Vi har båda krävande jobb! Men det känns som att hon nedvärderar mitt?

Jag förstår hur du menar, och det var bra förklarat. Vill också säga att jag inte använder det som ett argument i någon diskussion, det vore väl ändå tramsigt, utan det är mest att det upplevs som en aning irriterande inombords bara. Mitt jobb bara beskrivs som tungt och sen är det bra med det.

Jag har heller aldrig påstått att mitt arbete innehåller lika mycket administration som hennes. Inte på långa vägar. Men det är en hyfsat stor kaka av en total arbetsdag, utan att det egentligen är planerat för det i mitt schema. Dessutom är jag arbetsledare m.m. Det är ett skitroligt men också rörigt jobb som ibland är tröttande mentalt. Precis som hennes. 

Vissa dagar jobbar jag med bra folk, andra dagar med sämre.. 

Hennes jobb är bara skrivbordsarbete. Men hon väljer samtidigt också att ta på sig oerhört mycket. Jag ser till att offra vissa saker för att det ska finnas tid för barnen exempelvis! Hon avsätter inte sådan tid, utan är mer av en workaholic. Det är inte så att hon är läkare eller delägare i en advokatfirma, eller håller på med superavancerad forskning i nåt stort internationellt projekt och verkligen måste jobba. Hon är verksam i en bransch som skriker efter personal och hon kan välja jobb lite var som. Ingen skulle dö om hon var borta en timme eller två från kontoret en dag. Hon jobbar supermycket och är slutkörd men väljer det samtidigt själv. Jobbar mycket övertid eftersom hon har svårt att släppa fokus på sitt jobb. Hon prioriterar det över det mesta annat. Det bidrar kanske till att jag kanske inte känner den fulla empatin för hennes situation alla gånger. Låter jag bitter?  Försöker bara förklara från min synvinkel. Jag kräver inte att hon ska prioritera mig, men vi har ju ett liv ihop, en bostad och barn mm. Hon jobbar. Jag oroar mig lite genuint för hennes mående i längden. 

Dessutom är det jag som spenderat säkert hundratals timmar på att lyssna på hennes prat om sitt jobb de senste åren. Jag har verkligen försökt att sätta mig in i hennes vardag och eftersom jag är uppvuxen med en förälder som jobbat med exakt samma sak som hon gör så har jag ändå en viss inblick i vad det innebär med mig så att säga. 

Jag försöker inte att jämföra våra jobb, jag vet att vi båda blir trötta av våra arbeten. Och jag avundas inte henne, för hon har ett stressande jobb där hon möter en del jobbiga människor och hon måste prestera på topp hela tiden, och fatta beslut. Jag fattar.. 

Själv har jag ett fysiskt krävande jobb och jag jobbar även skift, vilket gör att jag känner mig halvdöd en till två gånger i veckan efter några intensiva pass på mitt kneg. Jag säger inte att det nödvändigtvis är värre än hennes eller så, men jag jobbar som sagt utomhus på nästan alla tider på dygnet och det är fysiskt. Hon i ett varmt kontor.

Nu till själva grejen. Nästan varje gång vi möter andra människor tillsammans och våra arbeten kommer på tal så säger hon alltid att jag har ett fysiskt ansträngande jobb och hon ett mentalt. Jag säger inte direkt att hon har fel, hon har en poäng såklart, men efter några gånger så började jag förklara för henne att även jag har ett mentalt ansträngande jobb. Jag har också administrativa arbetsuppgifter, ganska mycket sådant faktiskt. Mitt jobb är också stressigt, inte bara fysisk, och jag jobbar också med människor. Inte riktigt kanske i den utsträckning hon gör, men ändå. Jag träffar besvärliga människor i mitt jobb, jag arbetsleder oerfarna, jag möter ibland kunder eller kollegor som är gnälliga. Jag fattar hela tiden beslut. Beslut som om de blir fel jag får en massa skit för.. Mitt jobb är ganska mångfacetterat och inte bara fysiskt tufft. 

Ändå fortsätter hon säga så till andra. Att hon har ett mentalt krävande jobb och jag ett fysiskt krävande. Jag börjar bli lite irriterad. Överreagerar jag och är gnällig eller? Jag vet inte riktigt själv..

Jag förstår hur du menar, och det var bra förklarat. Vill också säga att jag inte använder det som ett argument i någon diskussion, det vore väl ändå tramsigt, utan det är mest att det upplevs som en aning irriterande inombords bara. Mitt jobb bara beskrivs som tungt och sen är det bra med det.

Jag har heller aldrig påstått att mitt arbete innehåller lika mycket administration som hennes. Inte på långa vägar. Men det är en hyfsat stor kaka av en total arbetsdag, utan att det egentligen är planerat för det i mitt schema. Dessutom är jag arbetsledare m.m. Det är ett skitroligt men också rörigt jobb som ibland är tröttande mentalt. Precis som hennes. 

Vissa dagar jobbar jag med bra folk, andra dagar med sämre.. 

Hennes jobb är bara skrivbordsarbete. Men hon väljer samtidigt också att ta på sig oerhört mycket. Jag ser till att offra vissa saker för att det ska finnas tid för barnen exempelvis! Hon avsätter inte sådan tid, utan är mer av en workaholic. Det är inte så att hon är läkare eller delägare i en advokatfirma, eller håller på med superavancerad forskning i nåt stort internationellt projekt och verkligen måste jobba. Hon är verksam i en bransch som skriker efter personal och hon kan välja jobb lite var som. Ingen skulle dö om hon var borta en timme eller två från kontoret en dag. Hon jobbar supermycket och är slutkörd men väljer det samtidigt själv. Jobbar mycket övertid eftersom hon har svårt att släppa fokus på sitt jobb. Hon prioriterar det över det mesta annat. Det bidrar kanske till att jag kanske inte känner den fulla empatin för hennes situation alla gånger. Låter jag bitter?  Försöker bara förklara från min synvinkel. Jag kräver inte att hon ska prioritera mig, men vi har ju ett liv ihop, en bostad och barn mm. Hon jobbar. Jag oroar mig lite genuint för hennes mående i längden. 

Dessutom är det jag som spenderat säkert hundratals timmar på att lyssna på hennes prat om sitt jobb de senste åren. Jag har verkligen försökt att sätta mig in i hennes vardag och eftersom jag är uppvuxen med en förälder som jobbat med exakt samma sak som hon gör så har jag ändå en viss inblick i vad det innebär med mig så att säga. 

Har de någon bra företagshälsa som hon kan prata med om relationen jobb/fritid? 

Att ta på sig en massa som folk inte bett om för att sen kunna berätta för andra hur stressad och duktig man är får ju stora varningsklockor att ringa. Jag förstår att du oroar dig för henne. 

Mannen kanske hade empati över smärtan frugan hade, då det skulle mycket väl kunna yttra sig så.

Men vad det har med TS att göra är lite svårt och förstå.