Hur länge kan någon leva utan förmåga att uppta näring?

Har ingen aning. Men skickar en kram till dig som är orolig.

jag undrar lite samma....
min mormor är förståss vid medvetande, men fruktansvärt liten då hennes kropp har svårt att ta upp näringen.
hon har problem med magen bla....
hon äter som en fågel och de hon får behålla är inte mycket (hon spyr upp de)

NeA 84 skrev 2007-08-11 23:19:11 följande:

Min mormor låg ett par tre dygn... Men man ger samtidigt massor av morfin - så våra nära-kära lider inte!

Jag förstår din fråga om att svälta ihjäl... jag hade/har den samma...:(

Men jag märkte ingen plåga hos min mormor, hon andades lungt och stilla till sin sista stund.

utan vatten/vätska 3 dagar utan mat/näring är det väl en vecka ungefär , men sålänge man får vätska i sig så lever man längre , är dock osäker på hur lnge , men det är nte överdrviet lång tid vi pratar om i alla fall .

hon har också nån sorts proteindrinkar, men de är inte mycket till hjälp.

jag förstår dina funderingar...jag ahr dom själv, å jag undrar hur länge de ska fortsätta för mormor, hur mycket hon eg lider. tror inte att hon vill att vi ska veta hur illa det eg är, men hel familjen vet ändå....

skickar många kramar till dig!!
när du är hos din mormor, berätta för henne att hon ska bli gammelmormor....

Man vet ju så lite om smärtan vid slutskedet - jag skulle nog "propsa lite på" (kräva) morfinet igen!!! Det handlar ju oxå om att våga släppa taget och finna ro...

Jag har suttit som uska vid många bäddar sen 1989 och jag satt nu för 14 dagar sen vid min mors säng.

Detta med hur lång tid man klarar sig utan vätska är väldigt individuellt. Man ska tänka på att dem gått på sparlåga under väldigt lång tid, att dem har redan så låg ämnesomsättning som det bara går. Man baddar munnen och smörjer läppar och näsa för att hålla slemhinnor mjuka och fuktiga.

Visst, rent fysologiskt så svälter man ihjäl men det är för den sakens skull inte oetiskt, för det är naturens gång. Så sker överallt i alla länder världen över. Som TS skrev, droppet kopplas bort, för kroppen tar inte upp det längre.

Vad det gäller smärta i livets slutskede så är vi inom äldreomsorgen väldigt generös med morfin, så av alla dem jag suttit hos har jag aldrig varit med om att någon uppenbarligen visat plågasamhet eller smärta.
Detta med taktil massage, lugn avslappningsmusik, svalt rum, närvaro av medmänniskor o personal är fler aspekter som är viktiga för att göra denna tid till ett värdigt avsked.

God kväll och tack för era inlägg! Jag tänkte att jag skulle uppdatera lite och berätta om läget med mormor för tillfället. Först lite vad som hänt fram till idag.

I lördags var min mamma och hennes syster och hälsade på mormor. Det var efter detta jag skev tråden. De hade då konstaterat att mormor inte kunda tillgodogöra sig någon näring och tog därför bort droppet. Även morfinet togs bort och byttes mot alvedon. De förneredde oss alla på att det nu inte var långt kvar och då jag också varit hos mormor måste jag hålla med - hon såg verkligen döende ut!

I söndags ringde mamma och frågade om mormor skulle flyttas på till den avdelning hon skulle vara på från början som hon då inte kunde vara på eftersom den var stängd över sommaren. De svarade att hon skulle flyttas på tisdag, men att hon nog inte skulle leva så länge.

I måndags ringde så den ansvarige sköterskan på avdelningen och berättade att mormor svarat ja då de frågat henne saker på rutin. Mamma trodde att de måste hört fel för en människa som inte är vid medvetande och som väntar på att dö ska inte kunna prata.

Sedan igår ringde de igen och berättade då att mormor på något sätt piggnat till lite. Idag åkte vi dit, jag mamma och en av hennes systrar och då ligger mormor i sängen och pratar med oss. Hon hade även ätit - och det mycket för att vara mormor. Bland annat hade hon ätit en halv portion fisk och potatis, druckit flera deciliter nyponsoppa med mera.

Vi var så glada över att kunna prata med mormor. Hon var lite förvirrad men kände igen oss, skämtade (Hon sa att hon fått så god mat men att hon saknade en sup till maten.) och vi pratade lite med henne. Tyvärr pratade hon otydligt och verkade ha fått väldigt svårt att se, men å andra sidan hade hon varken löständer eller glasögon...

Som vi sa så burukar läkare inte räkna bort människor utan snarare försöka hålla hoppet uppe. I detta fall verkar det dock som något hänt som de inte räknade med för den som inte skulle ha överlevt till igår ligger nu och äter och skämtar. Medtagen och svag, men levande. Inte ens ett "hon kan vakna upp, men det är inte troligt" fick vi utan som sagt var handlade det om dagar.

Hur länge mormor får vara kvar vet vi naturligtvis inte, men jag undrar om hon inte är lite av en katt så många gånger hon återvänder.

Man är kanske inte fysiskt vid medvetande på det sättet att man kan prata och så vidare, men man kan faktiskt " ta in" ganska mycket av det som sägs omkring en, har en vårdare sagt mig.
Detta gör att det är viktigt att man som anhörig, trots det nästintill medvetslösa tillståndet, pratar med patienten så mkt som möjligt och säger lugnande o positiva saker.
Det registreras i hjärnan, såvida patienten inte är helt hjärndöd vill säga. Då är läget annorlunda.

Måste kännas otroligt svårt för er att se mormor på detta sätt, ett ovärdigt sätt.

Håller tummarna för att hon kommer över till andra sidan fort och att hon slipper ligga o lida in i det sista.

vad skönt för er! hoppas de fortsätter så