Bortglömt barn på förskolan
Igår gick jag förbi en förskola, klockan var drygt 10:20. I hörnet på staketet står en liten flicka och gråter, ropar på mamma. Hon kan inte varit mer än 2år, rosa overall, inga vantar och iskall om händerna, tårar på kinderna. Jag stannar upp, känner att något är fel. Går in på gården, INGA VUXNA! Inga barn heller. Tar flickan i handen och går med henne till dörren, bankar på, en trött och ointresserad barnskötare öppnar. Jag frågar om flickan hör hemma hos dem.... Öh, ja.... säger hon.
Alla andra är inne. I värmen. Denna lilla flicka har alltså blivit kvarglömd på gården efter utevistelse. Helt ensam. Rädd och ledsen. Ingen som hör henne gråta. Och mamma kommer inte trots att hon ropar. Kommer inte upp till dörren för det är en trappa hon inte kom upp för själv.
HUR FAN KAN MAN GLÖMMA ETT LITET BARN UTE! Det är liksom dras enda jobb, att ta hand om barnen. Gudars vet när utevistelsen tog slut, hur länge hon stått där och gråtit, iskall var hon. Hade jag varit en annan sorts person så hade jag bara kunnat lyft henne över staketet, in i skogen... ingen hade ens märkt att hon var borta. Fy FAN!