• Amora Branca Sylves­tre
    Äldre 18 Jan 12:39
    36988 visningar
    60 svar
    60
    36988

    Varför är alla pappor så jälva ovuxna och martyrer???

    När jag fick veta att jag skulle bli pappa så blev jag överlycklig men snart upptäckte jag att det här med att skaffa barn är omgärdat av den ena myten efter den andra. Hur kvinnan resp mannen förväntas känna kring graviditeten/förlossningen, massa myter och krav om amning, moderskänslor och annat skitsnack.

    En myt som gick runt hela tiden var "när barnet är litet är det svårt för pappan att ha en nära relation till barnet". Jag var inställd på att det skulle bli så eftersom att 1. min sambo ammar, 2. jag är borta från hemmet 10 timmar varje vardag i arbete/pendling. 3. Jag kan inte ta ut någon föräldraledighet pga jag jobbar i ett annat land. osv.

    Jag såg inte det som en prestigeförlust eller liknande om det skulle uppstå ett gap mellan mig och min son. Det viktiga för mig var att kunna trots min bortvaro kunna iallafall ha någon form av närhet till honom.

    Hursomhelst, två veckor efter att han kom till världen började jag jobba. Det var jobbigt i början men efter ett tag blev arbetet vardag. När jag var hemma så resonerade jag att det jag investerar i tid, engagemang, omsorg osv. i min son och vår familj är vad jag också får tillbaka. Jag ska också kunna ta hand om honom lika kompetent som min sambo vad gäller mat/tröst/sömn/övriga behov samt också kunna leka med honom och ge honom kärlek och trygghet.

    Allt fungerade bra och jag gick och väntade på det stora "gapet" som alla pratade om. Men inget hände. Inget gap, trots amning.

    Jag diskuterade med en kvinnlig kollega som talade om gapet innan och frågade när det skulle komma. Gissa om jag blev förvånad när hon svarade att gapet brukar vara där i början inte senare.

    Gapet var bara en myt! 

    Men samtidigt hör jag massa andra pappor snacka massa bullshit om moderkänslor/relationsgap osv. Till och med de killar där kvinnan inte ammar pratar om det. Märkligt att just de låter mamman i precis samma grad ta hand om alla "svåra" situtationer med barnet.

    Samma män som har noll koll på deras barns behov och signaler. Har ingen aning om barnet klädstorlekar/klädbehov eller ens var de finns. Vissa låter till och med mammorna byta blöjan eftersom att det är "äckligt" med bajs. Samtidigt pratar de gärna om hur mycket de uppoffrat osv. Hur fan kan man sitta och böla över att man inte kan spela XBOX i flera timmar när man har blivit pappa?

    En annan helt absurt pinsam sak är de som springer till sin egen mamma så fort de måste ansvara för sitt eget barn. Hörde om en familj med 3 barn där farmorn reser flera mil för att hjälpa till varje gång mamman skall vara borta några timmar en kväll. Helt jävla sjukt. Varför är det så? När hörde man senast om att morfar åkte flera mil för att hjälpa mamman när pappan är ute på konferens?

    Läste Marcus Birros krönika nyligen där han håller ett tårdrypande försvarstal för papporna och skriver "jag är inte i närheten så fantastisk med Milo som Johanna, men jag duger". Vad är det för pinsamt offerbeteende? Vad är det som är så jävla svårt att överbrygga? Ska vi ge dig stående ovationer för att du går ut med vilken nolla du är? Jag blir förbannad av dessa försvarstal och detta offerbeteende, jag är ju pappa också men inte fan är jag så!

    Massor av pappor verkar tro att de kan vara någon sorts lekledare med sina barn och "spela fotboll". Att vara lekledaren och plocka russinen ur kakan gör dig inte till den riktiga föräldern. Det är alla tråkiga skitsaker som gör dig till det. Att kunna samsas om en gemensam aktivitet är bara bonus, men det bygger ingen långsiktig trygghet. Inte konstigt att det var en studie som visade att endast 5% av de svenska barnen skulle välja att prata med sin pappa först och främst om någon jobbigt. Gör skitsakerna så kommer du vara den riktiga tryggheten.

    Detta är bara ett liiiitet axplock av allt offerbeteende jag har sätt vuxna män, mycket äldre än mig håller på med. Innan tyckte jag att det var elakt när kvinnor raljerade kring män och sa saker och ting som "män blir aldrig äldre än 7 mentalt" men nu fattar jag precis vad de menar. För helvete män väx upp och ta ansvar.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-01-19 21:05
    Har förresten fått en hel del respons från tjejer som håller med det jag skrivit. Tyvärr får bara killar skriva i pappagruppen, men vill ni diskutera detta så kan ni göra det här: www.familjeliv.se/Forum-5-109/m50124074.html

  • Svar på tråden Varför är alla pappor så jälva ovuxna och martyrer???
  • Shosta­kovitz
    Äldre 22 Jan 11:03
    #11

    Jag känner igen mig i väldigt mycket av det du skriver. Bara det faktum att mamman står för maten kan väl ändå inte betyda att man som pappa inte kan stå för allting annat lika mycket som mamman? Tror det finns de pappor som använder amningen som ett svepskäl till att undvika ansvar. Dock finns det en hel del mammor med en inställning som gör det svårt för pappan ha en stor del i rollen som förälder, de verkar se pappans roll som en helt annan än den som en förälder med samma ansvar. Jag blir mörkrädd av en del trådar här på FL; "När lät nu pappan vara ensam med barnet" och liknande. Vad är det för en snedvriden inställning? Som om man som pappa skulle vara någon slags barnvakt. Jag blir uppriktigt förbannad!

    Glappet eller gapet du beskriver ser jag också som något av en myt. Jag kände det inte alls. Dock kan jag, än en gång, tänka mig att vissa kvinnor ser barnet som deras och inte riktigt släpper in mannen helt och fullt som förälder. Jag har sett en del exempel på det när en man frågar om han får hålla sitt nykläckta barn och får en orolig blick som svar. Hon känner väl ett behov att skydda barnet men måste förstå att det vill ni också. Stå på er, visa ansvar så får ni ansvar.

    Själv har jag haft tur och har aldrig behövt ta någon strid med mamman för att få skapa en nära relation till mitt barn.

    Att en del pappor bara vill göra saker med barnen som gör dem glada, att agera lekfarbror exempelvis, tror jag är ett sätt för dem att försöka bli omtyckta, kanske eftersom de inte har lika mycket med barnet att göra och därför ser barnens kärlek som villkorlig på ett annat sätt än mammor oftast gör. Som förälder måste man givetvis ta del av alla föräldraskapets sidor för att vara ansvarsfull.

    Relationsgap som du nämner ser jag som en annan sak. När en ny familjemedlem introduceras förändras givetvis familjen som grupp. Nya roller växer fram med tiden och under denna process kommer det vara en aning kaotiskt, ofta med en del slitningar. Vissa har lätt för att förändras och vissa gör det under största motstånd men alla gör det, hur sakta och smärtsamt det än kan vara. Att inte TS såg denna process som något negativt betyder sannolikt att ni båda hade lätt att förändra er och växa in i era roller som föräldrar.

    Slutligen vill jag svara på frågan på TS presentationssida: Det behöver man för helvete inte!

  • Cyberd­ansken
    Äldre 22 Jan 12:24
    #12

    Den frågan vill jag också gärna svara på. Det behöver man inte. Men jag finner ingen som helst anledning at använda svordomar i text, dom är kraftuttryck som används i tal fr att förstärka, det finns det andre sätt att göra i text.
    Dessutom är väl detta ett familjeforum, inte ett renodlat vuxenforum?

  • Amora Branca Sylves­tre
    Äldre 22 Jan 12:34
    #13
    Shostakovitz skrev 2010-01-22 11:03:13 följande:
    Jag känner igen mig i väldigt mycket av det du skriver. Bara det faktum att mamman står för maten kan väl ändå inte betyda att man som pappa inte kan stå för allting annat lika mycket som mamman? Tror det finns de pappor som använder amningen som ett svepskäl till att undvika ansvar. Dock finns det en hel del mammor med en inställning som gör det svårt för pappan ha en stor del i rollen som förälder, de verkar se pappans roll som en helt annan än den som en förälder med samma ansvar. Jag blir mörkrädd av en del trådar här på FL; "När lät nu pappan vara ensam med barnet" och liknande. Vad är det för en snedvriden inställning? Som om man som pappa skulle vara någon slags barnvakt. Jag blir uppriktigt förbannad! Glappet eller gapet du beskriver ser jag också som något av en myt. Jag kände det inte alls. Dock kan jag, än en gång, tänka mig att vissa kvinnor ser barnet som deras och inte riktigt släpper in mannen helt och fullt som förälder. Jag har sett en del exempel på det när en man frågar om han får hålla sitt nykläckta barn och får en orolig blick som svar. Hon känner väl ett behov att skydda barnet men måste förstå att det vill ni också. Stå på er, visa ansvar så får ni ansvar. Själv har jag haft tur och har aldrig behövt ta någon strid med mamman för att få skapa en nära relation till mitt barn. Att en del pappor bara vill göra saker med barnen som gör dem glada, att agera lekfarbror exempelvis, tror jag är ett sätt för dem att försöka bli omtyckta, kanske eftersom de inte har lika mycket med barnet att göra och därför ser barnens kärlek som villkorlig på ett annat sätt än mammor oftast gör. Som förälder måste man givetvis ta del av alla föräldraskapets sidor för att vara ansvarsfull. Relationsgap som du nämner ser jag som en annan sak. När en ny familjemedlem introduceras förändras givetvis familjen som grupp. Nya roller växer fram med tiden och under denna process kommer det vara en aning kaotiskt, ofta med en del slitningar. Vissa har lätt för att förändras och vissa gör det under största motstånd men alla gör det, hur sakta och smärtsamt det än kan vara. Att inte TS såg denna process som något negativt betyder sannolikt att ni båda hade lätt att förändra er och växa in i era roller som föräldrar. Slutligen vill jag svara på frågan på TS presentationssida: Det behöver man för helvete inte!
    Det glädjer mig att det finns vettiga pappor som du :)

    Och visst används det som ett svepskäl precis som du skriver, sjukt tragiskt. Å andra sidan förstår jag heller inte varför vissa män inte vågar ta upp kampen mot de kvinnor som misstror dem som fäder, istället så lägger de sig platt och marken och pratar moderskänslor.
  • Amora Branca Sylves­tre
    Äldre 22 Jan 12:35
    #14
    Cyberdansken skrev 2010-01-22 12:24:02 följande:
    Den frågan vill jag också gärna svara på. Det behöver man inte. Men jag finner ingen som helst anledning at använda svordomar i text, dom är kraftuttryck som används i tal fr att förstärka, det finns det andre sätt att göra i text. Dessutom är väl detta ett familjeforum, inte ett renodlat vuxenforum?
    Jag har inte sett några barn skriva här?
  • Cyberd­ansken
    Äldre 22 Jan 14:38
    #15

    Nej, det har du rätt i. Får jag fråga varför plockar du varje gång jag skriver något bara en liten del och svarar på, medan du ignorerar resterande?

    Sen tycker jag i stort lika som du och Shostakovitz, men tycker att ni är väldigt onyanserade. Du tillexempel kallar 95% av alla pappor i Sverige andraklassens föräldrar, det tycker jag är onyanserat.
    Att döma alla andra efter din egen mall utan hänsyn till varför dom gjort som dom gjort är inte sådär jätteempatisk.

    Det finns massor av exempel på att fädre behandlas sämre i rättssystemet i Sverige, och därför tvingas "överge" sina barn.
    Det är inte ovanligt med anklagelser om både misshandel och incest i vårdnadstvister, då kan man kanske förstå den pappa som inte klarar av det, speciellt om han inte är så gammal.

    Men jag tycker det är jättebra att du är en så pappa, det kan ditt barn vara glad för.

    Sen tycker jag också att kvinnor och män är olika och att vi ska hjälpa varan med att låta dom saker vi är bra på komma fram.

  • Äldre 22 Jan 19:15
    #16

    Amora Branca Sylvestre skrev 2010-01-18 12:39:45 följande:


    text
    Det är ditt första barn va?
  • Cyberd­ansken
    Äldre 22 Jan 19:51
    #17
    Rabelais skrev 2010-01-22 19:15:48 följande:
    Amora Branca Sylvestre skrev 2010-01-18 12:39:45 följande: Det är ditt första barn va?
    Det är också min tanke. Som jag skrev tidigare, men det syntes vist inte :)
  • Maravi­llo
    Äldre 23 Jan 22:43
    #18

    Amora:

    Jag förstår precis hur du känner. Man blöir ju bara så trött, när alla bahandlar pappor som en sorts lägre stående förälder, inklusive papporna själva (en del av dom). Dom som nedvärderar sig själva på det sättet gör det antagligen för att de vill ha lite sympati eller en ursäkt för sina "föräldrabrister" (inget allvarligt menat, vi har alla brister) eller för att de faktiskt inte har intresse av att vara superpappor men ändå valt att skaffa barn för att det var dags eller för att det blev så bara. Ja, man kan ha en massa orsaker till att inte vilja helt ut, man vill ha kvar sitt livm sina kompisar mm. Jag förstår det.

    Jag förstår såklart även alla pappor som blivit offer. Som fått barn med tjejer som sen inte vill leva med dom. Det var inte det de tänkte sig när de skaffade barn. Att bli ensamstående pappor. Det var liksom inte dealen (trodde dom).

    Ibland har jag känt mig bortstött från min tjej. Och i riktigt svaga stunder har jag tänkt att det ju inte finns några förväntningar på mig som pappa, så jag kanske bara ska leva vidare som om inget hänt. Ensam, träffa en ny kvinna som gillar mig. Nä, ärligt talat har jag inte tänkt så, men jag har fantiserat om det och förstått att om jag hade haft ett svagare band från början med mitt barn, så hade det lätt kunnat bli så. Därför är det så viktigt att ta plats i början. Redan på BB.

    Peronligen har jag aldrig sett av något "glapp" mellan mig och mitt barn (jag har "bara" ett) men det motsatta har jag sett. En extremt pappig unge har det blivit. Inget konstigt med det. En följd av att mamman har jobbat mycket. Vanligtvis är det pappan som jobbar mycket under första 2 åren antar jag.

    Det är helt klart en myt att det skulle vara något biologiskt, dock fick jag strida i början för att sluta med nattamnning och använda ersättning eller pumpa ur under dag. En viktig grej, inte minst för relationen, då mamman plötsligt fick sova mer än 3 timmar i sträck.

    Synd att så många underblåser det där gamla larvet om att barnet behöver sin mamma mer osv i början, det är helt enkelt inte sant. I de fall där man inte ammar så är det totalt nonsens. Då finns det ingen skillnad än de personliga kvaliteerna hos föräldern - och de varierar såklart från föräldrapar till föräldrapar.

    Ibland är pappan bättre på att visa närhet och att känna av signaler, och ibland faktiskt mamman. Så Birro kanske hycklade, eller så faktiskt inte

    Vet inte om jag skulle orka vara förälder bara lite grann och känna efter hur dagsformen är. Istället är man totalt uppäten och integrerad i någon sorts dimma som ibland är lycklig och ibland inte. Man får några timmar på kvällen för sig själv, glöm att nån orkar sexa, visst nån gång i veckan kanske. Men så ser det ut. Personligen älskar jag det livet. Älskar mitt barn. Älskar att inte behöva uppfinna mening längre, det finns så det blir över och aldrig är man tillräcklig. Ofta orolig. Men lyckligare än nånsin.

    Sumpa inte det här, ni som tvekar. Ensamstående måste vara skittungt men det går. Allting går. Alla får stå för sina egna beslut och ingen tror längre (eller om 18 år) på massa undanflykter. Fatta rätt beslut så behöver ni inte skylla ifrån er. Låte era barn kunna respektera och älska er.

    Jag vet att många kanske lackar på det jag skriver men, hetsa inte upp er, jag menar inget illa, säger bara min mening, helt onyanserat liksom.

  • Gnagar­n
    Äldre 24 Jan 20:47
    #19

    Intressant ämne som däremot drunknade i aggresivitet och generaliseringar i tråden som därmed gjorde den ointressant.

  • Amora Branca Sylves­tre
    Äldre 25 Jan 08:41
    #20
    Cyberdansken skrev 2010-01-22 14:38:15 följande:
    Nej, det har du rätt i. Får jag fråga varför plockar du varje gång jag skriver något bara en liten del och svarar på, medan du ignorerar resterande? Sen tycker jag i stort lika som du och Shostakovitz, men tycker att ni är väldigt onyanserade. Du tillexempel kallar 95% av alla pappor i Sverige andraklassens föräldrar, det tycker jag är onyanserat. Att döma alla andra efter din egen mall utan hänsyn till varför dom gjort som dom gjort är inte sådär jätteempatisk. Det finns massor av exempel på att fädre behandlas sämre i rättssystemet i Sverige, och därför tvingas "överge" sina barn. Det är inte ovanligt med anklagelser om både misshandel och incest i vårdnadstvister, då kan man kanske förstå den pappa som inte klarar av det, speciellt om han inte är så gammal. Men jag tycker det är jättebra att du är en så pappa, det kan ditt barn vara glad för. Sen tycker jag också att kvinnor och män är olika och att vi ska hjälpa varan med att låta dom saker vi är bra på komma fram.
    Sorry, jag har läst igenom ditt inlägg igen. Ja, det är första gången jag är pappa så jag har självklart inte möjligheten att jämföra mellan flera olika barn och min relation som pappa till dem. Det får jag spara till senare :)

    Klart att det är fel att påstå att 95% av alla pappor är andraklassens föräldrar, men jag lever ju i ett land som är stolt över sin jämställdhet och har trots allt en hel del fäder omkring mig att jämföra med. Jag hade gärna haft en bra förebild att diskutera faderskap med, men istället känner jag mig så oerhört mycket mer inspirerad i föräldraskap av kvinnorna i min omgivning än männen. Jag tycker att män som i övrigt sköter sitt yrkesliv mycket kompetens och klarar att sköta ett socialt liv med allt vad det innebär uppför sig som små protestpojkar när det handlar om att ta ansvar eller visa engagemang.

    En annan erfarenhet jag har gjort genom livet att så många fäder verkar vara helt blinda för vad deras likgiltighet gör mot deras söner och döttrar. Än mindre de som missbrukat sin roll som förälder. Hur många vuxna som mår dåligt över deras fäders beteende som fäderna vid stunden och efteråt bagatelliserar.

    Däremot har du rätt att fäder många gånger misstros av samhället. Jag tycker t.ex. det är märkligt att man måste ansöka om delad vårdnad. Det borde vara tvärtom, skulle man vilja ha något annat än delad vårdnad borde man ansöka om det.

    Jag har också stött på en familj där modern och fadern bråkade om vårdnaden. I deras fall kan jag lugnt säga att båda var lika goda kålsupare. Det betedde sig riktigt vidrigt mot varandra och anklagade varandra för massa osanna saker. Fadern gjorde allt för att manipulera sin omgivning och myndigheter och snackade skit om mamman, hennes nya pojkvän osv. Till och med filmade förhör med sin son med massor av ledande frågor och anklagelser. Däremot antog han alltid rollen som den ädle pappan som gör inget annat än att kämpar för sin sons bästa. Varför kan inte folk växa upp och inse att det är bara deras barn som tar skada av detta?

    Men överlägset flest gånger har jag stött på de pappor som köper eller till och med uppmuntrar varannan helg principen.
Svar på tråden Varför är alla pappor så jälva ovuxna och martyrer???