Heltidsnormen - tröttsamt!
Så nu IGEN har någon (på sociala medier denna gång) bara helt sonika tagit förgivet att man ska jobba heltid och ha ytterst lite tid över till livet. Tack och lov har människor i allmänhet blivit lite bättre på att inte ta andras sexuella läggning för givet (jag är inte hetero själv och har märkt en skillnad), inte heller blir folk förvånade i samma utsträckning över att man inte försöker ta sig ifrån sin hyresrätt för att köpa ett boende.
Men detta om att jobba heltid! Det tar folk förgivet, och om man vågar andas att man själv inte vill jobba heltid (det är tydligen synd om mig och arbetsgivaren är dum som bryter mot alla möjliga lagar för att jag inte får en heltidstjänst) så blir många stötta och jag har till och med fått frågan om min sambo är miljonär. En del frågar också rakt ut hur jag har råd, ekonomifrågor tycker jag är lite oförskämda faktiskt. Och så blir en del såklart kränkta, för att jag har råd. Men jag har inga arv, ingen sambo som är miljonär, och jag äter inte endast nudlar. Jag har helt enkelt inte skaffat mig särskilt höga utgifter och har tidigare i livet jobbat hårt för att kunna ha en buffert. Inte en rejäl buffert, men den finns.
Till råga på allt har jag inga barn och det gör det hela ännu värre - vad gör jag då med min lediga tid, frågar man. Ja, jag har ju ett liv ändå... Och dessa kommentarer svider särskilt när man är ofrivilligt barnlös.
Fler som upplever att många nästan trillar av stolen när det kommer fram att man inte lever i heltidsboxen? Hur hanterar man att folk blir kränkta och nästan oförskämda?
