Varför klagar vissa på att de är så ensamma när det sedan visar sig att de inte är det?

Men nu visar det sig att det finns mer i din bakgrund som ingen av oss visste. En typisk offermentalitet och välsittande kofta dök också upp. Du får vända dig till andra som levt i missbruk i 23 år och fråga varför de felaktigt kallar sig ensamma. Mitt svar blir ju felplacerat eftersom jag inte supit/knarkat i 23 år och undrar varför ingen finns kvar. 
Bilden klarnar mer och mer. Du låter som pappa som ringde mig om nätterna,  grät och svor omvartannat över de två fruar och 4 barn han söp bort. Han tog  OS-guld i self pity. 

Sluta med det där tjafset om offerkofta som jag är fruktansvärt trött på att se här på Familjeliv. Det ÄR skillnad på folk som har rena I-landsproblem och de som verkligen levt i utanförskap. Du får istället svara på inlägg om folk som har tappat bort sin mobil eller inte kan välja emellan flera tänkta partners.

Som du själv säger blir det malplacerat när människor utan riktig erfarenhet av det hårda livet svarar i en sådan här tråd.

Därför att de som oftast är riktigt ensamma, inte pratar om det lika mycket. Många har "lyx problem" i jämförelse. Där de faktiskt har folk omkring sig som familj eller och vänner.  Kontra det emot en hemlös som kanske inte har en levande själ att prata med. Och inte vet hur hen ska få ihop vardagen ens. Däremot kan det  ju faktiskt  genuint finnas personer som känner sig ensamma fast det t.ex är i en relation eller har folk omkring sig. Men då tror jag det beror på andra faktorer, dåligt äktenskap/relation. Där man känner att man är ensam i relationen. Dålig kommunikation bl.a. 

Vettigt svar. Ja, jag är helt införstådd med att man kan känna sig ensam även om man inte är ensam s.a.s. Men nu avsåg jag med trådstarten skillnaden mellan de som levt med verklig ensamhet och utstötthet, dvs knappt haft en enda person att vända sig till. För många som mår dåligt brukar det räcka med att bara få prata av sig 15-20 minuter med någon man kan ha förtroende för och som förstår, även om personen kanske inte delar den utsattes erfarenheter och således inte kan relatera till hur den utsatte känner sig.

Den som har flera personer att vända sig till när denne får problem och/ eller mår dåligt är inte ensam. Iallafall inte i min värld.

Det är det flera som svarar i tråden inte vill förstå.

Då skulle du tagit med det i trådstarten. Som man frågar får man svar liksom..Då får faktiskt skylla dig själv om du inte är nöjd med svaren.
" Hej. Jag har missbrukat i 23 år och undrar varför ingen bryr sig om mig längre?"- vore bättre. 

Oavsett så är jag ensam utan att ha supit bort mitt umgänge i 23 år. Lediga helger är bedrövliga. Nä just....det är ju mest synd om dig, sorry...

Ok förlåt om jag överreagerar. Bara det att man kan bli trött på den mästrande tonen hos en del som svarar, eller åtminstone vad jag upplever som en mästrande ton. Min trådstart handlade, för att förtydliga, inte främst om mitt tidigare liv i missbruk och utanförskap, utan om att det är skillnad på de som påstår att de är ensamma, men har flera personer att vända sig till om de skulle behöva prata av sig eller få hjälp och stöd, och på de som inte ens har den möjligheten, pga att folk inte vill prata med dem. Det är ofta som att man här på Familjeliv måste förklara allt i minsta detalj för att helheten ska förstås. Själv brukar jag kunna dra slutsatser om vad en person vill ha sagt i sin trådstart utan att TS behöver skriva en uppsats.

Kanske är det så att de är så vana att vara i centrum att minsta lilla rubbning....att något annan kommer in o får lite rampljus....gör att de känner sig ensamma.

Jag tillhör dem som är ensam på riktigt.
Jag har ett barn som valt att bo hos sin andra förälder o kommer hem hit när h*n vill, vilket oftast blir 1-3 h i veckan.
Utöver det har jag ingen.
Inga vänner, ingen annan familj eller släkt som bryr sig.
Jag pratar inte med någon mer än hälsar på grannarna i trappen.
Jag har varit sjukskriven i flera år o har ingen kontakt med gamla arbetskamrater, vilket inte är konstigt då jag vart mobbad på arbetsplatsen.
Den enda vuxna kontakten jag hr haft på 3 veckor, va när vaktmästaren var här o kollade en mätare o det tog någon minut. 
Visst träffar jag sköterskor o doktorer, då jag har flera sjukdomar, men det är ju bara en livsnödvändig kontakt.
Jag har försökt flera gånger genom åren att bjuda hem folk, men ingen vill komma.
Jag har bott i detta området, lägenhet, i 17 år o har inte lyckats få någon kontakt med någon.
Har bott i byn i 20 år men har inte lyckats skaffa några vänner.
Folk vet inte vem jag är, trots att jag var med på alla barnaktiviteter som byn hade att erbjuda under flera år.
Jag har ingen som ringer mig o jag har ingen som jag kan ringa till.
Sen nästan ett år tillbaka, går jag knappt ut, för jag har svårt att dölja mina tårar.
Har hamnat i något tillstånd där jag börjar gråta utan förvarning, är så ledsen hela tiden. 
Jag har aldrig fått veta vad det är för fel på mig, vad jag gör för fel, utan de som har sagt något, de har alltid sagt att jag är för snäll, omtänksam, att jag verkar kunna känna på mig när folk har det jobbigt o då ha ett snällt ord på lut. 
Jag är en sån som vill underlätta livet för andra, hur illa jag än har det.
Jag har bett om hjälp o är öppen med att jag är ofrivilligt ensam, men jag förblir ensam.
Jag befinner mig i livet o borde ha vänner o ha ett bra liv, men det enda jag har är sjukdomar o ensamhet.
De där människorna som man ibland kan läsa om, de som hittas avlidna i sina hem utan att någon har saknat dem, jag tillhör dem.
Ja, jag har ett barn men ibland så träffas vi inte på flera veckor....barnet är snart vuxen o lever sitt liv som h*n ska göra såklart, så det skulle dröja innan jag hittades.
Nu har jag ifs ansökt om en kontaktperson från kommunen, så jag får träffa någon iaf en gång i veckan, för jag håller på att bli knäpp.
Att känna sig ensam är en sak, att vara ofrivilligt ensam, det är knäckande o jag vill inte förlora lusten att vilja leva. 
Jag har varit döende i cancer o i hjärtsvikt o fått klara av allt vad det innebär själv, hjärtsvikt lider jag ju tyvärr fortfarande av., o jag fixar inte det själv.
Får jag inte en kontaktperson så jag har iaf någon att prata med, få någon sorts mänsklig kontakt, då kommer jag hamna på psyket..i bästa fall.

Sorgligt att läsa. Jag lider verkligen med dig och stora delar av din berättelse kan jag relatera till när det gäller mitt eget liv, frånsett jag inte haft cancer i något inre organ, endast ett par hudtumörer som jag tagit bort. Men detta med att bo många år i en stad eller ett mindre samhälle utan att få riktig kontakt med människor känner jag igen. Har flyttat runt till olika orter i mitt liv i tron om att det ska bli bättre på nästa ställe, men har bedragit mig nästan varje gång. Och de gånger jag fått kontakt med folk har det varit missbrukare (då jag själv var i missbruk) och de umgås ju endast när det finns tillgång till alkohol och /eller droger, annars betyder man ingenting i de kretsarna.

Som nykter sedan  3 och ett halvt år tillbaks är jag är ute och går några kilometer varje dag i hopp om att hitta någon vänlig eller intressant person att prata med. Endast 2-3 personer har jag lärt känna som stannar och växlar några ord, men det är mest ytligt, om vädret, vad som ska ätas till middag och allmänt skvaller. Går för närvarande på folkhögskola men där är också svårt att få kontakt med folk, förutom lärarna som är inkluderande och vill att alla sa bli sedda.

Men att det nyktra livet skulle bli så ensamt, tråkigt och torftigt hade jag inte kunnat föreställa mig,då folk sa till mig när jag fortfarande drack att "Bara du blir nykter kommer allt ordna sig till det bästa och den sociala biten kommer på köpet".

De ljög alltså för mig.

Kontaktperson kan vara en bra grej. Det hade jag själv ett tag, men hon förstod inte mig alls, så lade ner det. Jag fick väl fel person helt enkelt. Sedan skulle de försöka hitta någon annan, men det rann ut i sanden.

Hoppas det blir bättre för dig. Styrkekramar!

Det är ingen tävling i vem som är mest ensam och därmed har mest rätt att känna sig ensam.Orsaken till att du inte får så bra kontakt med folk är att de inte litar på dig efter 23 år av supande. Det tar kort tid att rasera tillit och lång tid att bygga upp den. Det var ingen som ljög för dig, men det tar lång tid.

Du tycker förstås, och med all rätta, att du har gjort en jättegrej som varit nykter i tre och ett halvt år. Men den utan en historia av missbruksproblematik har i regel kommit framåt i livet både i sin mentala utveckling och med vad den har åstadkommit i livet. Du å andra sidan satt fast i ditt missbruk och stannade därmed av i din utveckling och de kanske inte har så mycket gemensamt med dig.

Du får söka upp andra fd-missbrukare som är ungefär där du befinner dig och jobba dig framåt. 

Man kan känna sig ensam fast man har folk omkring sig.

Jag förstår varför du startade tråden. Ensamhet är svårt att prata om, då det är en smärtsam känsla för alla, oavsett hur de har det runtomkring.

Du fick svar från en kvinna som varit ensam i 17 år, trots att hon deltagit i aktiviteter på orten. Nu har hon ansökt om kontaktperson. Jag tror att hon skrev även i en annan tråd, om ensamma kvinnor. Den tråden visade ju på ett stort spektrum av ensamhetssituationer. Det är nog att uppleva den värsta sortens ensamhet du är rädd för, om jag tolkar dig rätt?Kvinnan har tagit tag i att kontakta kommunen. Men ibland är man så ensam att man inte ens orkar försöka mera. Men nu har du några i ditt liv och det kan du vara glad för, även om det inte är perfekt.

Vad jag tror är viktigt är att välja rätt personer. De som inte är intresserade av en kommer ju tyvärr inte att bli det för att man försöker mer, snarare tvärtom. Man måste försöka hitta rätt nivå, och blir du sårad över att folk kommer tillbaka nu när du mår bättre så har du ingen skyldighet att svara an. Någon skulle kanske svälja stoltheten i samma situation. Jag skulle själv inte klara det. Jag tycker att de visat vilka de är och det intresserar mig inte. Har nog fått skyhöga krav med tiden. Hade jag inte blivit sårad hade det gått enklare att ta sånt med en klackspark. 

Bra jobbat av dig. Kämpa på o lycka till i framtiden.