• Amora Branca Sylves­tre
    Äldre 18 Jan 12:39
    36979 visningar
    60 svar
    60
    36979

    Varför är alla pappor så jälva ovuxna och martyrer???

    När jag fick veta att jag skulle bli pappa så blev jag överlycklig men snart upptäckte jag att det här med att skaffa barn är omgärdat av den ena myten efter den andra. Hur kvinnan resp mannen förväntas känna kring graviditeten/förlossningen, massa myter och krav om amning, moderskänslor och annat skitsnack.

    En myt som gick runt hela tiden var "när barnet är litet är det svårt för pappan att ha en nära relation till barnet". Jag var inställd på att det skulle bli så eftersom att 1. min sambo ammar, 2. jag är borta från hemmet 10 timmar varje vardag i arbete/pendling. 3. Jag kan inte ta ut någon föräldraledighet pga jag jobbar i ett annat land. osv.

    Jag såg inte det som en prestigeförlust eller liknande om det skulle uppstå ett gap mellan mig och min son. Det viktiga för mig var att kunna trots min bortvaro kunna iallafall ha någon form av närhet till honom.

    Hursomhelst, två veckor efter att han kom till världen började jag jobba. Det var jobbigt i början men efter ett tag blev arbetet vardag. När jag var hemma så resonerade jag att det jag investerar i tid, engagemang, omsorg osv. i min son och vår familj är vad jag också får tillbaka. Jag ska också kunna ta hand om honom lika kompetent som min sambo vad gäller mat/tröst/sömn/övriga behov samt också kunna leka med honom och ge honom kärlek och trygghet.

    Allt fungerade bra och jag gick och väntade på det stora "gapet" som alla pratade om. Men inget hände. Inget gap, trots amning.

    Jag diskuterade med en kvinnlig kollega som talade om gapet innan och frågade när det skulle komma. Gissa om jag blev förvånad när hon svarade att gapet brukar vara där i början inte senare.

    Gapet var bara en myt! 

    Men samtidigt hör jag massa andra pappor snacka massa bullshit om moderkänslor/relationsgap osv. Till och med de killar där kvinnan inte ammar pratar om det. Märkligt att just de låter mamman i precis samma grad ta hand om alla "svåra" situtationer med barnet.

    Samma män som har noll koll på deras barns behov och signaler. Har ingen aning om barnet klädstorlekar/klädbehov eller ens var de finns. Vissa låter till och med mammorna byta blöjan eftersom att det är "äckligt" med bajs. Samtidigt pratar de gärna om hur mycket de uppoffrat osv. Hur fan kan man sitta och böla över att man inte kan spela XBOX i flera timmar när man har blivit pappa?

    En annan helt absurt pinsam sak är de som springer till sin egen mamma så fort de måste ansvara för sitt eget barn. Hörde om en familj med 3 barn där farmorn reser flera mil för att hjälpa till varje gång mamman skall vara borta några timmar en kväll. Helt jävla sjukt. Varför är det så? När hörde man senast om att morfar åkte flera mil för att hjälpa mamman när pappan är ute på konferens?

    Läste Marcus Birros krönika nyligen där han håller ett tårdrypande försvarstal för papporna och skriver "jag är inte i närheten så fantastisk med Milo som Johanna, men jag duger". Vad är det för pinsamt offerbeteende? Vad är det som är så jävla svårt att överbrygga? Ska vi ge dig stående ovationer för att du går ut med vilken nolla du är? Jag blir förbannad av dessa försvarstal och detta offerbeteende, jag är ju pappa också men inte fan är jag så!

    Massor av pappor verkar tro att de kan vara någon sorts lekledare med sina barn och "spela fotboll". Att vara lekledaren och plocka russinen ur kakan gör dig inte till den riktiga föräldern. Det är alla tråkiga skitsaker som gör dig till det. Att kunna samsas om en gemensam aktivitet är bara bonus, men det bygger ingen långsiktig trygghet. Inte konstigt att det var en studie som visade att endast 5% av de svenska barnen skulle välja att prata med sin pappa först och främst om någon jobbigt. Gör skitsakerna så kommer du vara den riktiga tryggheten.

    Detta är bara ett liiiitet axplock av allt offerbeteende jag har sätt vuxna män, mycket äldre än mig håller på med. Innan tyckte jag att det var elakt när kvinnor raljerade kring män och sa saker och ting som "män blir aldrig äldre än 7 mentalt" men nu fattar jag precis vad de menar. För helvete män väx upp och ta ansvar.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-01-19 21:05
    Har förresten fått en hel del respons från tjejer som håller med det jag skrivit. Tyvärr får bara killar skriva i pappagruppen, men vill ni diskutera detta så kan ni göra det här: www.familjeliv.se/Forum-5-109/m50124074.html

  • Svar på tråden Varför är alla pappor så jälva ovuxna och martyrer???
  • Cyberd­ansken
    Äldre 19 Jan 15:24
    #1

    Jaha, du generaliserar kanske en aning?

    Gapet du talar om finns för mig, men inte alls på det sätt du beskriver. Att min fru från början har en närmare relation beror ju på att hon har det hjärtslaget barnet känner igen och att hon ammar. Det betyder inte att jag har en dålig relation till mina barn, utan bara att hon har ett försprång.
    Alla skitsakarna som du kallar det gör jag ju, men det förändrar inte att grundförutsättningarna är olika. Och visst kommer mina barn till mig för tröst också.

  • Creato­r
    Äldre 19 Jan 17:21
    #2

    Vill du ha en medalj eller vad är det frågan om?

    Självklart fungerar det olika i olika relationer och precis som du beskriver och berättar om din vardag så får väl andra killar berätta om sin utan att bli dissade.

    Det finns oftast något typ av "relationsslitage" antingen under graviditeten eller när "knodden" kommer till världen. Men av vad jag har förstått (och vad jag snart kommer att få uppleva) så är det ändå det häftigaste man kan vara med om i livet!

  • Amora Branca Sylves­tre
    Äldre 19 Jan 20:56
    #3
    Cyberdansken skrev 2010-01-19 15:24:09 följande:
    Jaha, du generaliserar kanske en aning? Gapet du talar om finns för mig, men inte alls på det sätt du beskriver. Att min fru från början har en närmare relation beror ju på att hon har det hjärtslaget barnet känner igen och att hon ammar. Det betyder inte att jag har en dålig relation till mina barn, utan bara att hon har ett försprång. Alla skitsakarna som du kallar det gör jag ju, men det förändrar inte att grundförutsättningarna är olika. Och visst kommer mina barn till mig för tröst också.
    Jag är säkert övertygad att du är en bra pappa, men jag vet inte vad det där relationsmässiga gapet som du talar om är för något. Hur yttrar det sig? För mig låter det som en massa bullshit.
  • Amora Branca Sylves­tre
    Äldre 19 Jan 21:02
    #4
    Creator skrev 2010-01-19 17:21:53 följande:
    Vill du ha en medalj eller vad är det frågan om? Självklart fungerar det olika i olika relationer och precis som du beskriver och berättar om din vardag så får väl andra killar berätta om sin utan att bli dissade. Det finns oftast något typ av "relationsslitage" antingen under graviditeten eller när "knodden" kommer till världen. Men av vad jag har förstått (och vad jag snart kommer att få uppleva) så är det ändå det häftigaste man kan vara med om i livet!
    Jag inser också att världen inte är svart/vit, men varför är det så då att i 95% av alla relationer är det  trots allt mammorna som tar huvudansvaret för barnen? Vad är det med papporna? Varför vill de inte engagera sig i sina barn?

    Idag var det dags för andra besöket i föräldragruppen, jag och min sambo har bestämt att vi skulle köra varannan gång. Första gången var hon där och då var det en pappa som gick dit tillsammans med mamman. Idag var det inga andra pappor där än mig. Undrar varför, svenska pappor får till och med ersättning att gå på dessa möten. Jag måste ta ledigt utan betalt. Är det inte intressant för pappor att veta vad deras barn behöver för mat? Har de inga åsikter?

    Fick dessutom frågan "Är mamma ledig idag?" av BVC-sköterskan. Konstigt nog frågade hon inte resten av mammorna var papporna höll hus.
  • Cyberd­ansken
    Äldre 19 Jan 21:51
    #5
    Amora Branca Sylvestre skrev 2010-01-19 20:56:33 följande:
    Jag är säkert övertygad att du är en bra pappa, men jag vet inte vad det där relationsmässiga gapet som du talar om är för något. Hur yttrar det sig? För mig låter det som en massa bullshit.
    Det yttrar sig så att den nyfödde är tryggare i sin mammas famn än i min. Det fungerar bra hos mig om allt annat är OK, men om den lilla är hungri, har magknip eller liknande så fungerar det bättre hos mamman.
  • Amora Branca Sylves­tre
    Äldre 19 Jan 22:06
    #6
    Cyberdansken skrev 2010-01-19 21:51:13 följande:
    Det yttrar sig så att den nyfödde är tryggare i sin mammas famn än i min. Det fungerar bra hos mig om allt annat är OK, men om den lilla är hungri, har magknip eller liknande så fungerar det bättre hos mamman.
    Hur mycket av detta är efterkonstruktioner? Jag har aldrig upplevt detta och min tjej har dessutom fått mycket beröm för att hon är en duktig mamma.

    Hur gammalt är ditt barn? Upplever du samma sak eller försvinner gapet med tiden? Isåfall i vilken ålder?

    Omvänt kan jag förstå att det är lättare att ge vidare barnet till mamman när det är som mest ledset/frustrerat osv. men då avsäger man sig den stora belöningen av att barnet känner samma trygghet hos mannen som hos kvinnan. Jag tycker exempelvis att det är väldigt belönande att jag kan avlasta min tjej ifall barnet är som mest ledset istället för att tala om amning/moderskänslor/graviditet. Jag köper inte detta.
  • Cyberd­ansken
    Äldre 20 Jan 00:43
    #7

    Det behöver du inte heller. Du kan välja att kalla det efterkonstruktioner om du vill.
    Mina barn är mellan 18 år och 18 månader, och det finns 8 av dom, så nog har jag erfarenheten.
    Glappet försvinner i ca 6-8 månaders ålder. Efter det så känner sig barnen lika trygga hos mig.

    Nu måste jag då fråga dig en sak: du som är så tvärsäker på din sak har förstås mera än ett barn, så du har tagit hänsyn till dom stora individuella skillnader mellan barnen i din analys?  Hur stort är ditt statisktiska underlag för att kalla alla andre pappor än just dig för ovuxna martyrer? Själv tycker jag det i sig verkar lite ovuxet förstås.

  • Amora Branca Sylves­tre
    Äldre 20 Jan 16:00
    #8

    För att jag tycker att många pappor är otroligt klena, det verkar tycka det är sååå besvärligt att ta hand som sina barn.

    Varför är det fler pappor som lämnar sina barn?
    Varför är det så att om mamman är borta så är det enda stort undantagstillstånd hemma?
    Varför är det så vanligt med varannan helg hos pappan och resten hos mamma vid skilsmässor?
    Var är det som är så svårt?

    Igår var jag på föräldragruppen, varför var det inga andra pappor där?

  • davidi­an
    Äldre 22 Jan 00:09
    #9

    därför att män och kvinnor är olika. sug på den du :)

    håller med om dina erfarenheter i föräldra gruppen. man kände sig väldigt ensam som man där.

    Men jag håller inte med dig om så mycket annat. Vad är det för pappor du har träffat på?

  • Amora Branca Sylves­tre
    Äldre 22 Jan 08:46
    #10
    davidian skrev 2010-01-22 00:09:06 följande:
    därför att män och kvinnor är olika. sug på den du :) håller med om dina erfarenheter i föräldra gruppen. man kände sig väldigt ensam som man där. Men jag håller inte med dig om så mycket annat. Vad är det för pappor du har träffat på?
    Helt vanlig svensk medelklass, 70 & 60-talister.

    På vilket sätt är män och kvinnor annorlunda?
Svar på tråden Varför är alla pappor så jälva ovuxna och martyrer???