• Amora Branca Sylves­tre
    Äldre 18 Jan 12:39
    36977 visningar
    60 svar
    60
    36977

    Varför är alla pappor så jälva ovuxna och martyrer???

    När jag fick veta att jag skulle bli pappa så blev jag överlycklig men snart upptäckte jag att det här med att skaffa barn är omgärdat av den ena myten efter den andra. Hur kvinnan resp mannen förväntas känna kring graviditeten/förlossningen, massa myter och krav om amning, moderskänslor och annat skitsnack.

    En myt som gick runt hela tiden var "när barnet är litet är det svårt för pappan att ha en nära relation till barnet". Jag var inställd på att det skulle bli så eftersom att 1. min sambo ammar, 2. jag är borta från hemmet 10 timmar varje vardag i arbete/pendling. 3. Jag kan inte ta ut någon föräldraledighet pga jag jobbar i ett annat land. osv.

    Jag såg inte det som en prestigeförlust eller liknande om det skulle uppstå ett gap mellan mig och min son. Det viktiga för mig var att kunna trots min bortvaro kunna iallafall ha någon form av närhet till honom.

    Hursomhelst, två veckor efter att han kom till världen började jag jobba. Det var jobbigt i början men efter ett tag blev arbetet vardag. När jag var hemma så resonerade jag att det jag investerar i tid, engagemang, omsorg osv. i min son och vår familj är vad jag också får tillbaka. Jag ska också kunna ta hand om honom lika kompetent som min sambo vad gäller mat/tröst/sömn/övriga behov samt också kunna leka med honom och ge honom kärlek och trygghet.

    Allt fungerade bra och jag gick och väntade på det stora "gapet" som alla pratade om. Men inget hände. Inget gap, trots amning.

    Jag diskuterade med en kvinnlig kollega som talade om gapet innan och frågade när det skulle komma. Gissa om jag blev förvånad när hon svarade att gapet brukar vara där i början inte senare.

    Gapet var bara en myt! 

    Men samtidigt hör jag massa andra pappor snacka massa bullshit om moderkänslor/relationsgap osv. Till och med de killar där kvinnan inte ammar pratar om det. Märkligt att just de låter mamman i precis samma grad ta hand om alla "svåra" situtationer med barnet.

    Samma män som har noll koll på deras barns behov och signaler. Har ingen aning om barnet klädstorlekar/klädbehov eller ens var de finns. Vissa låter till och med mammorna byta blöjan eftersom att det är "äckligt" med bajs. Samtidigt pratar de gärna om hur mycket de uppoffrat osv. Hur fan kan man sitta och böla över att man inte kan spela XBOX i flera timmar när man har blivit pappa?

    En annan helt absurt pinsam sak är de som springer till sin egen mamma så fort de måste ansvara för sitt eget barn. Hörde om en familj med 3 barn där farmorn reser flera mil för att hjälpa till varje gång mamman skall vara borta några timmar en kväll. Helt jävla sjukt. Varför är det så? När hörde man senast om att morfar åkte flera mil för att hjälpa mamman när pappan är ute på konferens?

    Läste Marcus Birros krönika nyligen där han håller ett tårdrypande försvarstal för papporna och skriver "jag är inte i närheten så fantastisk med Milo som Johanna, men jag duger". Vad är det för pinsamt offerbeteende? Vad är det som är så jävla svårt att överbrygga? Ska vi ge dig stående ovationer för att du går ut med vilken nolla du är? Jag blir förbannad av dessa försvarstal och detta offerbeteende, jag är ju pappa också men inte fan är jag så!

    Massor av pappor verkar tro att de kan vara någon sorts lekledare med sina barn och "spela fotboll". Att vara lekledaren och plocka russinen ur kakan gör dig inte till den riktiga föräldern. Det är alla tråkiga skitsaker som gör dig till det. Att kunna samsas om en gemensam aktivitet är bara bonus, men det bygger ingen långsiktig trygghet. Inte konstigt att det var en studie som visade att endast 5% av de svenska barnen skulle välja att prata med sin pappa först och främst om någon jobbigt. Gör skitsakerna så kommer du vara den riktiga tryggheten.

    Detta är bara ett liiiitet axplock av allt offerbeteende jag har sätt vuxna män, mycket äldre än mig håller på med. Innan tyckte jag att det var elakt när kvinnor raljerade kring män och sa saker och ting som "män blir aldrig äldre än 7 mentalt" men nu fattar jag precis vad de menar. För helvete män väx upp och ta ansvar.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-01-19 21:05
    Har förresten fått en hel del respons från tjejer som håller med det jag skrivit. Tyvärr får bara killar skriva i pappagruppen, men vill ni diskutera detta så kan ni göra det här: www.familjeliv.se/Forum-5-109/m50124074.html

  • Svar på tråden Varför är alla pappor så jälva ovuxna och martyrer???
  • DrKejs
    Äldre 30 Jan 23:23
    #31
    Amora Branca Sylvestre skrev 2010-01-30 18:03:45 följande:
    Snälla, förklara för mig vad anknytning är. Självklart sågar jag Birro, vad kan du förklara för mig vad skillnaden är mellan att hans mamma hjälper honom eller att hans tjej hjälper honom? Varför kommer inte hans pappa och hjälper honom? Tror du att hans sambos pappa kommer över för att hjälpa henne varje gång har är borta? Förstår du vad jag menar? Jag kan definitivt hålla med dig om att systemet i "världens mest jämställda land" är utformad efter stenåldersvärderingar. Men var är papporna som protesterar? Var är papporna som inte kräver ändring på detta för att de tycker det är orättvist utan för att de har precis samma intresse för sina barn som mammorna (eller mer)? Det verkar ju inte som om jag gör mig till åtlöje med tanke på alla medhållande kommentarer jag fått i min gästbok.
    Anknytningsteori, börja med betydelsen:
    Förklara för mig vad skillnaden är mellan att din sambos mamma kommer och hjälper henne eller att hon via MVC samt diverse andra ställen har fått information och råd om hur man tar hand om en spädis samt puckot Birros mamma som hjälper honom.
    Hur mycket fokus har det varit på dig som pappa, från MVC via förlossningen till nuvarande situation? Inte mycket, misstänker jag. Varför är det då konstigt att man behöver hjälp?
    För övrigt så anser jag inte att vårt system är stenålders. Hade det varit stenålders så hade vi pappor haft en mycket tydlig roll att fylla samt fått lära oss den rollen av våra pappor eller äldre släktingar. Som det är nu förväntas vi ta lika stort ansvar och göra lika mycket när det gäller omvårdnaden på samma sätt som mamman men inte fan får vi det stöd en mamma får.
    Visst får du medhållande kommentarer, det är jag övertygad om. Det finns vissa som gladeligen ser att papporna får mycket skit, vilket du varigt väldigt frikostig med.
    Sen kan jag säga att jag tillhör de som aktivt protesterar mot den snedvinkling som vi har i samhället avseende allt som har med barn att göra.
    Måste fråga dig en sak, med tanke på att du vurmar för pappans kontakt med barnet; kommer du att ha barnet hemma länge eller kommer du att låta barnet börja på dagis tidigt?
  • Äldre 31 Jan 19:15
    #32

    ALLA pappor är o generalisera, eller räknar du inte dig till ALLA ?

    Tycker mer du gnäller som fan, och antar saker som inte stämmer...
    Bara för att du uppfattar något på ett sätt, betyder inte det att det faktiskt är så.

  • Sundan­ce76
    Äldre 1 Feb 00:29
    #33

    Jag tror att en anlednig till att det ine är så många pappor i föräldragrupperna kan vara att det är så mycket prat om matning, sovande barn, barnets reaktioner osv. De män jag känner vill hellre göra saker tillsammans med sina barn och inte prata OM dom - helt enkelt vara och prata MED dom.

    Min tid med mina barn är viktigare än att lyssna på en mamma som tycker att barnmaten är för salt, blöjorna för dyra och att barnet gått upp 300gram.

    Läser tidningen Aktiva föräldrar (tror jag den hette) och den är bra.

  • andybu­ffy
    Äldre 1 Feb 11:10
    #34

    Jag är också rädd att jag inte fattar ett jota av detta. Möjligen kan det bero på att du är yngre än mig och umgås i andra kretsar där x-boxarna utgör en större del av fritidssysselsättningen.

    Tror också att detta är fel forum för dig. Dom som skriver här kan nog relatera dåligt till vad du skriver även om kvinnor verkar förstå dig bättre.

    Angående gapet så har jag varken hört talas om det eller känner igen fenomenet. Handlar det om att en pappa inte ska kunna trösta sitt barn eller att barnet automatiskt alltid "väljer" mamman först under en period. När barnet är väldigt litet (några månader bara) så kanske detta stämmer men jag kan inte se något problematiskt med att barnet väljer att gå dit maten är. Dessutom, är du borta 10h om dagen 5dagar i veckan så bör detta inte ställa till med några problem för dig heller, det är ju en och annan grej som händer när du är borta.

    Jag har aldrig mött en pappa som inte bytt sina ungars blöjor, någonsin. Däremot kan jag känna igen mig i att mycket av det man värdesatte med livet nu är utbytt mot andra saker som inte ger samma direkta belöning. Sexuella utsvävningar, dryckesorgier och resor har bytts ut med matvärmande, vällingkok och promenader till lekparken. Det kan man ju sitta och skrävla om med polarna och jag tycker faktiskt att jag förlorat många saker av det jag tyckte var mitt liv innan men jag skulle inte komma på att ta upp det i en diskussion för det fanns ju liksom inte något alternativ.

    Angående att farmödrar ges så stort utrymme av vissa pappor så tror jag att det har en hel del att göra med farmödrarna själva. Ofta har dom väntat länge på barnbarn och vill hjälpa till så mycket dom kan, därav flyktbeteendet hos pappan.

    Jag tycker inte att Birro är en särskilt bra måttstock vad gäller män i sammanhanget, jag skulle gissa att han även byter sitt barns blöjor.

  • Marcus­1337
    Äldre 1 Feb 23:58
    #35

    läste precis din tråd TS, och jag tyckte det du skrev om att det var skitsakerna som band dem starkaste banden lät ganska rimligt.


    det är väl en ganska vanlig generalisering att pappor hamnar lite bakom i uppfostran och det allmänna vetandet om barnet och allt runtom, men alla pappor blir/är väl inte likadana, det blir ju vad man gör det till, om man från början går in med inställningen "ja, jag kommer ju inte komma lika nära barnet som mamma gör, men jag kan göra mitt bästa i alla fall, det blir säkert bra" ja, då blir det väl kanske så. 
    Jag tror det bästa är att gå in i föräldraskapet med sina egna värderingar och syner, så kommer det förmodligen gå bra, om man nu inte är åt helvete fel med sina värderingar vill säga:)
  • Fanta Killen
    Äldre 15 Feb 13:44
    #36

    Känner ingen som uppförsig enligt dina generaliseringar, möjligt att det var mera så för en 20 år sedan men dagens föräldraskap ser annorlunda ut där båda föräldrarna är mer delaktiga.

    Sedan de som "följer" det mönstret du målar upp lär inte vara inne på ett föräldra forum och läsa överhuvudtaget

  • toddle­r80
    Äldre 1 Mar 19:55
    #37

    Har varit här på FL ett bra tag och aldrig behövt skriva detta tidigare. Men hela din trådstart är ju bara patetisk. Vad vill du ha sagt egentligen? Att du är världens bästa pappa? Är det din egen bandom du beskriver eller vad håller du på med?

    För lika mycket som du kritiserar 95% av alla pappor, nästan ännu mer framhäver du ju dig själv och hur "duktig du är".

    Jag känner varken igen mig själv, eller någon bekant i din beskrivning. Och att mamman tar något större ansvar i början?. Ja tyvärr blir det ju så i vissa fall, (åtminstone per tidsenhet) då mamman är föräldrarledig, och pappan tvingas jobba 100-200% för att familjens ekonomi ska gå runt. Gör det honom patetisk som pappa? Att det sedan inte behöver innebära någonsorts glapp är väll självklart. Men att man som föräldrar hamnar man i olika roller ändå.

    Sedan är det ju så att en del mammor får kraftig hormonsvängningar och närmast personlighetsförändras även efter förlossningen. Det finns många trådar här på FL om detta. En del hamnar i ett tillstånd där pappan konstant förskjuts och måste kämpa för att få ens hålla i sitt barn. Min sambo var sådan efter vårt första barn ihop. Jag fick knappt röra vår dotter först två månaderna och min sambo var fruktansvärd och grymt elak under denna period. Jag skulle bara hålla mig borta fån vårt barn (Vilket jag naturligtvis inte accepterade utan kämpade). Men gör detta mig till en patetisk martyr? Att din sambo inte drabbades av detta ska du vara glad för, men gör ju inte dig till en superduperpappa.

    Att vissa pappor frågar om tips&råd angående sitt barn, behöver inte betyda att dom inte "förstår dess behov signaler". Alla råd är dyra som nybliven förälder (det kommer du snart att märka) och tillståndet är mycket dynamiskt. Dvs när man väl fått grepp om amningen, kommer kanske sömnproblem. När man löst dessa får barnet skorv, osv osv osv upp i tonåren. Utmaningar och nya tillstånd avlöser varandra. Att då fråga om råd (vare sig det är från sin barnsköterska eller egna föräldrar) visar väll bara på att man är engagerad och bryr sig. Eller?

    Alltså TS, ta och tagga ner lite... låt åren gå, väx på dig lite och återkomm när du har 2-3 st, och har kanske träffat på lite olika "svenska pappor".

  • samuel­su
    Äldre 3 Mar 17:58
    #38

    Men det här var ju jätteintressant! Jag känner igen mig i TS tankar. Från tiden med första barnet, första månaderna alltså. Orkar inte bläddra bakåt här, men förstår att fler pappor känner igen just detta - känslan att, vad snackar de om, det här är ju skitenkelt! Jag tror nog det är fler som känt så här, men som tur är har vi inte skrivit ett sånt här inlägg

    Som idag t.ex när 4åringen har feber och bara ligger och sover eller vill sitta i mitt knä och gny, då är ju 2åringen som värst. Frustrerad och tokless på att inget händer, så han gör sitt värsta för att få reaktioner från oss båda. Så idag slår jag mig inte för bröstet och säger att jag är världens bästa pappa, utan idag är jag mest bara arg, less och längtar till jobbet. Och det skäms jag inte för. Förresten, visst är jag ändå ganska bra när det är jag som vab:ar och inte mamman..? Eh...

    Har aldrig ägt ett tvspel.

  • Äldre 8 Aug 19:26
    #39

    Håller med dig fullständigt!

  • BTD
    Äldre 10 Aug 11:28
    #40

    TS Du verkar bry dig väldigt mycket om vad andra tycker och tänker om ditt föräldrarskap. Jag och min fur skiter i alla "experttips" och böcker, vi uppfostrar vår dotter på vårt sätt och det finns inget glapp?? Har aldrig hört talas om det innan?!
    Vi hör dock andra föräldrar som försöker höja pekpinnen och säga "vänta tills er Dotter blir 5 år, eller Vänta tills hon gör si eller så" Många föräldrar tror att alla barn eller föräldrar är lika..

    TS, strunta i alla andras tips och lev Ert liv tillsammans. Ni vet bäst hur ni ska uppfostra Er barn..

Svar på tråden Varför är alla pappor så jälva ovuxna och martyrer???