Hur går det ihop? Har hon diabetes eller inte?
Min syster fick en diabetesdiagnos i januari. Hon var på sjukhuset för en helt annan grej och då tog de blodsocker på rutin och båda var skyhöga. över 25 på korta och nästan 6 på låga. Enligt vården var det ganska illa över lag. Sen dess har så klart familjen frågat lite, kollat hur hon mår, frågat hut det går. Hon har alltid bara ryckt på axlarna och sagt att hon mår bra. Denna attityd har för övrigt varit genomgående för henne hela hennes liv. Alltid till lags, aldrig till last liksom.
Så här i sluttampen på sommarlovet umgås vi ganska mycket. Jag har tre barn som älskar sin moster så vi frågar ständigt om hon vill följa med på dittan och dattan. Sen i fredags har bott ihop pga resa och inte ens nu när vi setts så intensivt har jag sett henne ta någon slags medicin, eller ens gått ifrån på ett sätt eller tillfälle som kan tolkas som att hon gör det. Hon har inte heller tvekat vad gäller sin kosthållning. Hon delar glatt i barnens glasspaket, köper godis till sig själv, äter bröd och pasta, gofika på stan osv. Inget jag missunnar henne med det gjör mig lite brydd. Så idag när mina barn var ute med sin pappa frågade jag henne, om hon tar sin medicin och så. Hon svara att nej, det gör hon inte. Hon tog det som hon fick med sig hem från sjukhuset men sen inget mer. Hon känner inget behov, säger hon. Då min ena dotter har diabetes typ 1 och vi har en sockermätare så bad jag henne ta blodsockret. Det var bara en halvtimme efter frukost så det borde ligga högt. Döm om min förvåning när det bara låg på 7,6. Jag frågade henne om hon lurades om medicinen, men samtidigt vet jag att hon aldrig skulle ljuga rent ut. Undanhålla, ja, för att inte få andra att må dåligt, men inte ljuga. Att hon svarade innan att hon inte tar mediciner var ett stort förtroende hon gav mig, hon skulle aldrig ljuga i nästa mening så att säga.
Nu sitter jag här och känner mig förvirrad. Enligt vården har hon diabetes. Hon fick både metformin, inuslinpennan och nålar, sockermätare, stickor och stickpenna med sig hem från jsukhuset. Hon tog enligt egen utsago slut på sticknålar i pennan på 5 dagar, insulinet på ca en vecka, metforminet på två och sen dess, alltså typ i början av februari, har hon inte tagit någon medicin alls. Hon har inte ändrat matvanor eller motionsvanor, hon lever på som vanligt. och ohn säger rent ut att hon faktiskt inte bryr sig. Hon lider av dystymi också sedan tonåren så ibland känner jag att jag liksom behöver fånga henne så hon inte går ner i depressioner.
Vad fan händer? Jag vet inte vad jag ska tänka eller tro. Jag vet inte vad jag ska göra, om jag ska göra något. Någon som kan hjälpa mig att reflektera lite?
