När du talar om för mig att jag är fet

Då gör du mig, oftast, illa. Även om det inte är orden du säger. Du kanske vill vara snäll, tipsa om mat eller träning. Du kanske inte tänkte på annat än min hälsa vid påpekandet om att Krille på jobbets födelsedagsfika inte är så nyttig för mig och jag borde ta bara lite.

Det ligger och gnager. Mest i hjärtat. Det river upp gamla sår. Gamla trauman. Mammas kritiska röst. De smala, populära tjejernas gliringar. Killarnas högljudda tjej-diskussioner, riktade mot mig.

Så det där inplanerade gym-besöket blir inte av, för jag orkar inte med mer kommentarer. Och vad är egentligen vitsen med att äta något nyttigt, som jag tänkt? Jag mår dåligt för att du inte kunde låta bli att kommentera min lunch, nyttigt är inte vad mitt hjärta behöver, utan tröst. Något som lyfter mig, eftersom någon inte gör det.

Jag vet att jag är tjock. Fet. Men jag ar så mycket mer än tjock. Jag är en människa. Med känslor. Och talanger. Och åsikter. Och drömmar. Och sorger. Och bedrövelse. Och kunskap. Och vilja. Och en kropp som får dig att glömma allt det, och bidra till en annan sak jag har, svajande självkänsla. Försök minnas hela mig. Om du inte känner mig, försök lära känna mig. Mig utöver min tjocka kropp. Resten av mig. 

Mvh
Den tjocka människan i ditt liv.