Kärleken är död, ska jag lämna honom eller inte?
Hej!
Jag behöver råd och tips på hur jag ska göra med min relation.
Har i ca. 4 månaders tid funderat mera "allvarligt" på att lämna min 3-åriga relation bakom mig och gå vidare i livet. Problemet är ju att det är så j*vla svårt. Så är tacksam om ni vill skriva era erfarenheter och/eller tips till mig (och säkert andra).
Vi är båda 20 + (närmare 30 än 20), bor tillsammans sedan ca. 3 år tillbaka. Vi var inte tillsammans i många månader innan vi flyttade in i vår gemensamma hyreslägenhet.
Vi har i ca. ett års tid bråkat om hushållssysslor då vi ser väldigt olika på hur det skall skötas, och tro mig, vi har haft diskussion angående detta miljontals gånger!
Jag lider av fobi för silverfiskar därav känner jag behov av att hålla rent och städat i kök, grovkök samt toalett.
Min sambo tycker om att sitta och gamea med sina vänner, han umgås nästan aldrig med vänner i verkligheten men säger att spelandet är deras sätt att umgås på.
Förutom i somras, han festade varje helg, oftast utan mig och han ville ut och festa framför att umgås med mig, vilket gjorde mig väldigt ledsen. Ibland blev han sur om jag skickade och frågade vad han gjorde eller var han var, någon enstaka gång har han undvikit att berätta saker han gjort för att slippa tjafs men i det stora hela är han väldigt ärlig mot mig.
Som nämnt tidigare sitter han mestadels bara hemma vintertid vid datorn.
Men på den tiden han inte var totalt fastklistrad bakom datorskärmen kunde han nog vara med kompisar eller göra något annat. Men han plockade aldrig undan från diskbänken innan han for ut, och det gör han inte innan han sätter sig vid datorn heller för den delen.
Han ser oftast inte vad som behöver göras. Jag måste för det mesta säga åt honom att gå ut med soporna, starta diskmaskinen, plocka diskmaskinen o.s.v. Men har inte sett honom röra dammsugaren på ca. ett halv år..
Det blir rätt påfrestande i längden när man måste be en person göra saker fast man själv tycker det är solklara saker.
Han är väldigt glömsk, jag ber han t.ex. slänga mat som är hans som möglat i kylskåpet och det kan gå flera månader, ingenting händer och jag får säga åt honom ytterligare.
Jag har föreslått att vi ska bo isär p.g.a. att jag då skulle slippa städa efter honom, tjata på honom och ha mer tid för mig själv.
Han tvärnekar då och säger att vi gör slut om det inte passar att bo tillsammans. Men jag försöker ju bara rädda relationen som jag håller så himla hårt om. Jag älskar honom väldigt mycket och kan vara 100 % mig själv med honom. Jag har svårt att föreställa mig ett liv utan honom faktiskt.
Vi är förlovade och jag är så rädd för att misslyckas, bli ensam, känna mig ensam, känna att jag ångrar mig om jag gör slut med honom, att jag sårar honom m.m.
Jag har varit och tittat på två nybyggda lägenheter, den ena är lite mindre och den andra lite större. De är superfina eftersom att de är nybyggda och väl planerade! Hyrorna är överkomliga. Detta vet han dock inte om.
Jag måste bestämma mig angående lägenheterna bara om någon dag.
Angående kärlekslivet så kan jag berätta att det knappt existerar.
Vi kramas ca. 1 gång i veckan, pussas aldrig samt har inte sex. Vi sover oftast på olika ställen då vi har väldigt olika dygnsrytmer. Han kan sova hur länge som helst! Han studerar och har egentligen inga obligatoriska skoltider förutom om de har grupparbete eller dylikt. Så han är vaken i princip hela nätterna, går och sover på morgonen och kan sova HELA dagen. Ibland när han har sovit på natten och har väckarklockan att ringa kl. 8.00 så vaknar han först ca 13-14 tiden på dagen, och jag blir SÅ tokig på att höra väckarklockan ringa hela tiden. Är även respektlöst mot mig om jag t.ex. vill ha sovmorgon när jag är ledig.
Jag kan liksom vara hur aktiv som helst under en dag, vara ute med min hund i flera timmar, handla, uträtta ärenden m.m. och sen när jag kommer hem på eftermiddagen ligger han fortfarande och sover. Det skär ganska mycket i mina ögon tyvärr och jag har märkt att jag stör mig på fler och fler saker som han gör.
Problemet är bara att jag själv är en så himla känslig person, övertänker allting och klarar helt enkelt inte av att göra slut. Jag älskar honom ju, skulle dock inte påstå att jag är särskilt kär i honom p.g.a. att vi inte ens rör vid varandra. Inga fjärilar i magen heller.
Vi har haft väldigt roligt under våra år tillsammans, verkligen! Och jag vill påstå att han nog är min bästa vän, även i dagens läge! Fast det är inte alls på samma sätt längre.
Jag har funderat på om vi är i en väldigt stor kris, borde jag kämpa mera för relationen eller ge upp? Men hur mycket ska en människa behöva tåla egentligen.
Är det meningen att jag ska gå omkring och tjata på honom för resten av livet, vara bitter på att han aldrig rör dammsugaren, adlrig byter sängkläder, aldrig städar toaletten, aldrig viker den torra tvätten m.m. Jag jobbar ca. 80 % och han studerar som tidigare nämnt. Plus att jag har en hund att ta hand om. Min hund är väldigt beroende av mig och jag av henne, hon följer med mig på det mesta och jag försöker vara ute med henne så mycket det går.
Min sambo är ju världens snällaste och jag undrar faktiskt om gräset är grönare på andra sidan, kommer jag någonsin hitta en lika fin kille som honom? Ska man faktiskt lämna relationen för "lite" hushållsbekymmer. Dock har det ju gått så långt att vi inte rör vid varandra heller. Så det kanske inte är så "lite" som jag nämner..?
Ska jag tacka ja till någon av lägenheterna? Blir jag ensam i detta vintermörker? Kommer jag att efter återhämtningen må mycket bättre? Kommer jag någonsin återhämta mig?
Jag tänker mycket på lägenheterna jag varit och tittat på och föreställer mina möbler i någon av de lägenheterna. Jag gillar att bo nytt och fräsht, vilket vi nu också gör. Så jag är lite rädd att jag bara vill ha de för att de är så nya och fina nu, samt skönt med förändring ibland m.m.
Så mycket frågor, men inga svar.
Senaste 3 veckorna har gått åt till att fundera på detta med tanke på att jag varit och tittat på lägenheter, och nu håller jag på att bli fullständigt tokig! Jag älskar honom väldigt mycket. Det känns som att det är där skon klämmer. Samt att det är väldigt tryggt att komma hem på eftermiddagen/kvällen och veta att någon är hemma.
Vi har diskuterat detta och enligt honom har vi det bra så som vi har det. Så enligt honom inga problem. Han tycker att småbråk då och då som handlar om städningen inte gör något och att man blir på bra humör snabbt igen, alltså inget som lämnar kvar i flera dagar.
När vi diskuterat och jag föreslått att vi ska vara tillsammans men bo på olika håll tvärnekar han ju som tidigare nämnt det. Och säger att vi gör slut i så fall samt bryter kontakten helt efter ett eventuellt uppbrott. Jag gråter oftast när vi diskuterar såna här saker för det är SÅ mycket känslor inblandade.
Vi bor i ett väldigt väldigt litet samhälle och bara tanken av att möta honom i butiken utan att hälsa på varandra gör mig rädd. Att en person man älskar och kan vara sig själv med och mitt i allt vara främlingar. Nej usch.
Eller tanken på att han skulle bli tillsammans med någon annan. Den tanken gillar jag inte heller.
Är detta bara en kris? Är det dags att gå skilda vägar?
Han har nämnt att han inte längre kan kompromissa, att han redan ändrat sitt sätt så pass mycket sen vi flyttade ihop så att det inte finns något mera att ge från hans sida.
Han lämnar verkligen bollen i mina händer.
Dela gärna med er av era egna erfarenheter, andras erfarenheter eller tips och råd hur jag kan gå vidare!
Tack på förhand.
