Varför separation med småbarn?

Nu har i och för sig de flesta jag känner ändå hållt ihop, men många med rejält kantstötta relationer. 

Det jag observerat:
- Det som man ser mellan fingrarna med idag, det som är lite småjobbigt men får passera innan barnen - blir jättejobbigt efter bebis. Ofta handlar det om en kille som inte riktigt tar ansvar för sin del hemma.
Tjejen tjatar, killen lovar bättring. Hon får höra överallt att killar är såna, sån är min man med. Hon tänker att sånt kan man inte göra slut över och han lovar ju att ändra sig. 

- Killen är ofta den som vill skaffa barn. Ju mer ansvarslös och omogen han är, desto mer tjatar han om barn. Han kommer absolut att ta massa ansvar och steppa upp när bebisen kommer! Tror hon inte på honom!? Och så ger han henne besvikna blickar. Det trodde jag inte om dig....Att du tänkte så om mig. Så tjejen visar att hon tror på honom och självklart steppar han inte upp. 

Det finns antagligen många anledningar, att bli förälder är ju en enorm omställning. Men en orsak är antagligen att man skaffar barn i en relation som från början faktiskt inte är 100 i någon sorts naiv tro om att det kommer bli bättre med barn? Sedan när barnet kommer så accelererar problemen istället då olikheterna blir än mer märkbara.

Istället vore det bättre att dumpa och leta efter någon som man passar bättre ihop med först och sen skaffa barn.

Jag tror största anledningen är för att man faktiskt inte vet hur någon är som förälder förrän man faktiskt blir det. Man kan prata och planera hur mycket som helst, men när det väl är skarpt läge så är det inte säkert det blir så. 

Som barnfria så kan man "ha sitt" på ett helt annat sätt. Man har intressen, jobb, vänner, träning mm som man kan lägga rätt mycket tid på trots att man har en stabil och bra partnerrelation. Man kan vara överens om att sådant kommer ändras när barnen väl kommer men så står man där som kvinna och tar alla nätter, sambon fortsätter träna 6 dagar i veckan "för han mår ju inte bra utan träningen!", han bokar in saker utan att dubbelkolla, han tar för givet att kvinnan roddar all vardagsplanering med ungarna och när han kommer hem från jobbet så "tar han inte över" utan börja sköta sitt utan att ge sin partner någon tid för något annat än ungarna. 
Jag har sett de här tendenserna i både min egen relation (gifta 8 år innan vi skaffade barn) och i relationer i min närhet. Ibland håller det, ibland blir kvinnan utbränd och ibland blir det skilsmässa. Antingen för att mannen tycker den nästan utbrända kvinnan blivit "tråkig och inte tagit hand om sig själv" eller för att kvinnan tröttnat. 

Precis så. 

Mindre skitsaker när man är trött kan lätt bli stora problem och tillslut bråkar om samma skit om och om igen. Det är en relationsdödare

Skulle också säga att olika förväntningar på livet som förälder och vem som ska göra vad kan ställa till det. Jag har inte haft problemet som ni andra beskriver med att kvinnan gör allt och mannen bara glider runt. Däremot blir det lätt bråk om varför saker i hemmet inte utförts. Helt i onödan och efteråt ångrar man sig. Bättre med damm i hörnen och en familj som är lyckliga än bråk om dammråttorna

Åter till depression :(   

Håller med. 

För att när man får barn så ställs relationen på sin spets och många par är inte redo för omställningen som krävs när ett barn kommer in i familjen. Det nya lilla barnet tar all tid, båda föräldrarna är trött och orkar kanske varken vårda relationen eller ha nån särskilt trevlig ton mot varandra. Man får omvärdera både sig själv och partnern som personer och då måste även hela relationen omvärderas och falla in på sin nya plats. 

Så tillkommer frågor om uppfostran, ekonomi, framtidsplanering och sånt som man borde pratat om innan men som många inte gjort. Eller så har man pratat, men inser när barnet är på plats att det ändå inte funkar i verkligheten det man föreställt sig.

Och då ger många upp relationen. Jag har läst någonstans att den största risken för separation är under första barnets första år. Klarar man det så är relationen mer stabil sedan. Sen kanske man inte separerar just då, när barnet är så litet, men det är liksom då relationen faller och inte återhämtar sig. 

Jag tycker oavsett att många är för egoistiska och inte tänker på barnet eller barnen. Så länge man är beredd att bättra sig själv i en relation finns det enligt mig hopp

Ber till högre makter att hon sambo eller vad jag nu ska kalla henne tänker om och försöker bygga upp relationen istället. 

Jag är deprimerad 

Det räcker inte med att man är beredd att ändra sig, man måste GÖRA det också. 

Istället för att be till högre makter, se till att ta tag i din depression istället så att du kan fungera som en bra pappa och kan leva ett bra liv oavsett vad barnets mamma gör framöver. 

Vad gör du förutom ber till högre makter för att försöka rädda er relation? Och vilka skäl har hon gett dig till att hon vill separera? När jag läser dina inlägg låter du väldigt passiv och har tagit en offerroll och ser mamman som egoistisk. Om du är sån i relationen också så kanske mamman till ert barn inte orkar med att leva under de premisserna. 

Be till högre makter kommer inte att förändra något. Däremot att ta tag i och behandla din depression samt eventuellt visa på äkta förändring utifrån vad mamman uppgett som skäl till att hon inte vill leva med dig skulle kanske kunna hjälpa. 

Förstår att ni ser det som passivt. Går på KBT och även till en coach för att jobba på mina brister. Hon vet detta men vill ändå ge upp. Så försöker men det jag kan göra att visa på förändring 

Vad bra att du verkligen försöker. 
Var stark kämpa på och tala om på ett fint sätt till din kvinna att du verkligen vill göra allt för er familj, att ni ska vara ihop. 

Jättebra! Men om hon har bett dig om detta under er tid ihop och du inte tog tag i det då finns risk att hon inte litar på att du tänker ändra dig. Det kan ju också vara så att hon tröttnade på att tjata och känslorna försvann helt. 

Det får framtiden utvisa. 

Jag höll i och höll ut, försökte att kompensera för att pappan gjorde dumma val och valde bort barnen. det var extremt tuffa 8 år där jag följde med till besök hit och dit för att stötta min man och för att hålla ihop familjen. Men luftslottet gick till slut sönder. Hans spelmissbruk, lögner, affärer blev för mkt för mig att hantera.