IVF

Oj oj Frogger håll i hatten för hormonerna kommer att påverka hennes humör!!! Skämt och sido det kommer den att göra för jag och min fru har gjort IVF fyra gånger så att nog påverkas hormonerna mycket men det är smällar man får ta! Att man känner sig ensam det förstår jag det är inte många män som vågar skriva om sin situation för du ser ju hur många kvinnor som skriver. Det som kan vara jobbigt är att det inte finns mycket information om hur mäns inblandning är i under en IVF behandling. Det jag kan säga är att hela tiden prata med varandra om hur ni upplever IVF b. tillsamans . Jag försökte att vara ganska lugn under behandlingen och tröstade min fru när det inte gick vägen. Det är bara det att jag glömde bort mig själv och vad jag kände för det är jobbigt med behandlingen glöm ej dig själv. Komihåg att det är en berg och dalbana hela behandlingen. Till slut fungerar det men det kan ta några gånger. Nu på vårt fjärde försök har vi lyckats och är nu i 12 veckan men mycket kan hända ännu! Lycka till!

Får gratulera till att det gått bra & att det förhoppningsvis går vägen.
Man kan nog lugnt säga att nu går humöret i berg o dal bana. Ibland känns det som man bara vill slänga ut henne. Men samtidigt vet man att det är ju vågspelet med hormonerna som påverkar.
Håller med dig om att det är väldigt få män som talar om detta, även om det är vanligt idag. Jag tror att man kanske borde tala mer öppet om detta, för att avdramatisera det hela.
För oss är det för få riddare (men säkerligen starkare :D) samt en variant som kallades typ multipelt follikulära bla bla bla. Möjligheten att lyckas med denna komb sägs vara bättre än generellt. Så man hoppas till max.

/Frogger

Jag håller med ovanstående. Vi lyckades på fjärde försöket, och har idag två underbara tvillingar på 8 månader. Det var många berg- och dalbanor under den tiden, och mest fokus var det på kvinnans. Jag själv "svalde" mina känsloresor på klassiskt manligt manér, men till slut inså jag att jag på jobbet inte betedde mig bra mot kollegor när jag var nere i en svacka. Jag talade då ut med några kollegor lite förtroligt och berättade om vår situation. Det visade sig att fler än vad jag anade har varit med om IVF eller känner någon som har det. Märkligt att män inte pratar om det, men det är väl så vi män är funtade.

Mina egna humörresor handlade mest om att gilla läget att kanske aldrig få egna biologiska barn. En jäkligt jobbig insikt som tog hårt på mig, och som sedan lyckligtvis visade sig vara ogrundad.

Berätta gärna mer om vad du känner så kan jag/vi vara sparring!

Vi har gjort två omgångar och kammat noll. Under första så var mådde hon bara prima och kände inte av hormonerna alls. Andra svängen mådde hon dåligt, överstimulerad och och hade ont i kroppen. Har gjort 5 insättningar, läkarna har inte hittat något fel men kan inte förklara varför inget har hänt! Gjorde sista insättningen i maj utan resultat. Har nu lyckats på egen hand och 10:e veckan är nu avslutat.

Märkte när man började prata med kompisar att det är väldigt vanligt med IVF. Man kände sig ensam i början men hörde att nästan alla vi känner har nån i släkten eller annan kompis som har försökt med IVF.

Nu har vi varit i väg till Umeå, nu väntar de lååånga 3 v för att få reda på hur det gått. Känns som en berg o dalbana, minst sagt.
Det blev hur som helst 2 st ägg tillbaka, m h a ICSI, mina soldater var inte tillräckligt bra, samtidigt som min sambo har UNS problematik. Så svårt skall det bli. Utöver det, så utvecklades embryona inte som de ville, utan de var lite sena i tillväxten- kan vara normalt. Men de chansade inte utan satte tillbaka 2. Lite beror det trol på att det tar så mkt tid i anspråk när man bor i Norrland.

/Frogger

Jag håller tummarna för dig!
Sitter också här med ett lass soldater med onormalt utseénde,hmm.
Själv har jag och min flickvän gjort två behandlingar, och fått tillbaka ebryon 3gånger utan framgång, Men vi har bestämt oss för att försöka en gång till, så vi sätter nog igång igen inom en månad.
Fjärde gången gillt brukan man väl säga?

Hoppas verkligen det går bra för er,
Lycka till!

Metal God:
Håller tummarna för er, att det skall gå bra den 4'de gången! Vi kommer nog inte att ge upp i första taget- oavsett hur det går. Som vi resonerar ifall det inte fungerar nu, det är en investering för framtiden! Vem vet, kanske nästa Annika Sörenstam eller Peter Forsberg...

/Frogger

Håller tummarna för er jag med.
Vi har gjort ett par IVF försök men inget lyckat än.
Hormonbehandlingarna påverkar inte bara tjejens humör utan faktiskt bådas När hon är retlig och grinig så smittar det av sig och det är lätt att själv bli snarstucken och irriterad.
Då gäller det att bita sig i läppen och visa sin allra mjukaste sida. Vi vet ju båda varför vi utsätter oss för allt detta.

Det verkar förresten inte vara så många killar här på FL, trodde jag nästan var ensam tills jag såg den här tråden.

Spaceman:
Håller med dig om att det finns för lite för oss grabbar- tjejerna diskuterar hej vilt i olika trådar.

Det som jag upplever värst, är när ens kollegor (jobbar som ssk på en vårdavd- är inte feminin pga det) diskuterar jobb & hur lätt de haft det. Samt när de frågar när jag o min sambo skall få barn- man blir trött på det.
Har försökt säga indirekt att inte alla kan få barn hur som helst. Detta trots att jag arbetar inom landstingens väggar, så okunskapen är stor. Dock vet vår arb givare om det hela (min sambo är även hon ssk, fast på annan enhet). De har lovat att inte berätta om detta, samt att vi i alla fall får gå på läkarbesök på betald tid. (tack för det).

Frogger

Hej killar.
Kul att se män på FL också.
På min arbetsplats är det bara min fd chef (också man) som vet om att vi har gjort IVF (2 misslyckade försök).
När kollegor frågar om vi har barn eller hur många barn vi har så svarar man ungefär "inga än" och försöker se likgiltig ut. Men inombords skriker jag "Jag vill också vara pappa!".

På orten vi bor finns en IRIS förening för barnlösa. Men där känner man sig inte så välkommen som kille, mest tjejer som träffas. Deras män verkar inte engagera sig i föreningslivet direkt.
Synd tycker jag. Jag saknar verkligen att kunna prata ut med killar i samma situation. Jag antar att ni alla vet vad jag menar.
Vi män ska ju vara så starka å tuffa, stötta kvinnan när hon pendlar mellan pms, klimakterium och missfall. Inte må dåligt. Inte ha ont i magen. Inte gråta...

Slartibartfast,

Jag känner med dig. Jag har varit där också (se mitt inlägg ovan i tråden). Just frågan om man har några barn var jäkligt jobbig. Innan vi lyckades på vårt fjärde försök hade vi seriöst börjat undersöka adoption, vilket var en resa i sig. Det man helst av allt vill är ju både att få vara pappa och att se sina gener gå vidare. Men att få vara pappa och vara viktig i livet för ett barn är ändå det som jag kände som viktigast. Det jobbigaste i själva IVF-processen var ändå pendlingen mellan hopp och förtvivlan. I slutändan vågade jag inte hoppas för mycket på varje nytt försök av rädsla för att bli alltför besviken igen.

Hur går det för er andra på tråden?

Diskussionerna på jobbet tar hårt på själen, man önskar ju inget annat än att det skall gå bra. Ibland önskar jag att jag tog tillfället i akt o sade till alla på avd mina tankar och åsikter. Det verkar inte som om det finns några med problem att få barn. Men samtidigt säger studier enl min sambo, att ca vart 6'e par har problem. Så vi är inte ensamma. Men få vågar tala om det!

I o med att vi enbart gjort ett försök, så är det svårt att dra paralleller till er som gjort flera. Men man räknade inte direkt procenten (som sägs vara ca 1/3 IVF). Utan det var antingen eller, man hoppades, o hoppades o hoppades. Tills besvikelsen kom. Men vi har inte kastat in handuken än, vi väntar på att få ett mail (smidigt att hålla kontakten med sin beh dr på detta sätt!!!) fr behandlande dr om vad nästa steg blir. Förhoppningsvis blir det snart nässpreyer, sprutor o äggplock innan året är slut. Men man vet aldrig. Då kommer jag att hålla tummarna på samma sätt som nu!

/Frogger

Frogger,

Vi håller tummarna med dig!

Japp. Samma här. Tummarna blåa för er

Vi har två i frysen men orkar inte göra nåt åt dom just nu. Känns som vi bara vill "läka" inombords minst ett halvår iaf.
Vi har även pratat om adoption men vi båda vill göra ett par försök till innan vi tar det steget, det är ganska stort steg det med!