Hur kommer det sig att vissa som vill ha barn idag väljer en anonym äggdonator eller spermadonator? Har inte varje människa rätt till att veta sitt genetiska ursprung? I Sverige är det ju inte ens tillåtet att använda sig av anonyma donatorer. Ända vänder sig vissa till utlandet för att få sin vilja igenom. Samt en till sak- är meningen då att aldrig ens berätta att barnet inte är genetiskt?
Så egoistiskt och ledsamt.
Barnet har oavsett rätt att få veta vem den anonyma donatorn är när de fyller 18 så helt anonym är det inte.
Själv är jag lite kluven. Jag och mitt syskon kom till genom spermadonation. Vår mamma hittade ingen att ha barn med och började bli till åren, var 39 med mitt syskon och 41 med mig. Vår mamma berättade det när vi var över 20. Ingen av oss hade någon fundering över det under hela vår barndom, det kom fram vid ett bråk mellan mitt syskon och mamma, mamma användet det som vapen helt enkelt. Det knäkte mitt syskon totalt, två gånger. Först när hen fick veta, och sen igen för det blev då ett närmast desperat sökande efter donatorn, som inte var ett dugg intresserad av barnet, eller något annat av sina många donationsbarn. Så nu har mitt syskon två "föräldrar" som hen hatar och hen har väldigt svårt att ta sig vidare från det. Min egen reaktion på den nyheten av att vara dontorbarn var "jag bryr mig inte". Det är helt ärligt min inställning. Jag bryr mig inte om hur jag blev till eller vilka som är mina genetiska föräldrar. Jag har en mamma, det räcker för mig.
Sen har vi den andra sidan i min historia; mina egna barn. De kom också till genom spermadoantion, då jag är lesbisk och gift med en kvinna. Vi bodde i USA då, och det fanns inte ens öppen donation som val, i alla fall inte där vi bodde, om man inte hade någon som ställde upp. Men vi har aldrig döljt för dem att de kom till genom donation. När de har frågat har vi varit öppna och ärliga. hade vi valt öppen donation om vi var i Sverige? Kanske, men det är inte säkert.
Själv är jag lite kluven. Jag och mitt syskon kom till genom spermadonation. Vår mamma hittade ingen att ha barn med och började bli till åren, var 39 med mitt syskon och 41 med mig. Vår mamma berättade det när vi var över 20. Ingen av oss hade någon fundering över det under hela vår barndom, det kom fram vid ett bråk mellan mitt syskon och mamma, mamma användet det som vapen helt enkelt. Det knäkte mitt syskon totalt, två gånger. Först när hen fick veta, och sen igen för det blev då ett närmast desperat sökande efter donatorn, som inte var ett dugg intresserad av barnet, eller något annat av sina många donationsbarn. Så nu har mitt syskon två "föräldrar" som hen hatar och hen har väldigt svårt att ta sig vidare från det. Min egen reaktion på den nyheten av att vara dontorbarn var "jag bryr mig inte". Det är helt ärligt min inställning. Jag bryr mig inte om hur jag blev till eller vilka som är mina genetiska föräldrar. Jag har en mamma, det räcker för mig.
Sen har vi den andra sidan i min historia; mina egna barn. De kom också till genom spermadoantion, då jag är lesbisk och gift med en kvinna. Vi bodde i USA då, och det fanns inte ens öppen donation som val, i alla fall inte där vi bodde, om man inte hade någon som ställde upp. Men vi har aldrig döljt för dem att de kom till genom donation. När de har frågat har vi varit öppna och ärliga. hade vi valt öppen donation om vi var i Sverige? Kanske, men det är inte säkert.
Barnet har oavsett rätt att få veta vem den anonyma donatorn är när de fyller 18 så helt anonym är det inte.