Tar han mig och min godhet/handlingar för givet?
Jag kanske övertänker nu men det känns ibland på senare tid att min partner tar min godhet lite för givet.
Det kan handla om små gester i vardagen som att jag köper med lite snittblommor till honom innan jag åker dit någon gång då och då eftersom jag vet att han älskar att alltid ha färska sådana på middagsbordet. Han visar lite lite uppskattning men inte på ett artigt verbalt sätt med ord utan det kan komma långt senare isåfall. Ibland när jag är i en matbutik tex innan jag ska möta honom så kan han be mig köpa lite snus när jag ändå är där och självklart gör jag gärna det men ibland kan jag också på eget initiativ passa på att köpa något annat som han kanske också skulle behöva fast som han inte bett om, tex halstabletter eller nässpray då jag vet om att han är förkyld och jag vill vara snäll och förekomma honom med en sådan liten tanke som bara är med välmening, men det är knappt så han tackar alltså utan kanske till och med ifrågasätter varför jag köpte just den halstabletten och inte någon annan variant. Medans jag bara ville vara snäll från första början. Eller som när jag avstår ett eller två glas vin ute en dejtnight ihop med honom för att jag vill underlätta och vara den som är chaufför och kör oss hemåt sen. Sånt som han kanske inte tänker på men som för mig är en snäll handling återigen som nästan bara ses förbi. Kanske är småsaker för er andra men när dom här isåfall småsakerna blir ganska många på raden i handlingar med bara välmening/uppmuntran/generositet i tanken från min sida och det mindre och mindre kommer ett tack tillbaka så känns det som att han tar mig/det lite för givet.
Visst, han bjuder också på mycket och kommer också med trevliga initiativ men jag säger då iallafall tack som en artig person, visar respekt och uppskattning. Jätte noga med det. Medan han verkar ha blivit blind av vad jag gör eller vem jag faktiskt är för honom. Vad är bästa sättet att på ett snyggt sätt testa honom lite och vinna tillbaka uppmuntrandet av det som jag tillför till honom som egen person och vår relation? Kan någon annan kvinna känna igen sig där ute med liknande erfarenheter?