-
Jag är mamma till en snart 3 årig tjej en 8 månaders tjej. På eftermiddagarna efter föris brukar vi gå till lekplats för att leka. Min äldsta har mycket spring i benen, ska alltid ut och utforska på egen hand så jag försöker alltid ha stenkoll på henne så hon inte råkar illa ut eller kommer bort. Just den här eftermiddagen så lekte vi som vanligt. Jag tittar bort en minut för att sköta om bebisen. Jag tittar upp och ser inte min äldsta dotter. Samtidigt ser jag att grinden till lekplatsen står öppen. Den iskalla känslan som sköljer över mig går knappt att beskriva. Jag börjar ropa efter henne och springer mot den öppna grinden. Det hade redan börjat bli mörkt så sikten var inte optimal! Jag hittar inte henne och de övriga föräldrarna hjälper till att leta så gott de kan (de har ju sina barn kvar på lekplatsen så de kan såklart inte lämna) men vi hittar inte henne! Tusen hemska tankar hinner fara genom mitt huvud under stunden vi letar. Det var nog inte mer än någon minut men det kändes som en evighet! Till slut hittar en av mammorna henne gåendes längst bilvägen som ligger en liten bit ifrån lekplatsen.Allt slutade tack och lov bra, men jag kommer nog aldrig komma över den känslan och rädslan jag kände. Min dotter är en tuff och nyfiken tjej som gillar att utforska och jag är rädd att min rädsla kommer leda till att jag omedvetet begränsar hennes lek för att känna att jag har kontroll och ser henne hela tiden. Exempelvis går vi inte till just den lekparken mer.Jag är nyfiken på er tankar och erfarenheter:1. Har någon av er varit med om att ni tappat bort/kommit ifrån ert barn? Förändrade det ert beteende gällande hur "fritt" era barn får leka?2. Använder ni någon GPS klocka, AirTag eller liknande för att hålla koll? Har googlat på detta och dessa saker verkar inte vara anpassade till yngre barn och dessutom hade min dotter aldrig accepterat att bära en stor klocka på armen. Dessutom verkar AirTag inte helt pålitliga då de förlitar sig på att andra mobiler finns i närheten.Jag vill inte ha koll på dottern hela tiden, bara kunna se vart hon är ifall hon kommer bort. Dela gärna med er av era tankar! -
Svar på tråden Nån mer som varit med om att ens barn kommit bort? (Panik!)
-
Jag vet flera barn som "försvunnit" då de varit nyfikna, ett barn skulle köpa glass, en annan bulle, någon ville ut och leka osv, det har gått bra i alla dessa situationer men läskigt är det. Mitt eget barn var ett av dessa och i 3 års åldern då det hände, vi förklarade att man får inte gå ut utan en vuxen, utan att skälla utan bara sagt att det är farligt, det kan komma bilar och mamma, pappa eller wn annan vuxen måste vara med sig, dessa 3 har ju alla gått hemifrån så där har man enkelt kunna lösa det med säkerhetskedja på dörren tex.
Jag sov inte på flera nätter men man kan ju inte oroa sig för alltid, prata med din dotter, säg att hon inte får gå iväg själv, det är farligt, och om hon vill gå och leka någon annanstans så måste hon säga till så att ni kan gå tillsammans, men annars måste hon stanna innanför grinden. Säg också att du inte är arg men att du blev jätterädd att ni inte skulle hitta henne
<3 -
Tack så mycket för ditt svar! Det är skönt att veta att man inte är den enda som tappat bort sitt barn.
Vi har pratat med henne och förklarat tydligt att man inte får springa iväg. Hon säger att hon förstår men hon är bara drygt 2,5 år, så tiden får väl utvisa hur det blir den närmaste tiden.
Japp, kan känna igen mig i att inte kunna sova de första nätterna. Jag antar att rädslan släpper med tiden. Jag är bara orolig för att min rädsla kommer påverka henne, typ att det kommer hämma henne i lek m.m...
-
Kallar man förskolan till föris är det inte konstigt att man tappar sitt barn...