Fortsättningstråd för oss med mycket extraslag del 12

Allasväl: Fy vad jobbigt och hemskt. Tänker verkligen på dig då jag själv vet hur jävligt detta är att göra/gå igenom mm..Kan bara säga att du ska ta hand om dig och mysa med din son, mycket pussas och gosas! Hoppas du får det gjort snabbt och så smidigt det går att bli.Det går nog bra ska du se. Många kramar!

allasväl; jag blir såååå förbaskat arg när jag läser om hur vården ibland behandlar oss....har själv varit med om en traumatisk upplevelse vid en graviditet. vid ultraljud i v.13 upptäckte dem att hjärtat slutat att slå. de vill gärna se att jag åkte hem för att det skulle komma igång spontant, vilket jag vägrade. jag hade önskemål om att få bli skrapad direkt, men vägrades det och fick genomlida medicinsk abort, vilket i sig tog jättelång tid plus att det var sjukt känslomässigt jobbigt. dessutom kom inte allt ut och de fick till slut söva mig och skrapa mig iaf.....helt galet!!!
jag är helt övertygad om att denna händelse i mitt liv varit en bidragande orsak till mina hjärtproblem. idag skulle jag aldrig tillåta den behandlingen, vi betalar skatt och har rätt till individuell vård.

du måste stå på dig, de får inte behandla dig såhär. berätta för läkarna precis det du berättar för oss, så att de verkligen förstår hur du mår och känner.....de kan inte neka dig. om du inte orkar själv så ta stöd av din man.....jag blir verkligen ledsen för din skull!!! Å självklart kommer du att finnas för din fina lilla kille LÄNGE!!! Du är viktig!!!

Miljoner styrkekramar till dig allasväl och glöm aldrig att du är bra!!

Tack oxå för dina fina ord, dem värmer mycket

Tack för att ni bryr er så
hjärtfröken: så ledsen att höra att du oxå gått igenom detta

Jag ska stå på mig tillsamans med min man - vi ska dit i morgon igen!

Sist höll det på att gå så illa så kuratorn jag pratade med propsade på att jag skulle träffa klinikchefen - och han lovade personligen att jag inte skulle behöva utsättas för detta igen!

Har hört så många där medicinsk "abort" inte funkar och där det ändå slutar med skrapning! & precis som du skriver - det finns en psykisk aspekt på det hela oxå - det är bättre att få det gjort så "oblodigt" och snabbt som möjligt! Dessutom har jag haft fler stora blodförluster innan - som de väl borde ta hänsyn till; 1 vid anant missfall för MÅNGA år sedan - som oxå slutade med skrapning efter MYCKET blod och smärta, ett efter ett utomkvedeshavandeskap där jag höll på att dö på operationsbordet & en gg p g av en bilolycka - så tycker att jag har skäl NOG.... & framförallt - jag vill inte skickas hem och behöva göra det hemma och själv försöka bedömma om det blöder för mycket eller inte... Allt detta sa jag till läkaren i går!

Herregud det har tagit mig över 2 år att våga försöka bli med barn igen efter förra gången och att återhämta mig psykiskt/fysiskt (& kan väl inte säga att jag helt är färdig med återhämtningen - vilket detta missfall kanske är ett bevis på!).

Hej Linda !
Det där med att hjärtat slår fort 10 slag hade ju jag med innan ablationen det har säkert att göra med att det finns fler focus som vill något annat än den vanliga sinusknutan.Om dr har pratat med dig at du kan ha fler focus tror jag det är dessa som spökar. När jag hade dessa besvär satte det bara i gång helt appropå för att lika hastigt sluta. Kunde komma av att jag jäspade eller bara helt plötsligt när jag slappade i soffan
Försök att ta pulsen så du kan se vad den ligger på.
Stackare!! Jag vet hur det är.

Kramar från mig till er alla!!!!
Håller alla tummar att ni alla ska få må bättre snart.
Ska in i duschen nu efter ett motionspass

Allasväl... Fy vad jag tycker synd om dig! 

Ska INGEN behöva gå igenom!  

Har förresten fått ny tid till min hjärtläkare...... Ska träffa han den 25:e... lite nervöst... Eller ganska mkt faktist... 

Hej Igen !

Allasväl: Stå på dig och hoppas allt löser sig, tänker så mycket på dig.
Har själv gått igenom en sen abort för många årsedan, inget man önskar något.
På ett UL i vecka 16 var fostret litet, fick en ny tid 4 veckor senare men några dagar innan detta började jag blöda och åkte in akut.
Slussades fram och tillbaks mellan läkare och praktikanter (en praktikant sa till mig att allt var bra men när läkaren kom stämde inte detta utan fostret var dött och hade varit det länge)
Fick föda fram fostret och sedan skrapas.
Nu i efterhand förstår jag inte hur jag kunde gå vidare, fick ingen att prata med eller någon som förklarade för mig... tror också detta påverkat mig inombords.

Igår em bröt jag ihop och åkte till akuten, hjärtat slog konstigt mer eller mindre hela tiden.
De tog ett snabb ekg när jag kom in som givetvis inte visade något, de sa att jag hamnade längst ned i prioriteringslistan och tyckte jag skulle åka hem igen o söka VC som idag.
Som tur var kom det in en jätte gullig kille som föreslog att de skulle koppla upp mig en stund medans de hittade en läkare som kunde skriva ut mig.
Efter bara några minuter kom han tillbaks med hela provvagnen och tog massa prover för de såg klart att mitt hjärta slog oregelbundet.
Låg uppkopplad länge i väntan på provsvar och läkare, men ändå en liten lättnad att de äntligen efter 8 år fått slagen att fastna på EKG.
Fick tillslut träffa en läkare som sa att allt de ser är godartat och inte farligt, pratade lite och hur min livssituation ser ut och kom överens om att han skulle skicka alla mina papper till hjärtavdelningen och att de skulle bestämma om fler utredningar skulle göras.
Inga prover eller något tyder på hjärtfel och han sa återigen att det är vanligt och ofarligt men ack så obehagligt.
Fick utskrivet Bisoprolo 5 mg, någon som ätit ?
Skulle fungera som seloken fast lite snällare, kunde tas vid behov.

Har sjukskrivit mig denna veckan och ska bara ta det lungt och se om jag kan bli bättre.

Oj va långt det blev, hoppas ni orkar läsa..

Kram !

LiBä: Usch, beklagar det du gått igenom oxå - tror att vi bär det med oss och att det hade betytt oerhört mycket för vår psykiska läkning om sjukvården hade klara tydliga linjer som var utarbetade för att undvika psykiska men i sådana här situationer! Det känns som alla vi här inne har ngt/elelr några trauman bakom oss - kanske finns en del av förklaringen till våra oroliga hjärtan där?!

I alla fall - har jag nu slagits mig till att få en bra behandling. Ska få skrivas in på avdelning på fredag och få gå igenom den medicinska "aborten" där och minsta lilla tendens till mycket blödning elelr om jag ändrar mig så gör de en skrapning istälelt! Läkaren jag träffade i dag förklarade saker för mig - vilket fick mig att förstå att blir det lyckat så är det mildare med den medicinska vägen - då jag jku inte kommit så långt och så var tydligen livmodern fortfarande väldigt liten vilket försvårade och ökade risken med skrapning. Vi diskuterade fram och tillbaks och kom fram till att den medicinska varianten men inneliggande var det som blev bäst. Hon gick noga igenom min historik, tog en second opinion från en kollega, undersökte mig länge och väl. Dessutom påbörjar de inte "aborten" på fredag före de gjort ett ultraljud till - så att jag känner mig helt trygg med att det inte är ngt barn där inne! Så visst funkar sjukvården om man står på sig och träffar på rätt personer. & det där med att jag inte hade ngr direkta val - så var det inte alls.... Sorgligt bara att jag ska ha usats för så mycket stress, igen, innan jag når dit! De skulle t o m ordna så att kuratorn kom ner och pratade med mig på fredag och så att jag fick alal den stöd och hjälp jag ville ha. När jag gick där ifrån sa jag: "-Tack det här känns jätte bra" - insåg hur fånigt det lärt, då ju det hela naturligt vis är sorgligt och smärtsamt - men de fattade vad jag menade!

Ledsen det blir mycket annat än hjärta här för mig just nu - men allt detta är för att inte förvärra ett oroligt hjärta & så är ni så goa här inne så det känns skönt att dela med sig av andra dilemman i livet med kram kram

vad duktig du är allasväl, att du orkade stå på dig och ännu bättre att det kändes bra när du gick därifrån. du ska absolut inte känna att du inte kan skriva om andra problem härinne.....våra problem har ju direkt koppling till våra hjärtan för den delen.
för mig känns det bara bra att veta att man kan göra gott för någon medmänniska, det i sig värmer mitt hjärta

dock tycker jag att det är tråkigt att man så ofta ska behöva vara så stark för att få rätt och värdig vård....det ligger mycket i ordspråket "man måste vara frisk för att vara sjuk".

men nu grottar vi inte mer i det...nu tänker vi framåt

jag är säker på att du kommer att fixa det här

bamsekram till dig

Libä007; va bra att dem äntligen fått med extraslagen på ekg och vad bra att det "bara" var godartade sådana. hoppas att du iom det blivit lugnare, även ditt lilla hjärta lugnande besked kan ibland vara det som behövs för att bryta dåliga mönster....
jag har inte ätit bisoprolol, däremot seloken och inderal. inderal hjälpte ingenting. seloken hjälpte vid högre dos under en kortare period. har dock avslutat medicinering då det hjälpte dåligt i längden och gav biverkningar. min erfarenhet är iaf att medicin kan vara ett sätt att få lugn och ro en kortare period för att bryta ett dåligt mönster....men att äta för länge kändes endast som symptonlindring...vill komma åt orsaken så extraslagen försvinner för all framtid.

tror att det är jättebra att du är hemma en tid så att du får möjlighet till vila...passa på att gå långpromenader det brukar ju lugna hjärtat både på kort och lång sikt. stor kram till dig oxå

finskaflikkan: var inte rädd för din läkartid....han finns för att hjälpa dig framåt lycka till och kram

nu ska jag själv ut på långpromenad och rehabilitera lilla hjärtat, må så gott kära hjärtevänner

Hej!
Nu har jag suttit och läst och skummat igenom alla era inlägg på den här tråden. Det var min man som hittade den här sidan åt mig, och det är jag väldigt glad för. Jag har funderat länge på om det inte fanns något ställe för oss med de här problemen att få dela med oss av våra erfarenheter.
Jag har haft problem med hjärtklappning och extraslag sedan 15-årsåldern, jag är nu 47. Men på senare tid har det förvärrats och förändrats i sin karaktär. Men inte förrän nu, för en vecka sedan när jag åkte in akut för mina extraslag syntes de på EKG och jag blev direkt inlagd på hjärtmottagningen. De har kollat mig med dygnsregistrering, gjort arbetsprov och ett lite mindre ultraljud. Precis som det verkar för de flesta av er andra, så är mina extraslag ofarliga, så jag blev utskriven och uppmanad att försöka leva mitt liv som vanligt. Jag fick en medicin som heter Emconcor och blev sjukskriven ett par veckor. Men jag håller på att bryta ihop. Jag sitter bara hemma och väntar på att extraslagen ska komma igång. Mina x-slag kommer nästan alltid e m eller kväll och eskalerar sedan hela kvällen och håller i sig hela natten ibland. Jag håller på att bli galen! Jag vågar inte ta promenader eller ens gå till affären, för när hjärtat kommer igång blir det helt ohanterbart. Jag har flera x-slag mellan varje ordinarie slag i bland eller så kommer de ca vart 5-6 slag. Jag blir yr i huvudet, får tungt att andas och får dödsångest. Jag är väldigt orolig för hur det ska gå att börja jobba om ett par veckor igen. Jag jobbar på skola med 6-åringar, ett jobb som jag älskar. Jag har stor familj, 4 barn i åldrarna 7-25 och jag har en aktiv fritid, då jag sjunger i ett coverband och i en kör. Och nu har hela livet slagits omkull, känns det som. Jag klarar inte av någonting längre.  Tack för att jag fick skriva av mig till några som kanske har förståelse för vad jag går igenom. Jag kommer fortsätta läsa era inlägg.