Panikångest

För mig hjälper det att stanna upp och bara vara i ångesten. Liksom välkomna den. Jag kryper ihop och kramar om mig själv och djupandas och koncentrerar mig på just att andas. Efter ett tag klingar den ut. Att försöka mota bort den gör i alla fall för mig att panikattackerna blir ännu värre, starkare och håller i sig längre. 

Om möjligt (om han är hemma då) när jag har eller känner att jag kommer få panikångest så lägger jag mig på min sambo (låter sjukt klängigt) i soffan eller sängen och lyssnar på hans hjärtslag.

Fick tipset att tänka på min andning, lyssna på min egen andning...men då börjar jag hyperventilera. Så jag går liksom utanför min egen kropp och lyssnar på hans hjärta istället. Ofta somnar jag när jag gör så, för ångesten mattar ut mig och när jag vaknar är den borta.

Så han hjälper mig genom att bara ligga där. När jag var singel var det ett riktigt helvete med såna attacker.

Har hört helt tvärtom. Att koffein ska undvikas. 

Bra tips. 

Att tillåta sig själv att verkligen känna sina känslor fullt ut är bra för hälsan, och känslorna brukar lättare klinga av då än om man försöker 'fly' känslan.

Sedan när känslorna inte är lika panikstarka längre, så brukar det hjälpa för mig att antingen skriva ner tankar på ett papper. Bara allt jag tänker på. Eller så lyssnar jag på en låt som 'bekräftar' en känsla jag har. 

Har flera gånger gråtit till låtar för att jag varit ledsen för något till exempel.
Panikkänslor kan ju vara lite för alarmerande och hämmande, så då kan det vara svårt att lugna sig själv med musik.
Men man kan ju typ bara lägga sig och gråta. Helt enkelt bara gå in i känslan.
Känslor är inte farliga. De är helt naturliga, och inget man ska fly ifrån. 

Tack för tips! Jag har haft detta förut (det upphörde men kom nyligen tillbaka) så jag vet att det inte är farligt, men det är ju så oerhört begränsande! Och obehagligt bortom sans och förnuft. Någon som provat medicinering?

När jag fick det första gångerna trodde jag att jag höll på att få en hjärtattack. Var t.o.m. på akuten en gång... men när jag fick veta att det "bara" var panikångest slutade attackerna komma! Nu har jag en enorm stress p.g.a. en sak som pågår i mitt och min familjs liv, jag antar att det är därför detta kommit tillbaka.

Jag var också på akuten en gång för flera år sedan och de sade att det inte var fel på hjärtat utan panikattack.

Det känns ofta begränsade (i mina ögon) för att det inte riktigt är tillåtet att visa känslor. Om du istället tillåter för dig själv åtminstone att verkligen känna vad du känner- så ebbar känslorna ofta ut fortare och det ska i teorin inte påverka vardagen lika mycket.

Det där att panikattackerna slutade komma är väl för att du 'bekräftade' dem. (med hjälp utifrån.)

Kom ihåg bara en sak, upprepa till dig själv:

Oavsett anledning, eller hur ofta du får panikattacker- det är ok. Du är människa och det är naturligt med känslor.

Och jag vill poängtera för framtida händelser- jag tror verkligen på vikten av att skriva dagbok över känslor. Behöver inte vara strukturerat eller så. Men bara skriv ner när du är ledsen, arg eller kanske till och med riktigt glad! Det blir som terapi för en själv- och jag kan se på mitt eget mående- att jag inte har lika stark ångest sedan jag började skriva ner mina egna känslor och tankar och liksom 'respektera och bekräfta mig själv' på det sättet. :) <3

Jag har hört att äta citron kan hjälpa, att det supersura kan avleda lite.