Anonym (Fanna) skrev 2022-05-23 11:14:56 följande:
    Det finns ett fenomen som kallas inlärd hjälplöshet som hänger ihop med stigmat att ha/få diagnos. Gäller även skolbarn. Att veta eller höra att man är eller har den eller den funktionsnedsättningen/sjukdomen/diagnosen kan stigmatisera den som annars inte hade så många egna reflektioner över varför hen är som hen är. 
    Men det borde vilken psykolog eller vårdperson som helst som träffar patienter/klienter i den här situationen känna till och ta hänsyn till!
    Det känns som att det är väldigt många komponenter inblandade i vården och omsorgen till TS vän i det här fallet. Det är klart att det finns psykisk sjukdom som ter sig just så här, som inte går att bota och där det som någon skrev inte är rimligt att förutsätta eller tro att personen någonsin ska bli arbetsför på den reguljära arbetsmarknaden. Men jag vill tro att det ändå finns saker att göra. Det omvända, att man bara lämnar människor vind för våg vore hemskt att ta in.
    Jag håller med.

    Det ts vän behöver är acceptans för hur hon fungerar, och stöd att hitta sin väg i livet, inte tvingas förgäves anpassa sig till den reguljära arbetsmarknaden, där hon möjligtvis inte kommer lyckas, eller 'lyckas' på bekostnad av sitt mående.

    Det bästa vore nog stöd att starta eget företag, eller få en anställning som är anpassad så att TS vän kan jobba hemifrån med det denne är bra på.
     
    Det måste till individanpassat stöd för att ta tillvara på personens förmågar, istället för att bara försöka trycka in personen någonstans där denne fungerar 'ok' men kanske tillslut går in i väggen och är tillbaka på ruta ett igen.

    Många som inte passar in i normen kan vara riktigt framgångsrika i en specifik nisch, men det krävs att omgivningen uppmuntrar personen att välja jobb/utbildning efter denna nisch och tillåts jobba så mycket som möjligt på det sätt som passar denne. 

    Ett exempel jag kan komma på är ju att det är vanligt att många som blir framgångsrika inom underhållningsbranschen har ADHD eller ADD eller liknande. De är kreativa och tänker utanför boxen. Men dessa individer behöver också åfta mycket återhämtning.

    Många uppfinnare sägs ju ha fått, eller skulle fått om de blev testade inom psykiatrin- ADD, ADHD, autism.

    Dessa personer passar inte in i normen, men kan glänsa om de hamnar i rätt sammanhang.
  • Anonym (Varfö­r) Trådstartaren
    Mon 23 May 2022 16:12
    #63

    Tack alla som svarat, speciellt ni som varit trevliga ändå! Påhopp om stavning var bara en tidsfråga ;) (har sett det i många trådar här, så jag är inte förvånad)

    Nej, men det är nog inget jag kan göra. Jag har funderat och funderat, kanske bara bättre låta henne leva sitt liv och jag drar mig undan lite. Visst ,hon får kontakta mig men det får vara slut på vissa typer av medelande känner jag... 
    Jag har min familj och vill helt enkelt njuta 100%.

    Som en annan vän sa, det måste ju ligga något i det att alla andra vänner förut jag lämnat henne, jag har gjort det jag kunnat helt enkelt. 

  • Anonym (Syste­r)
    Mon 23 May 2022 16:33
    #64
    Anonym (Varför) skrev 2022-05-23 16:12:02 följande:

    Som en annan vän sa, det måste ju ligga något i det att alla andra vänner förut jag lämnat henne, jag har gjort det jag kunnat helt enkelt. 


    Ja, det är svårt att hålla en relation med någon som inte mår bra, där man kanske inte alls får ut någonting av vänskapen längre.
    Jag är inte för att man rensar ut alla som man vid något tillfälle tycker är lite jobbiga ur sitt liv, men det finns gränser för vad man orkar och vill som vän.

    Det är hennes liv, och trots att hon har det jobbigt, så bör ni ju båda få ut någonting ur relationen. Det kan inte vara du som "hjälpare" och hon som psyksjuk. 
  • Anonym (Varfö­r) Trådstartaren
    Mon 23 May 2022 16:42
    #65
    Anonym (Syster) skrev 2022-05-23 16:33:24 följande:
    Ja, det är svårt att hålla en relation med någon som inte mår bra, där man kanske inte alls får ut någonting av vänskapen längre.
    Jag är inte för att man rensar ut alla som man vid något tillfälle tycker är lite jobbiga ur sitt liv, men det finns gränser för vad man orkar och vill som vän.

    Det är hennes liv, och trots att hon har det jobbigt, så bör ni ju båda få ut någonting ur relationen. Det kan inte vara du som "hjälpare" och hon som psyksjuk. 
    Jag har funnits där som vän och "stödperson" flera år nu och tyvärr dom senare åren har hon även lyckas göra mig arg/ledsen (kan ju dock bero på graviditets hormoner men ändå) . 
    Jag ska tänker inte säga upp kontakten helt, hon får kontakta mig men med en gräns, vill inte höra vissa saker längre när hon mår som dåligast (speciellt inte efter en jobbig och lång arbetsvecka). 
    Jag har ändå erbjudit henne så mycket mer än många ens gör till sina "friska" vänner och ja , får bara känslan av otacksamhet.  
  • Anonym (anony­m)
    Mon 23 May 2022 17:28
    #66
    Anonym (Varför) skrev 2022-05-23 16:42:42 följande:
    Jag har funnits där som vän och "stödperson" flera år nu och tyvärr dom senare åren har hon även lyckas göra mig arg/ledsen (kan ju dock bero på graviditets hormoner men ändå) . 
    Jag ska tänker inte säga upp kontakten helt, hon får kontakta mig men med en gräns, vill inte höra vissa saker längre när hon mår som dåligast (speciellt inte efter en jobbig och lång arbetsvecka). 
    Jag har ändå erbjudit henne så mycket mer än många ens gör till sina "friska" vänner och ja , får bara känslan av otacksamhet.  
    Vad har du erbjudit henne?
  • Anonym (Sjuk)
    Mon 23 May 2022 21:47
    #67

    Av det du beskriver så verkar din vän givit upp. Det verkar som om att hon inte vill bli bättre. Om det är dessa sjukdomar som du räknar upp, så kan hon bli frisk från samtliga. MEN?.din vän verkar låta det sjuka styra henne. 


    Hon verkar inte vara särskilt intresserad av omvärlden. Det är märkligt att en normalbegåvad person inte vet vad som händer i världen.

    Det kan vara så att din kompis bir utskriven från psyk för att hon inte samarbetar. Personalen på psyk kan inte göra din kompis frisk om din kompis inte vill bli frisk eller inte hjälper till. Psyk har kanske bett din kompis att göra saker under dessa åren som hon inte gjort. Då är det meningslöst att lägga pengar på en som inte vill samarbeta. 


    Det är synd att din kompis inte utmanar sig själv lite. Då hade hon nog mått bättre.

    Jag har varit sjuk hela mitt liv till och från under hela mitt liv. Jag har Max kunnat arbeta sammanlagt 2 månader.
    Jag har kämpat för att kunna ha ett drägligt liv. Jag är inte alltid nöjd med vad livet givit mig, men fått acceptera det. Det är inget roligt liv att inte kunna jobba och tjäna mer pengar. Men man måste kämpa lite själv. Detta verkar din vän inte göra.


     

  • Anonym (Varfö­r) Trådstartaren
    Mon 23 May 2022 23:21
    #68
    Anonym (Sjuk) skrev 2022-05-23 21:47:20 följande:

    Av det du beskriver så verkar din vän givit upp. Det verkar som om att hon inte vill bli bättre. Om det är dessa sjukdomar som du räknar upp, så kan hon bli frisk från samtliga. MEN?.din vän verkar låta det sjuka styra henne. 


    Hon verkar inte vara särskilt intresserad av omvärlden. Det är märkligt att en normalbegåvad person inte vet vad som händer i världen.

    Det kan vara så att din kompis bir utskriven från psyk för att hon inte samarbetar. Personalen på psyk kan inte göra din kompis frisk om din kompis inte vill bli frisk eller inte hjälper till. Psyk har kanske bett din kompis att göra saker under dessa åren som hon inte gjort. Då är det meningslöst att lägga pengar på en som inte vill samarbeta. 


    Det är synd att din kompis inte utmanar sig själv lite. Då hade hon nog mått bättre.

    Jag har varit sjuk hela mitt liv till och från under hela mitt liv. Jag har Max kunnat arbeta sammanlagt 2 månader.
    Jag har kämpat för att kunna ha ett drägligt liv. Jag är inte alltid nöjd med vad livet givit mig, men fått acceptera det. Det är inget roligt liv att inte kunna jobba och tjäna mer pengar. Men man måste kämpa lite själv. Detta verkar din vän inte göra.


     


    Jag håller fullständigt med, tyvärr... 
    Det är tragiskt att vissa ska bli så psykiskt sjuka och inte kunna/vilja njuta av livet... Det känns som om hon inte ens drömmer om ett lyckligare liv som många andra deprimerade gör om du förstår hur jag menar.

    En sak hon inte sammarbetar med är maten.. Hon äter ju som sagt kanske 1-2 varmrätter i månaden om ens de alltid . Hon har fått "hemläxor" om att äta vissa rätter, men jag fick ett tag barnsliga sms som "åå vad jag är arg, måste egentligen äta men att äta gör mig arg så jag tar och kokar kaffe istället" . Borderline antar ja, ett sätt att få uppmärksamhet för en 40 åring brukar ju inte direkt skriva så.. 
  • Anonym (Varfö­r) Trådstartaren
    Mon 23 May 2022 23:22
    #69

    @Anonym (anonym) : Ja du, den listan blir lång om efter alla dessa år om jag skulle skriva allt.

Svar på tråden Sjukpension pga psykiska