Fortsättningstråd för oss med mycket extraslag del 12

linda 71, jag blir alldeles varm i hjärtat när jag läser dit inlägg om att du har börjat hitta din egen väg :) jag minns såväl när du mådde riktigt dåligt......verkligen jätteglad över dina framsteg :)
när det gäller dina extraslag under fysisk aktivitet så känner jag igen mig mycket. jag märker, konstigt nog, mer av dem nu sen kroppen börjat må bättre.
min egen teori är att jag reagerar mer nu när jag nästan inte har ngr extraslag normalt, blir mer märkbart då.....tidigare när jag hade såna mängder så innebar fysisk aktivitet så mycket mindre extraslag, och därmed kändes det som om man hade väldigt få......jag är iaf inte rädd för extraslagen längre, vilket känns skönt. en annan iaktagelse jag har gjort med extraslag och fysisk aktivitet är att jag har fler om jag är trött i kroppen, antingen beroende på stress, lite sömn etc. blir väl en ytterligare stress för kroppen kanske? jag försöker verkligen känna in min kropp och vad den orkar med just den dagen.....allt för att inte stressa den i onödan.

tycker absolut att du ska be om ett arbets-ekg om du funderar, först därefter kan du helt släppa tankarna, tror "vår typ" fungerar så ;)  men jag är nästan säker på att det inte kommer att visa något, med tanke på att du är så kollad.....men ändå för dina tankars skull :)

tror oxå att du ska vänta med att avsluta din medicinering tills du känner dig beredd och helt stark. tänk bara på att dra ner väldigt långsamt på medicinen det kan innebära stress på hjärtat om man gör det för fort. jag åt 100 mg seloken och trappade ner med 12.5 mg typ var tredje/fjärde dag....jag fick det jobbigare under själva nedtrappningen, men det stabiliserade sig ganska fort :) det gjorde oxå att jag kunde aktivera mig på en högre nivå som i sig innebar positiva effekter på hjärtat :) 

en annan sak jag funderat på en tid är hur många som vi verkar vara "där ute" som famlar i mörkret och letar hjälp och förståelse över vad som händer med vår kropp? vi får kämpa helt själva i vår ensamhet, förutom att vi får våra undersökningar och stämpeln frisk, men sen då?? hjärtat fortsätter att böka och vi får ingen hjälp att rehabilitera oss......
för mig tog det 9 månader att få ordentlig hjälp, danderyds stressrehab, å då fick jag söka som en galning själv för att hitta hjälpen.

senast häromdagen var det en tjej på min medicinska yoga som tog kontakt med mig, hon hade hört om mig och min sjukdomsbild via ledaren. tjejen var i exakt det läget jag var för ett år sedan, dvs helt desperat med ångest, sömnproblem, hjärtrusningar, trötthet etc. under vårt samtal bröt hon ihop flera ggr. hon hade t.om fått flytta hem till sina svärföräldrar för att få lugn och omvårdnad, vilket hennes egen familj inte hade möjlighet att ge (arbete, skola, dagis stannar ju liksom inte upp....)
fick genom min ledare ngr dagar senare höra att hon mådde bättre och började få hopp om en ljusare framtid, detta bara genom att få prata med en likasinnad.....ngn som förstod vad hon pratade om och ngn som gav hopp, tips och råd....
min undran är hur man skulle kunna lösa detta problem, vilket jag tror är stort. bör landstinget, kommuner ta ansvar och skapa träffpunkter för människor som oss? där vi kan få möjlighet att dela våra erfarenheter, det är ju helt galet egentligen att uppfinna hjulet gång på gång. dessutom tror jag att människor blir friskare fortare om man hjälps åt och får rätt hjälp på en gång.
vi kan ju bara se vad den här sidan har gjort för oss, hur mycket den har hjälpt på vägen :)
vad tror ni?

alice mamma, kul att höra av dig oxå :) så glad även för din skull att du börjar må bättre :) kan du sätta fingret på ngt specifikt som hjälpt dig tillbaka?

vi kämpar på tillsammans, jättekram

Hej igen

Sjuka barn idag så jag är hemma från jobb.

Hjärtefröken, har tänkt precis som du gällande att man behöver någon slags "träffpunkt" för oss. När jag fick besked att jag var frisk, så var det inte mer med det. Jag fick förvisso en återbesöks tid efter ett år. Men likväl som hjärtinfarkt patienter får rehab och psykologhjälp kankse vi också skulle behöva det. (obs, jag jämför mig inte med dessa patienter naturligtvis) Men det kanske skulle behöva finnas ett forum inom landstinget gällande detta.
Eller är det kuratorer på vårdcentral man ska få remiss till?

Jag vet inte inte, men man skulle absolut behöva någon form av hjälp med att bearbeta det som händer. Det är ju ändå fysiska symtom på hjärtat, vilket är väldigt ångestframkallande oavsett om det är farligt eller inte.

Kram på er!

Linda71: Tror att på de flesta ställen i landet är det Vårdcentralen man hänvisas till och ja, då kuratorn där eller om man hittar ngn privat med vårdavtal. Men det sorgliga är att det ligger på oss själva att söka, hitta och finna... & i det läget är man trött, förvirrad och ledsen och skulle behöva ett omhändertagande och ngn som hjälpte till med det första steget till det... Jag har i dag den hjälp jag behöver av en vårdcentral men det har varit en lång resa och ett sökande att hitta ett ställe emd både bra läkare och övrig vård... Har precis börjat en grupp i basal kroppskännedom och stresshantering via sjukgymnast på min Vårdcentral och vill jag så kan jag gå till kuratorn där men i nuläget är det ej aktuellt då jag fortfarande träffar kuratorn från Kvinnokliniken efter mitt missfall i våras och jag komemr ha fortsatt kontakt med henne under hela graviditeten och hon hjälper ju även för hjärtat så att säga..... Trivs jätte bra med henne.

Allasväl:
Berätta gärna mer om kursen du går.. nyfiken om vad du tycker, några tips kanske du har ??

Jag gick en gång hos en psykolog men hon avslutade vår timma med att: Jaha, jag tror inte du behöver komma till mig mer.. kan inte se att du behöver min hjälp. Då gav jag upp med den sortens hjälp.
Har sedan haft tur med bra och förstående läkare och så er alla här såklart, det har räckt långt för mig (men förstår att det inte gör det för alla) Att prata med andra i samma situation har givit mig lugn, att få veta att man inte är ensam.

Nu har jag fått operationstid, den 23/10 ska jag ned till Göteborg. Är nervös men vet samtidigt att jag måste göra detta för min egna skull. Någon här inne som fått narkos på länge ? Gjorde själv en skrapning under narkos för många år sedan o det gick bra. De på kliniken har talat med narkosläkaren och han har godkänt mig trors extraslag. Måste dock snart sluta med mina Stressgard, hoppas jag kan hålla mitt inre i schack ändå.

Hjärtfröken:
Vet att du tränar endel, har du märkt att det kan bli för mycket och att det har en negativ inverkan ? Konstigt att alltid lagom e bäst

Nähä, dags o plugga vidare..

Kram Kram

Libä007, vad har jag missat, vad är det för operation? snurrig som jag är nuförtiden ;)

din fråga kring träning är spännande :) jag har ju tränat en hel del, blev som en räddning från mina extraslag.....extraslagen försvann till stor del under träning och efter träning fick jag en härlig känsla i kroppen, detta pga att serotoninet ökade och kortisolet sjönk, men bara tillfälligt.....många känner ju igen scenariot med att e.s kommer tillbaka när hjärtat går ner i varv.

under min tid på danderyd så hade läkarteamet noga koll på mig och min träning, hur mycket jag tränade, hur jag tränade och framförallt hur jag agerade efter att ha tränat.

det jag nu har fått lära mig är att jag måste träna mindre, även om träning i sig är bra så är daglig träning för mycket för min kropp just för tillfället. nu tränar jag på hög intensitet max ca 2-3 ggr per vecka och däremellan endast promenader (inte för snabba). ALLTID efter mina träningspass så är jag ordinerad att vila minst 15 minuter, lägga mig i ryggläge. jag måste helt enkelt "tala om" för min kropp att nu ska kroppen gå ner i varv, nu är det vila.....noga markera , vilket i sig sänker stresshormoromerna (vilka uppstår under träning).

de har förklarat för mig hur kroppen fungerar och att det är av största vikt att hitta balansen mellan träning och vila..... 
som det var för mig så kunde jag ofta sätta igång med en massa projekt efter träning, detta beroende på att man utav det ökade serotoninet får en lustkänsla, måbra känsla som ger en massa energi......det är trevligt men inte så hälsosamt att fortsätta med aktivitet.....VILA ÄR ETT MÅSTE....

det tog lång tid för mig att köpa deras resonemang, men idag kan jag bara hålla med :) min kropp är ju definitivt på väg tillbaka :)

en annan sak som är spännande är att ju mer jag tränade, ju mer gick jag upp i vikt, framförallt runt midjan. nu när jag minskat ner på min träning börjar jag tappa i vikt och fettet runt midjan börjar så smått försvinna :)
man kan säga att jag vilar mig i form :)
när kroppen är satt i stress så lagrar den varenda fettmolekyl runt inälvor och buken, detta för att ha på lager ifall den inte får mat....den är ju på flykt tror den!!! vi ser likadana ut som stenåldersmänniskan som ofta fick stressa för att få mat......krångligt det där men väldigt spännande tycker jag :)

men som svar på din fråga, försök att hitta din balans och ta hellre en promenad än tuff träning om du är trött känner av hjärtat en dag.....dagar när hjärtat bökar mycket har du förmodligen mer stresshormoner farandes runt i kroppen....då är det viktigt att inte öka upp dessa i onödan:)

allasväl; vad kul att höra att allt börjar ordna sig för dig oxå, kan läsa mellan raderna att du börjat hitta en bra balans med allt :) hur tycker du att basal kroppskännedom är?
vilket datum gör du ultraljudet? extra kram till lilla magen

kramisar till er alla

hjärtfröken: något speciellt som hjälpte mig tillbaka?
Nja, jag har lärt mig att dra i handbromsen flera gånger varje dag. Jag gör ALLT långsammare. Jag tänker långsammare och inte flera steg framåt, jag äter långsammare och försöker känna att det smakar gott och inte bara ska ner, jag rör mig långsammare, jag tränar inte 5 gånger i veckan utan oftast 2 + några långsamma promenader. Att behöva dra i hand bromsen har jag nog lärt mig av er alla på denna sida. Sedan hjälper mig medicinen också. Skulle jag sluta med den idag så vet jag att jag inte skulle kunna dra i handbromsen på samma sätt. Så en sak i taget. Jag är fortfarande rädd att e.s ska komma tillbaka. Har nu varit bra i 2 1/2 månad med bara enstaka e.s så jag är glad för varje dag jag mår bra.

alice mamma, gläds med dig sen tycker jag att du är duktig....beteendeförändringar är inte lätta, kostar mycket energi....

förstår precis vad du menar med att man hela tiden är steget före, man är liksom på nästa steg i livet innan man är färdig med det man håller på med, som duracellkaniner....
jag har till exempel aldrig stått still och borstat tänderna, utan farit runt överallt med tandborsten i mun, jag hann inte ens dra upp dragkedjan på byxorna innan jag gick ut från toaletten etc etc...
det krävs mycket träning och eftertänksamhet för att få in sig själv p en bättre bana och en mer hälsosam :)
dessutom är det ju mycket revligare, man njuter mer och upplever mer, man hinner liksom känna efter. tycker att det är härligt att leva mer i nuet:)

för övrigt så känns det som om många utav oss börjar hitta sina vägar till ett friskare liv och en bättre balans. tänk vad vi mådde dåligt många utav oss för bara ngr månader sedan....tjoho vad vi är duktiga och tjoho för den här fantastiska sidan som hjälpt så många :)

tack än en gång till hemlis som startade upp den för över 2 år sedan.....kram och en stor blomma till dig

Jo, känner att jag har bra stöd på Vårdcentralen - och bara det drar ju ner på stresshormonerna. Har oxå en skön kontinuitet i kuratorn som jag ju fick kontakt med redan vid mitt missfall - känns så skönt att hon kan mig och min bakgrund nu - så hon fattar precis gällande all min oro och allm ångest. Ska väl inte påstå att oron och ångewstnivån är särskilt låg just nu - men har med hjälp av kuratorn kommit fram till att jag kanske får köpa det tills jag nu kommer in i vecka 12 och dessutom har fått mitt bekräftande ultraljud som är den 5/10. Känner jag samma oro och ångest då så är det inte lika "rationellt" längre så då ska vi börja jobba mer systematiskt med det hela. Lustigt oxå hur man kan flytta fokusn på olka kroppsdelar nu nä'r jag besvärats av ilamående och magont så är det där mitt största fokus ligger om än jag påminns om hjärtat ibland....

I morgon ska jag på mitt sista besök hos företagshälsan, beteendevetare. Jag ska se om jagkan få tips av henne vart jag kan vända mig. Som många säger, vi är en viss typ av människor och vi bär alla på en historia som mer eller mindre har orsakat detta. Ett tankesätt tar tid att ändra och jag vill gärna gå vidare och få stöd.

Nu är det dags att krypa till kojs. Sov gott alla.

Hjärtfröken:
Du är klok du, tack vare dig hoppar jag över träningen idag (kör en storstädning istället)..
Jag ÄR slarvig på att vila, gör aldrig det mitt på dagen, däremot slappar jag gärna framför TVn på kvällen och sedan sover jag väldigt bra.

Hur sover ni andra ? Jag känner att jag verkligen återhämtar mig under natten och det är ju A och O.

Funderar på en sak till: Är det något ni underviker helt pga era hjärtproblem ? Mat, dryck eller att göra något speciellt ? Snurrade in på att apelsinjuice inte var bra, har inte druckit det på lääänge men nu provat igen och märker ingen skillnad. Nää lagom av allt kanske ska gälla även för oss, eller finns det något ??

Till operationen, jag ska genomgå en bröstförminskning som jag fått via landstinget. Uppfyller kraven och då det besvärar mig (inte minst vid löpning) så har jag bestämt mig för att göra detta. En kusin till mig har gjort detta och det är det bästa hon gjort. Ska fixa detta på Art Clinic i Gbg den 23/10, hoppas det ska gå bra.

Nop nu har jag skrivit färdigt massa budgeter, dags för redovisning.... Hoppas på bra betyg !!

Kram på er hjärtevänner !!

PS: Hjärtesjälen hur mår du ?