Plötslig separationsångest - jobbiga lämningar på dagis...

Kan inte pappa testa att lämna på dagis för att se om det blir bättre då? Kanske är lite mammaångest nu när han har fått umgås med er hela sommaren.

Nej, anledningen till att jag lämnar är pga av att pappa åker hemifrån så tidigt. De skulle få börja före 7 på morgonen om pappa lämnar.

Har kommit tillbaka från dagis nu. Stannade över samlingen idag för att se om det blev bättre om jag stannde längre - men det är ju samma visa oavsett när jag går. Även om det går snabbt över så är det ju en jobbig situation för både sonen och mig.

Puffar för fler erfarenheter och tips!

Ingen?

En sätt som fungerade för oss med sonen var "5-minuters"-tekniken. Du stannar kvar med honom och säger direkt när ni tagit av ytterkläderna att du stannar 5 minuter och visar 5 fingrar. Sedan efter en stund säger du att du ska gå om 4 minuter och visar 4 minuter. Sedan 3 minuter osv, till det är noll minuter och då säger du puss och kram och går. Han är för ung för att förstå tid som vi, så till en början kan dessa "5 minuter" vara 15-20 minuter, för att sedan minska varje dag. När det väl flyter på kan det vara bara 1-2 minuter, och sedan behövs det inte mer. Men låt det ta 1-2 veckor av detta om det behövs.

För att underlätta ytterligare är det bra att varje morgon prata med honom om dagen. Även om han sedan inte minns allt, är det en trygghet att varje dag få höra om dagen och att den ser likadan ut. T ex att "efter frukost ska vi borsta tänderna, sedan tar vi på kläderna och går till dagis. Där har ni samling, leker ute, äter lunch, och sedan är det vila, och sedan..." osv tills att du beskriver att du/pappan hämtar honom.

På kvällen innan han somnar går ni igenom dagen som varit och kort om dagen som ska komma. Då ökar man känslan av struktur, igenkänning, regelbundenhet och trygghet.

Vidare kan man om det är mkt jobbigt för honom under dagen, köpa en sådan där liten dock-telefon som du kan spela in ett litet meddelande t ex "hej lilla NN, det är mamma. Mamma/pappa kommer snart, pusspuss" ungefär. Det kan trösta, men det beror på barnet. En del kan bli mer ledsna, men för min son var det bra ibland när han drabbades av längtan under dagen, t ex vid vila.

Lycka till

tvåsmå:
Tusen tack för konkreta tips!
Det är inga problem under dagen på dagis (vad jag kan förstå...ska fråga utförligt idag när jag hämtar) utan det är just avskedsögonblicket som är jobbigt. Det där med att räkna ner tid kanske skulle funka.

Det jag önskar är att en personal tog tag i det här, å inte bara rycker på axlarna liksom. Jag tror att jag ska föreslå att en och samma (om det är möjligt) personal tar emot honom ett tag framöver. Det hade varit skönt om personalen kommit med förslag om hur de brukar göra vid såna här tillfällen. Just nu har jag ett sånt jobb som gör att jag kan vara flexibel med tider å stanna lite längre - men snart drar mina studier (föreläsningar osv.) igång och då kan jag ju inte stanna...

Det funkar inte att krama, pussa och lämna honom på golvet när jag går - för jag får ju inte ens loss hans armar från min hals själv... Därför måste jag ju överlämna honom direkt till någon personal. I morse hade det inte funkat - eftersom det bara fanns en personal på avdelningen när jag lämnade och hon var fullt upptagen med två andra småbarn.

Oj, detta är ett väldigt aktuellt ämne för mig. Sonen har alltid varit lättlämnad men igår lämnade jag första gången efter semestern och det blev totalt kaos. Han grät och skrek och klamrade sig fast i mig och allt vara bara fruktansvärt. Imorse lämnade pappa honom istället, det gick lite bättre men han blev ledsen även i morse. Nu har det bara varit två dagar för oss och vi hoppas att det går över snabbt, kanske är vi lite bortskämda med att det gått så lätt tidigare, men nu mår jag jättedåligt över detta. Hur har det gått för er andra med liknande erfarenheter? HAr det gått över snabbt eller fortsatt lika illa?

Jag skulle inte lämnat sonen genom att de sliter bort honom från mig gallskrikande. En gång gjorde vi det och det blev bara sämre. Så jag satsade på att få honom lite lugnare. Inte glad men lugn iaf.

Ett annat sätt som också hjälpt är att sonen fick ta med sig en leksak hemifrån för att berätta om på dagis. Kanske för alla på samlingen eller bara för en i personalen (beror på barnet och hur de är en viss dag). Det kan göra det roligare.

Också, det kan ju finnas någon speciellt rolig leksak på dagiset som finns på samma ställe varje morgon som han får springa till och hämta när han kommer till dagiset , alltså fråga sonen var den finns och om han kan hämta den, som han sedan kan ha med sig under dagen så länge han vill. t ex en bil, eller ett leksaksdjur. Då finns det också ngt att se fram emot och ha som lite tröst och trygghet.

Hur snabbt det går över? För oss (vi har bytt dagis och kört flera inskolningar... och haft ett par s k bakslag när vi varit borta längre) har det med dessa tekniker, tagit ca 1-2 veckor. Sedan har det varit bra igen.

vi har samma problem här, efter semestern...

Jag tror stenhårt på rutiner och hoppas att det ska "gå över" om ett par veckor. vi hade samma sak med nappen i våras och han skrek i ca 2-3 dagar för att han fick lämna den hemma innan han åkte till dagis men sen var det som världens mest naturliga grej... rutin, rutin, rutin (hoppas jag ) vi pratar också om "dagen som kommer" på morgonen och jag inbillar mig att det hjälper...

visst skär det i hjärtat när dom ä så ledsna men när jag hämtade Hannes igår så ville han inte följa med hem, så såååååååå tråkigt kan han inte ha på sin förskola

Skönt o höra att det finns fler med samma problem som mig. Eller visst det är inte kul, men jag känner mig så maktlös. Dagisfröknarna tycker att jag är pjoskig med min dotter, men hon är 3,5 år o började när hon fick gå över till 3år avdelningen o sen har det bara fortsattit. Varje gång jag lämnar blir hon mer o mer hysterisk. Jag kan bara inte förså hur jag ska göra för att det ska ta slut. Har pratat med fröknarna o dom säger att det är inget problem, hon slutar ju efter ca 5 min. Men eftersom jag är mycket hemma med henne då jag jobbar skift vet jag att min dotter inte gråter för vad som helst, vilket oxå gör att det blir mycket svårare.

Jag vet inte alls hur jag ska gå till väga jag har pratat med min dotter om varför men hon kan inte riktigt förklara annat än att en fröken har sagt till henne att det är okej att gråta, visst är det det men det känns som om hon blivit uppmuntrad till det hela istället för tvärtom, om ni förstår hur jag menar.

Förlåt TS för att jag tar upp mitt problem i din tråd, men jag tänkte att det kanske finns fler som känner sig totalt hjälplösa.