Vi som väntar barn utan att vara gravida - del 3

Ja, det verkar vara rätt vanligt med en matmamma och en bajsmamma. Vi har fallit in i nästan samma rutin, men det är jag som matar och frun som byter. Oftast, men inte alltid - ibland måste man ju sova också, och då får den andra ta allt.

Vi har prickat in några kissningar i handfatet, men jag vet inte om det är mest tur. Hon signalerar inte, vad vi har märkt, men om man har henne på skötbordet utan blöja för att byta eller så, så kan man märka en liten, liten skiftning, och då hinner man få upp henne över handfatet. Vi har prickat in ett par bajsningar också.

Imse vimse-blöjorna, de formsydda från fem kilo, börjar passa nu. De läcker inte, men är ganska stora och klumpiga och bylsiga, så det känns som om hon har svårare att röra sig i dem. Vi varierar mellan engångs, vikblöjor och de formsydda. En eller två månader till, så sitter de nog bättre.

Häromdagen var hon med i affären, och vi hade garderat oss med både vagn och sjal, men plötsligt dög inget av det. Det enda som gällde var att sitta i famnen, med ryggen mot min mage och titta på lamporna i taket.

Hur ska ni fira jul?

Håller med =)

En fråga: Är det ngn av er icke-(längre)-gravida mammor som tänkt försöka er på att amma? Hur går det annars med era fruar/tjejer och amning, har de lyckats komma igång, de som velat göra det? (är ju inte så enkelt och självklart som jag har föreställt mig, har jag börjat förstå)

Jag var lite inne på det ett tag, men vi kom fram till att det kunde vara bra om det fanns en mamma som inte luktade mjölk. Vissa bebisar blir tydligen förvirrade och vet inte om de ska äta eller sova, om de är trötta, men det bara luktar mat. När hon sen väl kom, så började jag fundera igen, för jäklar vad det kändes i tuttarna. Det drog och spände, och kändes som om någon stack nålar i bröstvårtorna.

Nu blev det ju så att vår tjej inte alls fattade grejen med amning. Det var ju inte alls kul. För oss var det aldrig särskilt viktigt med amning, och när min fru och dotter hade kämpat med det i över en vecka, och bara blivit mer och mer frustrerade på varandra och maten, och vi dessutom var urtrötta på att sondmata, så bestämde vi oss för att testa flaska. Hon tog den direkt, och åt som en tok. Lycklig dotter, lycklig fru, lycklig jag.

Jag har funderat väldigt mycket på detta innan, men tror inte att jag kommer att göra något försök. Amningen här fungerar bra och har gjort det från början- har gjort ont i höger bröstvårta i ett par omgångar dock -, glad för min frus skull för det är jätteviktigt för henne. De första veckorna tyckte jag att jag hade det bra som inte ammande - fick sova mer då hon åt mest hela nätterna, slippa amningsprestationsångest...

Men visst, ibland verkar det så mysigt och visst är man utkonkurrerad för det är ofta det bara är bröstet som gäller. Dessutom är det lite trist att hon och jag inte kommer att kunna åka iväg någonstans själva det närmaste dryga halvåret.

Samtidigt, och jag kan inte riktigt förklara varför, men jag känner att om jag föder ett syskon vill jag ha amningen för mig själv, även om det är jobbigt vill jag att det ska få vara min grej och någonting som jag vill få stöd i, och i så fall måste jag ju se det som att det nu är min frus grej.

Jag menar alltså att det kändes i *mina* bröst. Jag tror att jag hade mer känningar än vad min fru hade.

Hade amningen funkat här hade det förstås varit bra, men jag är, själviskt nog, kanske, rätt glad att det blev som det blev. Det känns som om vi är föräldrar på lika premisser nu. Jag är glad att jag kan vara delaktig i matningen, och att jag kan ta hand om mitt eget barn, min fru är glad för avlastningen och för att hon kan åka iväg utan D om hon behöver göra något (som att köpa fogskum för att täta köksdörren, så det inte drog iskalla vindar över golvet). Det finns många fördelar med amning, men det finns en del fördelar med ersättning också.

*Om* det blir ett barn till och *om* det i så fall blir jag som är gravid, så kommer jag nog att testa att amma, men jag kommer inte att kämpa mig blodig för att det ska funka.

Hej! Vi är inte gravida ännu men kommer snart sätta igång med behandling på Huddinge. Det är frugan som står i den kön så försöker att göra mig gravid läggs på is tills vidare vilket jag känner mig kluven inför. Å ena sidan känns det som att just för att jag känner mig kluven till det är det bra att vi byter bärare, och jag tror det egentligen är viktigare känslomässigt för min tjej att uppleva graviditeten men jag är ändå lite ledsen för jag ville bli gravid och lyckades bara med ett missfall. Det är som att man vill ha revansch. Fast hellre än revansch vill jag ju ha en bebis.
Är bara orolig över om jag någonsin kommer kunna bli gravid, även om det känns som en överdrivet dramatisk oro. Och så är jag orolig över att känna mig utanför! Där tror jag i och för sig att min tjej hade lidit mer än jag så av den anledningen kan det härvara den bästa lösningen. Men ändå känns det lite snopet.
Nu hoppas jag bara att oron att bli utanför ska vara större än upplevelsen. Jag är så rädd att vara en dålig partner till min tjej, tänk om jag skulle känna mig utanför och bli het surig och grinig! Min tjej hade klarat den biten galant, det vet jag.

Tänkte bara höra om någon har något klokt att säga om det här med att vänta barn utan att vara gravid, och utanförkänslan osv.

Jag var orolig för att känna mig utanför, och snuvad på något. Det gjorde jag, på sätt och vis. Vissa dagar under graviditeten var jag avundsjuk och kände verkligen att jag gick miste om något. Andra dagar kändes det som om jag hade dragit vinstlotten, som fick allt det mysiga med graviditeten, men slapp det tunga och jobbiga. Det är mysigt att bli sparkad i ryggen på nätterna, och att ligga och prata med magen och märka att bebisen därinne gör skillnad på om det är jag som pratar och klappar eller någon annan.

Vi bytte inte bärare mitt i, men sen vi började prata om barn för sju-åtta år sen har det hela tiden varit på något vis förutsatt att det skulle vara jag som var gravid. Min fru var helt enkelt inte intresserad. Men när det sen började bli allvar av planerna så blev det ändå så att vi började med henne.

Även om jag vissa dagar fortfarande kan känna mig lite snuvad, så är det, så här i efterhand, tydligt att det var rätt beslut för oss. Jag har velat längre och längtat längre, och därför skapade det lite balans att det var min fru som faktiskt var gravid.

För vissa är det viktigare än för andra att få vara gravida (eller vara "den som är gravid") och få biologiska barn, men jag tror att för alla är faktiskt själva barnet det överordnade, hur det kom till är i slutänden inte så viktigt.

Jag kände (och känner) mig lite utanför i relation till andra. I vår familj, och i relation till vårt barn, är jag en likvärdig förälder, men jag märkte under graviditeten att jag inte riktigt räknades i vissas ögon. Mina erfarenheter av och åsikter om diverse graviditets- och barnrelaterade saker är helt enkelt ointressanta. Det finns fortfarande en kvinno- och mammagemenskap som jag inte helt har tillträde till. Det gör mig ledsen. Inte för att jag så förtvivlat gärna vill vara delaktig, utan för att själva markeringen att jag inte är lika mycket förälder gör lite ont, och jag vill inte att min dotter ska märka att andra har den uppfattningen.

Lite luddigt kanske, men jag hoppas att du förstår vad jag menar.

Och en sak på vägen, kanske. Det finns en amerikansk bok som heter "Confessions of the Other Mother" som ofta blir rekommenderad till ickebiomammor. Min rekommendation är att absolut inte läsa den! Fy, vad ledsen jag blev.

Tack för ditt svar, presens indikativ! Känner att jag behöver höra andras upplevelser för att bearbeta detta. Just det där med balansen tänker jag är bra för oss också. Jag tror också att jag lättare kommer kunna hantera att andra värderar min mammaroll lägre. Min tjej är känsligare för sådant än jag är (eller kanske snarare än vad jag tillåter mig själv att vara).

Den där kvinno/mammagemenskapen bjöds jag liksom in till när jag var gravid, innan jag fick missfall. Jag både gillade det och tyckte illa om det. Det var ju lika mycket min tjejs graviditet, och kanske just för att hon var utanför kroppen det utspelade sig i behövde hon mer bekräftelse än jag, tänkte jag. Men istället blev det ett fokus på mig som jag lite motvilligt måste erkänna visserligen var mysigt men ändå inte rättvist utan uteslutande.

I slutändan kommer inte det här spela någon roll, det är verkligen min övertygelse. Och om vi har turen att få föda barn båda två så kommer det bara vara en sådan vinstlott att få ha upplevt graviditeten både inifrån och utifrån.

Vad var det med den där boken som gjorde dig ledsen? Jag har också hört om den.

Min fru är allergisk mot såna där kvinno-/mammagemenskaper, så hon är inte särskilt förtjust över att andra förutsätter att hon är intresserad av att prata amning och bajs och kläder. Jag är mer intresserad, men på mina villkor (läs: här i tråden). Ute i den så kallade verkligheten får jag rätt snabbt nog jag också. Om jag ska vara ärlig är det jobbigaste inte att jag inte riktigt räknas, utan att man på något vis förväntas vara på ett visst sätt för att man har blivit mamma. Och ja, jag menar mamma, inte förälder.

Det som gjorde mig ledsen med boken var den ständiga fokuseringen på att det inte är samma sak att vara biomamma och ickebiomamma. Boken är väldigt amerikansk och det lyser igenom i allt. Fru Svensson har skrivit om den, om du vill läsa.

Jag hade länge tankar på att försöka få igång en amning på mig också, men sen började jag äta en medicin som jag inte gärna vill att bebisen får i sig så jag har nog gett upp den tanken nu. Kanske att jag börjar pumpa/låter Liten suga bara för att se om det kommer igång någonting så kan han få äta sen när jag har slutat med medicinen. Annars har vi tänkt att min fru ska pumpa så att jag kan ge vissa mål på flaska (typ något mål på natten och när jag är ensam med bebisen). För mig känns det viktigt att kunna vara delaktig i matningen också, även om det vara är litegrann, och framför allt att kunna vara ensam med min son ibland och då inte livrädd för att han ska bli hungrig och jag inte ska kunna göra något åt det.

Jag har känt mig lite utanför ibland under graviditeten och blivit ledsen över klumpiga/exkluderande kommentarer, men inte så farligt och inte så ofta. Nu känner jag mig också lite utanför ibland om det är väääldigt mycket amning, eller, ännu mer, om någon säger något som visar att de inte räknar mig som lika mycket mamma.

Den där mammagemenskapen har jag upplevt under graviditeten att jag ibland har blivit inkluderad och ibland inte. De flesta försöker ändå, men en del inte. När sen E kom för tidigt blev det väldigt tydligt att man (läs min arbetsplats) inte likställde mig med någon som fött barn. Min arbetsgivare krävde i princip att jag skulle komma in några dagar och avsluta och ta hand om elever.

Jag har också läst "Confessions of the other mother" och blev också ledsen, nedstämd och orolig. Av samma anledning som presens indikativ. Otroligt fokus på skillnaderna mellan att vara bio och icke-bio. Det värsta kapitlet tror jag var ett där biomamman ammade dottern i 2 1/2 år trots att ickebiomamman kändes sig otroligt utanför. Jag ställde en fråga till alla mammor som inte fött barnet under skaffa-barnprocessen om just detta och vad de hade gjort för att det skulle bli så jämt som möjligt, om de ville det, intressant läsning var det: www.familjeliv.se/Forum-3-144/m27875158.html

För att gå tillbaka till tygblöjorna, numera hobby nummer ett, jag har provat Glimmas formsydda nu (i bambujersey). Jättebra passform som inte blir så bylsig som allt annat, men det gick faktiskt igenom trots att jag hade ett extra inlägg i. Å andra sidan hade jag bara tvättat blöjan en gång och inlägget var helt nytt.

Jul: vi tycker att det är helt fantastiskt att sonen kom så tidigt att vi får fira jul med honom. Vi får se hur mycket vi orkar med bara. Julafton hos mina föräldrar och annandagen hos fruns. Båda bor hyfsat nära som tur är.