Vad har ni som har relationer med personer som lider av bipolär sjukdom och/eller ADHD för erfarenheter kring det?
Hur tar det sig i uttryck och vilka utmaningar skapar detta för er i vardagen? Vad har ni för mekanismer för att hantera detta i relationen?
Tacksam för era svar.
Min sambo är bipolär typ 2,5. Visst ställer det krav på relationen på sätt och vis, men han har god självkännedom, har stundtals terapi och har mediciner som fungerar. När han tar dem.
Folk är ju olika, va, och bara det att det finns 5 typer av bipoläritet säger ju en del. Frågan är ju vad det är som händer just den specifika personen med just den typen av bipoläritet. Självklart är det jobbigare, både för personen och för omgivningen, om en bipolär svånger mellan självmordsförsök och storhetsvansinne på några dagar, hela tiden, än om personen går mellan att vara rätt så deppad och intensivt kreativ på några veckor eller månader. Man måste gå på fall till fall och kan inte dra alla över en kam.
Min sambo växlar snabbt mellan milda depressioner och hypomanier. Tar han sina mediciner så märks det knappt av, Slutar han så märks det tydligt, särskilt hypomanierna blir mer maniska. Det är då han kan vara vaken i tre dygn och måla om hela vardagsrummet till en galax eller djungel eller något. Och glömma att äta. Men jag vet andra som får manier eller hypermanier som gör rena vansinnesgrejer, antingen äventyrligt eller ekonomiskt.
Jag har ADD och är bipolär (typ 2) Jag har en sambo.
Tyvärr kan kan bara jobba 75% då jag behöver mer återhämtning och det märks såklart på ekonomin annars lider inte min sambo på något vis jag tar ansvar för mig själv det behöver ingen annan göra. Jag tar medicin två gånger om dagen, går på regelbundna läkarbesök och mat och sömn är otroligt viktigt för att jag ska fungera. Det kan bli lite pyssligt ibland när man vill vara spontan det gäller att planera och det kan säkert vara lite irriterande när jag måste ta en paus mitt i när vi håller på med något för att äta.
Jag hade ett förhållande med en person med bp typ 2 och adhd i 2 år. Han var outredd för bipolariteten då, men jag sa redan från början att det var något i hans mående som inte stämde, som inte var "bara" adhd. Sen är det ibland svårt att veta vad som är vad. Men just detta att ligga i sängen en hel dag, inte orka något, gråta och få panik när man måste göra något man inte har lust med, och att den andra får ta allt ansvar själv - vet inte hur många gånger jag fick ta hand om hans barn när han bara sket i det - blir ohållbart. Och att i en hypomani bara dra när man får en lysande idé, spendera massor av pengar eller knulla bakom ryggen på sin partner.
Det slutade iaf för mig (kortfattat) med att han var otrogen och lämnade mig. När han sen kom ur sin maniska period så ville han ju komma tillbaka till mig och mådde skit över vad han gjort, men då var det lite för sent för det, jag hade gått in i en depression efter allt han utsatt mig för under sitt maniska skov och kan aldrig mer lita på honom, trots att han idag är utredd och medicinerad och mår ok så är jag ärrad för livet av det som hände och har fått ägna snart 3 år åt att gå i terapi.
Jag skulle väl säga att det går säkert bra att ha en relation med någon som har diagnoser om personen är väl medveten om detta själv och tar sina mediciner och sköter om sig och tar ansvar, alltså inte struntar i att sova, äta, ta medicin osv. Gör personen inte det eller vägrar medicinera skulle jag springa åt andra hållet.
Jag tycker det låter som att hon inte riktigt ligger helt rätt i medicineringen. Så det borde snarast tas upp med behandlande psykiatriker och psykolog. Att hon hamnar i manier/hypomanier borde inte ske, alls. Om medicineringen är helt välfungerande. Periodvis med extrem trötthet är också ett varningstecken. Det är möjligt att hon kanske tillhör skaran som inte klarar att jobba en heltidstjänst utan att riskera falla ner i depression/utmattning. Eller som periodvis måste sjukskrivas en tid - i ett sådant läge, är det viktigt att i så fall lära känna igen tecknen på att det börjar spåra. Så man kan gå in i en sjukskrivning, innan man totalt spårat ur.
Jag tror, om ni vill fortsätta tillsammans. Att få hjälp utifrån är nödvändigt. Men där ska finnas anhörig stöd, ring vuxenpsykiatrin och hör om dom har en sådan grupp eller vet vem som driver den.
Jag har, sedan ett par år ett förhållande med en kvinna som diagnosticerats bipolär, typ 2 samt ADHD. Förhållandet har varit en berg- och dalbana, minst sagt. Stormigt, högljutt, dränerande och mörkt. När hon mår bra är hon världens finaste tjej. Kreativ, påhittig och omtänksam. Men när hon har skov blir hon en annan människa. Humörsvängningarna är påfrestande då det svänger så fort att man inte hinner med. Att trippa på tå för att undvika "triggers" som hon går igång på sliter ut en. Hon medicineras för sina diagnoser men slarvar och tar ibland inte sina mediciner på månader och påminner jag henne så försöker jag ta ifrån henne hennes personlighet. Hon kan ösa förolämpningar över mig i två veckor och när jag tillslut svarar tillbaka så blir hon så kränkt att hon gråter i dagar, inte vill träffa mig på veckor och hotar att ta livet av sig. Jag märker också hur medberoende man blir av sjukdomen. Hur man ser på sig själv efter kränkningarna. Hur man klandrar sig själv för att det har blivit bråk. Jag kommer aldrig mer att bli den jag var innan vi träffades. Jag har skadats och genomgått en personlighetsförändring där jag inte längre vet vem jag är. Jag vet att det är en sjukdom. Men den har en tendens att förgifta allt i sin närhet om den inte vårdas.
Jag har, sedan ett par år ett förhållande med en kvinna som diagnosticerats bipolär, typ 2 samt ADHD. Förhållandet har varit en berg- och dalbana, minst sagt. Stormigt, högljutt, dränerande och mörkt. När hon mår bra är hon världens finaste tjej. Kreativ, påhittig och omtänksam. Men när hon har skov blir hon en annan människa. Humörsvängningarna är påfrestande då det svänger så fort att man inte hinner med. Att trippa på tå för att undvika "triggers" som hon går igång på sliter ut en. Hon medicineras för sina diagnoser men slarvar och tar ibland inte sina mediciner på månader och påminner jag henne så försöker jag ta ifrån henne hennes personlighet. Hon kan ösa förolämpningar över mig i två veckor och när jag tillslut svarar tillbaka så blir hon så kränkt att hon gråter i dagar, inte vill träffa mig på veckor och hotar att ta livet av sig. Jag märker också hur medberoende man blir av sjukdomen. Hur man ser på sig själv efter kränkningarna. Hur man klandrar sig själv för att det har blivit bråk. Jag kommer aldrig mer att bli den jag var innan vi träffades. Jag har skadats och genomgått en personlighetsförändring där jag inte längre vet vem jag är. Jag vet att det är en sjukdom. Men den har en tendens att förgifta allt i sin närhet om den inte vårdas.
Ångrar hon sig när hon kommer ur sina skov efter att hon inte har velat träffa dig på flera veckor?
Är ni fortfarande ett par?
Ibland kan det fungera. Men man ska aldrig stanna i en relation där man far illa, oavsett anledning.
Här handlar det inte om ?vanliga? relationsproblem. I tråden kan vi läsa om partners som har fått bära allt, sett till att vardagen fungerar, blivit lurade, manipulerade, utskällda, sårade och bedragna. Däremellan är relationen ofta väldigt bra, men så är det i många misshandelsrelationer också. Ingen uppmanas att stanna i dem.
Som synes i tråden, är det ofta först när partnern har lämnat eller blivit lämnad, som hen till fullo har insett vad hen blivit utsatt för. Hur destruktiv relationen var. Men då kan man ha fått sår som tar tid att läka, kanske aldrig läker helt. Det är helt enkelt inte värt det, hur underbar partnern än är när hen mår bättre. Om du drar ett tungt lass i relationen, tänk också så här: Vad händer om DU behöver stöd? En axel att luta dig mot? Kan din partner ge dig det?
Men visst, om problemen knappt märks så länge partnern medicinerar, kan det säkert funka. Så verkar det dock inte vara för TS. Men han skriver att han älskar sin tjej och inte vill leva utan henne. Då får han väl ta det onda med det goda. Han låter också som fixar-typen som vill lösa andras problem och är van att sätta andras behov framför sina egna. Det är denna personlighetstyp som löper störst risk att hamna i dessa relationer.
Det kallas för satelitförhållande. Den sjuke partnern/ partnern med diagnoser, är planeten. Den välfungerande men överempatiske och självutplånande partnern kretsar som en satellit kring den sjuke, har allt fokus på att denne ska må bra. Fixar, ställer till rätta och härdar ut. Lever för de bra stunderna. Tvingas sätta sina egna behov åt sidan, eller väljer att göra det.
Som ni säkert förstår är detta inget sunt förhållande eller jämlik relation. Inget som rekommenderas. Ofta behöver båda hjälp. Den sjuke för att må bättre och den friske med att bryta det destruktiva mönstret och sluta sätta sig själv åt sidan hela tiden. Eller reda ut hur hen har hamnat där.
Det är inte så konstigt att dessa relationer ofta leder till uppbrott. Visst kan man få det att fungera med rätt hjälp och medicinering. Men fungerar det och båda får utrymme i relationen, är det inte ett satelitförhållande.