Vi som väntar barn utan att vara gravida - del 3

Grattis Clodia! Vad skönt att allt gick så bra och att upplevelsen blev positiv fast det blev tidigare än väntat! Hur länge var ni på sjukhuset?

Vi är ju i v 34+1 idag så om bebisen bestämmer sig för att komma ut 35+0 blir vi nog lite överrumplade... Å andra sidan är det många i fruns släkt som har fött för tidigt.

lotuskotte: Jag blev allt lite sugen på att ge det ett försök. Vi får se hur det slutar!

tuctuc: Grattis och härligt att allt har gått bra!

paprikatingeling: Får ni tidigt och vi lite sent kanske jag får träffa min sist. Vi får väl se...

clodia: Grattis till er med! Kul att ni är nöjda med förlossningen och bemötandet! Man har ju alltid lite oro för sånt så det är så skönt när det inte är något för personalen. Anade ni att hon skulle komma tidigt eller blev det en överraskning?

Här går vi också och väntar och jag är nog inte till 100% närvarande på jobbet heller. Ringer frun betydligt oftare än annars : ) Fem dagar till BF idag, men inga känningar så vi får väl se när det blir. Jag försöker tänka att det som senast blir i mitten av december, men dit känns det gräsligt långt. Och för fruns skull hoppas jag verkligen att vi slipper vänta så länge. Vi har fått för oss att det skulle bli bra om bebisen vill komma i helgen, men det är i våra drömmar. Hoppas på ett novemberbarn...

Tusan. Jag glömde ju det jag funderat på att skriva om i flera dagar.
Tröttheten över människors stora intresse över vem som är barnets "pappa".

Jag förstår att folk undrar hur vi gått tillväga, vad som gäller, vad vi får veta osv. Men i veckan blev jag bara le på allt. Inte på att människor undrar utan att det är nästan en av de första frågorna som kommer. Som om det centrala är vad vår bebis inte kommer att ha, istället för vad den har. Frågor om det inte är läskigt att inte veta vem donatorn är, vad vi vet om honom, om barnet får veta osv. Sen andas folk ut när de fattar att barnet kan få kolla upp vem donatorn är.

Det får mig att undra över om det kommer bli såhär för barnet också, att det fortsätter att handla om den "pappa" barnet inte har? Och hur bemöts ni som har barn tillkomna med anonym donator?

Vi var på sjukhuset i nästan exakt två veckor. Vi anade inte att hon skulle komma tidigt förrän vattnet gick. Då visste vi att vi inte skulle gå tiden ut.

Vi har knappt fått några frågor alls om donatorn eller barnets tillkomst. Det mesta är väl från svärföräldrarna, som är väldigt förtjusta i att gå igenom dotterns utseende. "Det har hon fått från sin mamma. Det där har hon fått från dansken." Och så vidare. Jag hoppas verkligen att det lägger sig. De var ganska nyfikna när de fick veta att det var på gång, men sen de fick lite svar har det lagt sig. Från sjukvårdens sida har vi vid något tillfälle fått frågan om huruvida vi har fått hjälp genom svensk sjukvård eller om vi var i Danmark, men den som har frågat har nöjt sig med ett kort svar. Däremot verkar "alla" vara väldigt intresserade av nästa barn, som de tar för givet att vi vill ha, och vem som ska bli gravid då.

OJ vad mycket som har hunnit hända här, stort grattis Lotuskotte, Tuc tuc och Clodia! Härligt att höra att det verkar ha gått bra.

Vi har ju lite tid kvar (BF 8 feb) och sitter just nu och kollar profylax och gravidyogakurser, om någon har gått någon i sthlmsområdet så får ni gärna tipsa.

Vi gick också Annas profylax, men inte i Stockholm, och är glada att vi gjorde det. Däremot blev jag lite besviken på jargongen. Har jag sagt det förr? Visst sa de genomgående "partner", men det var väldigt mycket "ni är tio mammor här idag" (inte medräknat mig), "nu ska alla mammor sitta och alla partners stå". För mig hade det räckt att hon första gången hon sa något sånt hade lagt till något i stil med "ja, gravida mammor, menar jag". Jag fattar att det är en förenkling som behövs, men jag kände mig väldigt osynlig och utesluten, framför allt efter som de marknadsför sig som så öppna och inkluderande.

Vet inget om profylaxkurser i Stockholm, men vi har gått en här i Uppsala, och tror att det var riktigt bra. Eller vi vet ju inte ännu vilken nytta vi kommer att ha av den då bebisen inte vill komma ut. Imorgon är vi en vecka efter BF...

Nåja, hur man än vänder på det så kommer vi snart vara en av er som nu är mammor!

Förresten- har några av er i tråden här någon blogg man kan kika in i och följa?

Ammiz: Min blogg känner du ju redan till... Ni andra kan ju alltid kika in om ni vill: www.blandkatterochregnbagar.blogspot.com/
Annars väntar jag med spänning på uppdateringen av DIN blogg! Håller tummarna att allt går bra!

Kronärtskocka: vilken dag som helst nu, eller? Spännande!

Gällande profylaxkurser: vi var på babygruppens profylaxkurs i Stockholm (bokade vi Mama Mias hemsida). En jättebra kurs och trevliga kursdeltagare och avslappnad stämning. Kursledaren försökte vara neutral och säga "partner" hela tiden (en gång råkade hon t.o.m säga "honom eller henne" om den som föder barnet...). Däremot blev det ibland väldigt tydligt att hon tänkte på ordet partner som "den som är med på förlossningen," inte "den gravidas kärlekspartner" eller "den andra föräldern." Hon menade väl, men ofta glömde hon bort att vara neutral (trots att jag satt mitt framför ögonen på henne) när hon pratade om tiden efter förlossningen, då sa hon gärna "pappan" om den andra förälderna och "mamma och pappa" om föräldrarna.

Vi är fler som väntar med spänning på att Ammiz ska uppdatera bloggen, ser jag. Jag bloggar på ett par olika ställen, men inte särskilt mycket om graviditeten eller bebisen. Det är för...privat, tror jag. I stället fläker jag ut hela mitt innersta.

Hur är det med er, allihop? Er som väntar, och er som har fått barn? Ni som har fått barn, förresten, hur tycker ni att förlossningen och tiden efter var jämfört med vad ni trodde?

Jag vet inte riktigt om jag känner mig som förälder än, men jag känner definitivt inte att min fru är förälder och inte jag. Jag övar varje dag på att säga "mamma" om mig själv, och "min dotter" och sånt. "Min bebis" funkar utan problem, men de andra orden är lite läskiga ibland.

Ungefär som när jag kom ut. Jag var fullt på det klara med att jag gillade tjejer, och det var inte någon särskilt traumatisk insikt, även om den kom sent (det var lite småtraumatiskt att jag kände mig så korkad som inte hade fattat tidigare), men det tog emot att använda ordet "lesbisk". Fatta att jag stod framför spegeln och övade ibland. "Flata" gick bättre, kanske för att jag föredrog det ordet. Men "mamma" är ju ett positivt ord, så det ska nog gå bra det också.