Vad är den sk 7-årskrisen i ett förhållande?
Alla pratar om den klassiska 7-årskrisen, men vad exakt är det som brukar hända då?
Alla pratar om den klassiska 7-årskrisen, men vad exakt är det som brukar hända då?
Lavolina:
Hihi, ja kanske var er förändring
Vi har snart vart tillsammans i 7 år (nu i sommar), och man har ju hört från höger och vänster om den klassiksa 7-årskrisen, så det var därför jag undrade, vad man hade att vänta sig
Morbid angel skrev 2009-03-19 10:35:53 följande:
Det som jag har märkt när man vart tillsammans i nästan 7 år är att (i vårt fall) de första åren grälade man ganska mycket om småsaker, men nu kan man varandra så mycket att man inte tjafsar i onödan och man vet exakt när den andre är irriterad och antingen kramas man då eller låter den andre vara.
Sen har jag fortfarande svårt att bajsa framför min sambo men han har det inte framför mig
Sambon kan inte ens kissa inför mig
Jag har kissat inför sambon ibland om det krisat, men aldrig bajsat, det gör jag helst ifred
Men han kan inte ens kissa, det tycker jag är lite småsött, även om det är lite irriterande då han står och hoppar i toadörren "är du klaaaar snart, jag vill gå på toa" då man tvättar ansiktet på kvällen liksom
GoaMorsan - precis man har ju lärt sig läsa av sin partner på ett helt annat sätt. Visst, för oss blir det ibland pannkaka ändå då man är trött och irriterad och det händer att man börjar småtjafsa om helt oviktiga grejer, men man är betydligt mer medveten om varför det blir tjafs liksom. Även om jag skulle vilja ta upp en grej just då så vet jag att det inte är nån idé just nu för sambon kan knappt hålla ögonen öppna liksom. Då är det bättre att vänta med det tills han är mer vaken annars är det som att be om ett onödigt gräl liksom.
Det finns ju olika kriser, men självklart får ju inte alla dem. Det beror ju på hur man är som människor och hur förhållandet ser ut
3-månaderskrisen: När man varit ihop i tre månader så börjar det bli seriöst på allvar. Man kanske börjar presentera killen/tjejen för föräldrar och vänner och man blir påverkad av influenser utanför förhållandet. Den nykära känslan börjar klinga av och man "ser"varandra som man är.
Här kan man få en kris och inse att personen kanske inte är den man vill vara ihop med. Man kan jobba sig igenom det eller göra slut. Eller så är allt jättebra och då får man ju ingen kris.
1.5-årskrisen: Efter 1.5 år går ofta förhållandet in i en ny fas. Man kanske flyttar ihop, börjar fundera på förlovning eller äktenskap. Barn kanske kommer upp i samtal osv. Här får många en kris när de inser att partnern inte har samma värderingar eller drömmar som de själva.
3-årskris: En del får en 3 årskris och kanske av samma anledning som 1.5-årskrisen.
7-årskris: När man varit ihop i 7 år så känner man ju ofta varandra väldigt väldigt väl. Man kanske vill ha förnyelse eller att man ska kämpa hårdare för de drömmar man har. Det handlar ju inte enbart om passion och romantik, utan om att man kanske ovärderar hela förhållandet. Vill man bo där man bor? Vill man ha fler syskon till barnen? Eller skaffa sitt första barn? Om inte båda känner samma sak så kan det bli en kris här.
Jag har varit ihop med min sambo i två år och inte haft någon 3-månaders eller 1.5-årskris. Men vem vet, det kanske kommer? Och gör det det så är ju inte det hela världen och inte heller ett mått på hur bra ens förhållande är, utan det är ju hur man hanterar krisen som betyder något.
En kris är ju inte alltid synonymt med något negativt heller.
Det finns ju många positiva kriser också, inte bara negativa
Jag och min man har varit ihop i över 8 år nu och inte haft några sådana där månads/årskriser. Kriser uppstår oftas pga något händer i livet inte pga den tid man spenderat tillsammans. Alla har kriser sedan hur stora eller små är en helt annan sak.
vi har varit tillsammans 7,5 år och oboy vi är mitt i 7-års krisen. Vi hade en för 3 år sen också men det gick över på 2-3 månader.
Han är sur, vresig, lättstött, inget passar och beter sig som en trotsig unge. Maten är för salt, inte salt nog, inte god nog, han har bara ätit choklad på hela dagen och kan inte laga egen lunch eller äta när han är hungrig, han är trött, kan inte sova, får inte sova. Ja inget verkar passa och handlingsförlamningen verkar total. Han sliter i saker och städar lite, suckar högt. Så vi rök ihop förra helgen och helgen innan det och antagligen helgen innan det osv osv osv. Så fort vi är lediga och umgås så slår det fel slags gnistor.
I helgen som var sa jag det rakt ut...det går inte att leva såhär och jag klarar mig själv om det ska vara så. Men då mjuknar han och ber om ursäkt och är väldigt gullig... typ som att han inser att grundfundamentet är påväg att försvinna bäst att passa sig?!
Jag är SÅ trött på det här livet och nej det är inte så enkelt att bara lämna. Jag har ju känslorna kvar, men frågan är var hans har tagit vägen. Sälja villa i sådana här skittider, hitta en annan bostad. Är mammaledig och då har man det inte så flottigt med stålar.
Så ja det är kris och frågan är om jag orkar rida ut stormen. Det verkar inte hjälpa med konstruktiva samtal för han säger helt plötsligt något plumpt som skär i själen och jag blir helt tyst och vill bara gå där ifrån. Han inser vad han just sagt och tystnar och väntar ut att det ska gå över. Vi har ett gemensamt barn och jag vill verkligen inte att hon ska bli ett skilsmässobarn bara för att vi inte kunde hantera krisen men frågan är om sveket mot mig själv är värt allt det här. Så i vårt fall så är det 7årskaos. Sen om det är en traditionell kris som faktiskt förekommer eller om det bara är vårt egna lilla h-e är frågan.
Anonym (ledsen) - jag är själv mammaledig och vi har också varit tillsammans just sju år. Vi känner båda av en kris. Två små barn varav den yngsta med handikapp. Jag känner själv att vi båda är mitt i våra trettioårskriser med. Lyckat Men jag är övertygad om att dessa kriser ger oss kraft att förändras och bli närmre och bättre. Bara vi använder frustrationen rätt.
Vi är snälla mot varandra och lyckliga men relationen känns 'trött' och avdankad på nåt vis. Han är omotiverad, sur, blir misstänksam och missunnsam om jag blir lycklig av och med vänner eller så.
Mitt tips till dig är att ni läser boken 'Den kvinnliga hjärnan' GRYM bok! www.adlibris.com/se/product.aspx
och ärligt talat... jag tror att ALLA skulle må så mycket bättre med samtalshjälp. Innan det blir dåligt och kris. För då har man oftast tappat lusten att hitta tillbaka, när det gått för långt. Ta kontakt med BVC (eller googla ) och hör om det finns någon familjerådgivning ni kan få kontakt med där ni bor.
Håller helt med Anonym (Röding) om när det krisar... 1,5 år, 3 år, 7 år osv. Vi fick barn vid 7 år, sen började det sakta men säkert gå utför. Nu är vi på 10 år och i går flyttade min man ut. Han är inte kär längre. Snyft.
Lite tips om att få förhållande att funka:
bra-att-veta.se/forhallande-tips-kris/
Usch, sjuårskrisen var inget vidare för mig. Jag ville skaffa ett syskon till vårt barn medan frugan bestämde sig för att lämna mig för att leva med sin älskare...