Plötslig separationsångest - jobbiga lämningar på dagis...
Min pojke som är strax över 2 år - och som alltid har varit en solstråle när han kommit till dagis på morgonen - har nu efter sommarlovet börjat tycka att lämningarna är pest å pina.
Han har gått på dagis i ett år och det har a-l-d-r-i-g varit något problem, utan han har vinkat, kastat slängpussar och skrikit "hejdå mamma" helt på eget bevåg när han tyckt att det är dags för mig att gå. Ett enkelt dagisbarn på det viset - personalen har aldrig behövt "göra någon insats" vid våra lämningar.
Nu börjar han gråta så fort han förstår att jag ska gå därifrån. Han klamrar sig fast runt min hals och ingen övertalning i världen funkar för att få honom på andra tankar. personalen rycker lite på axlarna och säger saker som "vi har haft det för bra förut", "så olikt honom" osv. Storebror (1 år äldre) har inga problem med att lämnas nu heller - men inte ens han kan övertyga lillebror om att läget är ok.
Vi har aldrig haft snabba lämningar, utan jag (som lämnar och hämtar på dagis) har alltid klätt av mig och varit med en liten stund. Sedan har vi sagt "hejdå", kramats å pussats. Bröderna brukar inte vara intresserad av att stå och vinka utan fortsätter sina lekar när de har sagt hejdå till mig.
Av den här anledningen så känns det helt fel att börja med snabba lämningar nu - när separationsångesten har slagit till.
Bör kanske tillägga att lillgrabben blir lika ledsen när jag lämnar honom hos mormor - så det är inte bara på dagis detta händer.
SÅ - vad ska vi göra nu? Hur ska vi kunna bryta det här mönstret? Antar att många har varit i den här sitsen.
Tar emot tips med öppna armar!