Vi som väntar barn utan att vara gravida - del 3

en dum fråga kanske, men hur kan man vänta barn utan vara gravid?
är det adoptio? eller vad?

Kul att följa hur det går för era små även om jag inte haft tid att svara så mycket...

Här har vi inte kommit igång med tygblöjorna än. Har prövat vikblöjorna vid två tillfällen men vi hinner ju knappt på med dem förrän de är nedkissade...så vi får se om det blir nya tag efter jul. Håller med om att det blir mycket tvätt, bara alla spy/tork-trasor gör att vi tvättar varannan var tredje dag. Å nu har han börjat spy mer också, så vi skulle behöva mer kläder eftersom de går åt i en rasande fart!
Vi har sovit fem timmar i natt vilket var väldigt skönt! Maten och vakenheten har han tagit igen på dagarna nu istället. Kan gå flera timmar innan han tänker somna och han äter gärna efter två timmar ibland.

Vi har en amningsmamma och en ersättningsmamma. Blöjbytena tar jag också lite oftare så att frun får vila av amningen som tär på krafterna.

Vår bebis är en lung person inser jag när jag läser om dammsugare och diverse tips. Är det inte blöja, mat eller lite gos som behövs är det sömn. Har han svårt att somna är det bra att somna på mage på mitt bröst.

Sjalen användes flitigt på BB men här hemma när han vill äta så mycket har han mest varit i någons knä, i babynestet eller i korgen. Eller på skötbordet, känns som att stor del av dagarna tillbringas där!

Vi har förverkligat vår målbild idag! En lugn promenad i strålande sol och med snö på marken, men bebis liggande i vagnen sovandes så gott! ( När vi fantiserade hade vi dock missat att den som varit gravid är öm i kroppen och rör sig sakta...) Men men, strålande sol och snö i Göteborg är det bara att njuta av, inte ofta förunnat.

Jul firas med att mormor och morfar från norr kommer imorgon och hälsar på. På julafton firar vi alla hos de andra mormor och morfar. Det är så fantastiskt att vi denna jul har ett barn. Jag minns förra året där vi just fått veta att det skulle bli IVF, och det kändes som att det aldrig skulle bli något barn, och att det isf inte skulle bli något innan nästa jul. Så härligt att man har fel ibland!

Jag har också läst "Confessions of the other mother" men gillade den. Tänkte nog mer att det finns så många olika sätt att uppleva allting på och satt nyfiket och funderade över hur jag skulle uppleva det.

presens indikativ- jag upplevde också att brösten spände på BB. Det har däremot släppt nu.

Gaytjej- Amning var jag lite sugen på innan. Men nu när det är kämpigt med frun med amningen, jag sköter flaskmatningen och man känner att tiden är knapp som det är, ids jag inte sätta mig och försöka pumpa utifallatt. Skulle har börjat med det innan isf. Vore kul att pröva bara för att bevisa för svärmor att det kan funka, hon tvivlar starkt. ( Plus till barnmorskorna på BB som tog upp att amning inte handlar om att man har varit gravid utan att det hänger på att brösten blir stimulerade!)

Ammiz- vilket fin julpresent, hoppas det funkar med överföringen till skiva!

AnnaBia- Vi som skriver i denna tråd har väntat barn utan att vara gravida genom att våra partners/fruar/flickvänner varit dem som varit gravida.

Kronärtskocka: De senaste åtminstone tre jularna har jag tänkt "nästa jul kanske vi väntar barn". Förra julen var jag så trött på att vänta att jag nästan hade gett upp innan vi började på allvar. Och så sitter vi här nu. Utan mage, ännu en jul, men med världens finaste (lite tidiga) julklapp.

Snackade med frugan igår. Och kom även att tänka på det här: Gud vad mycket hellre jag tar på mig att vara lite utanför emellanåt, medveten om att det ändå kommer gå över i längden, än att jag låter min tjej vara det (Jag är riddaraktig).

Pappor klarar det ju hela tiden, då ska väl även jag göra det. Men pappor går ju med på grejen att det är skillnad. Som ickebiologisk mamma är det väl just skillnader man är rädd för och därför blir man osäker av dem och känner sig utanför istället för att som många pappor verkar göra se det som något fint. Knepigt det här. Oh well, vi är ju inte ens gravida än så jag är före min tid som hänger i den här delen av forumet.

Jag tycker det är bra att du tar itu med dina tankar och din oro redan nu, jag tror faktiskt inte att det är obetydelsefull liten grej att byta bärare mitt i processen och jag tycker inte att det går att jämföra med att vara pappan eller att vara den icke-gravida mamman som varit inställd på detta från starten.

När vi inledde vår bebisresa i början av 2007 så var det med försök inom den svenska sjukvården med ett kuratorssamtal som en del av utredningen. Kuratorn la ganska stor vikt vid att prata om hur vi hade kommit fram till vem av oss som skulle vara den som blev gravid och jag blev faktiskt lite ställd, då detta egentligen inte hade varit ngt vi hade diskuterat. En slags efterhandskonstruktion är väl att jag några år äldre och att jag hade ett fast jobb, medan min tjej just stod i begrepp att avsluta sin högskoleutbildning. Egentligen var det kanske snarare att jag från början var den som mest ville vara gravid, och kanske också den som var den mest drivande i frågan om att utöka vår familj med ett barn.. Men innan vi hade kommit så långt som att köra igång med inseminationerna så har önskan om en liten knodd hos min fru vuxit i kapp och ihop med min!

När vi började närma oss 8-9-10 misslyckade försök så fick vi frågan om huruvida vi hade funderat på att byta bärare, dels från en vän och dels här på FL. Jag blev oerhört stressad av den frågan; provocerad och orolig på en och samma gång. Jag kämpade emot min egen skuldbeläggelse av mig själv för att det inte fungerat och jag var verkligen inte beredd att ge upp! Det var jobbigt att nästa behöva försvara min önskan om att få vara den som bar på vårt barn, inte bara inför andra utan även inför mig själv: Det var som om jag per automatik förminskade moderskapet hos alla mammor som inte burit på sitt barn, och det var ju verkligen inte det jag menade...!

Jag är otroligt tacksam över att min fru förstod att jag inte var färdig med försöken på mig och att hon utan att knorra över ekonomin och annat tyckte det var en självklarhet att vi skulle gå över till IVF (vilket innebar att vi behövde ta ett för oss ganska så stort banklån). Även om det inte hade behövt vara skrivit i stjärnorna att vi aldrig mer skulle försöka få mig gravid, så var jag inte beredd att lämna över stafettpinnen!

Har ingen aning om hur jag/vi hade ställt mig/oss till en fortsättning ifall vi behövt använda upp vårt trepack utan resultat. Jag hoppas i alla fall att det inte hade varit ekonomin som fått styra över våra önskningar och jag hoppas att vi fortfarande hade varit helt eniga med hur vi ville ha det.

Tack för ditt inlägg Gaytjej. Det är skönt att läsa om andra som också har funderat över det här.
I vårt fall så är det också jag som varit mest drivande från början, och det känns egentligen som en bra anledning till att låta henne börja, så att hon kommer ikapp på något vis och känner sig delaktig.
Jag har visserligen bara tre misslyckade försök bakom mig, men eftersom vi gör med öppen donator i Danmark känns det lite olustigt att fortsätta under så pass okontrollerade former. Jag känner mig helt klart misslyckad som inte lyckas bli gravid. När vi började processen och ställde min tjej i kön som backup ifall "mina" försök i Danmark inte skulle bära frukt hade jag inte en tanke på att det skulle kunna ta sådan tid. Nu har vi under denna kötid inte hunnit med mer än ett missfall och tre inseminationer, men jag känner mig misslyckad ändå. Och jag blir besviken på mig själv för att jag inte klarar av att känna det som hjärnan klarar av att tänka.

Jag förstår att du känner dig misslyckad och tycker det är så dumt att man ska behöva känna det så! Det räcker ju så väl med att vara ledsen och besviken  - och så sätter man ändå igång och ifrågasätter sin egen kropp, trots att intellektet säger att barn inte är någon gåva som man får för att man har varit snäll eller sund eller för att man alltid betalat sin radio- och TV-licens i tid. Barn är en gåva som man får om man har TUR (eller tillräckligt med pengar för att betala en surrogatmamma om alla andra vägar är stängda).

Med din 'rad' (en graviditet på tre försök) så tror jag att du har alla chanser i världen för din revansch när det är dags för syskonförsök! Och fram tills dess att ni kör igång med din tjej så hinner du säkert hitta ngt sätt att hantera din besvikelse och börja om på ny kula som den icke-bärande mamman. Go girl! =)

Tack gaytjej! Känner att det känns lättare redan idag att hantera. Har pratat med vänner och här och jag börjar känna mig bekväm med situationen även om det fortfarande känns delvis sorgligt.

Det är så himla komplicerat samtidigt som det löser sig av sig själv på något vis. Alla känslor faller ju på plats när man har en unge att ägna sina timmar åt istället för navelskådning. Det är jag övertygad om. Men det är nog viktigt att tänka och känna under vägens gång, för relationens skull om inte annat. Vilka förberedda föräldrar vi kommer vara!

Så var det för mig. Jag är väldigt mycket för navelskådning och analys, och vände och vred på frågan in absurdum. Nu är det irrelevant. Visst finns det fortfarande några små stick kvar då och då, men det är bara petitesser som kommer att gå över. Jag är lika mycket förälder, lika mycket mamma som min fru, och de skillnader som finns mellan oss beror på våra skilda personligheter, inte på förekomsten eller frånvaron av genetiska band. Alla funderingar jag hade om sämre anknytning och utanförskap har visat sig vara fel. Så behöver det givetvis inte vara för alla, men det är så för mig. Sen har det säkert en del med maten att göra. Jag var inte så gravidavundsjuk, men jag var lite amningsavundsjuk. Nu när det inte funkade med amningen så slipper vi hela den grejen.