• Anonym (Kaffedraken)

    Fortsättningstråd för oss med mycket extraslag del 12

    Fortsättningstråd för oss med mycket extraslag del 12


    Jag startar en ny trad nu efterom del 11 gar ut om bara nagra dagar.
    Har fortsatter vi & skriva om extraslag & andra konstigheter som hander inne i brostet & som kanns svart att forsta sig pa.
    Hoppas bade gammla & nya hanger pa & e med!
    Har e gammla traden del 11.

    www.familjeliv.se/Forum-11-241/m48323521.html
  • Svar på tråden Fortsättningstråd för oss med mycket extraslag del 12
  • Anonym (Kaffedraken)

    Absolut, jag brukar också försöka slappna av ibland och det är faktiskt bättre än när man får ångest av det, dom gångerna blir mycket värre.

    Jag har dock vart hypokondrisk läääääääänge! :/ Sen långt innan jag fick barn... Det positiva nu är väl att jag inte hinner tänka på det fullt lika mycket som innan :P

  • Anonym (Kaffedraken)

    Hej alla!
    Vaknade i morse av en skur VES mitt i en trevlig dröm, inte så kul...
    Då tittade jag in i forumet och såg att det fanns några frågor jag kanske kan försöka besvara utifrån min erfarenhet och några saker jag tänkte kommentera.
    Jag har haft både ökande extraslag och ST-sänkning under arbetsprov och jag förstår verkligen att man lägger av med att cykla när extraslagen ökar. Det har jag också gjort! Det är ju så otäckt så man slutar liksom instinktivt.
    Men de blir ofta lite sura då, eftersom de tydligen vill kolla om extraslagen lägger sig när man är på topp-puls.
    Om de lägger sig när man är som värst ansträngd ska det tydligen vara ett gott tecken. Men det finns olika studier på det här, en del hävdar att det inte spelar någon större roll om de minskar, ligger på samma nivå eller ökar.

     För mig har det varit så att under vissa arbetsprov har jag inte haft es slag alls, under vissa ungefär lika mycket som i vila och under vissa en ökning. Jag tror att för många är det så att det här är en oförutsägbar nyckfull åkomma. För mig personligen har ex ökat vid ansträngning under de perioder då jag haft dålig kondition, men det kan också bara vara en slump.
    Men jag tycker som lekman rent allmänt att man bör få en remiss till kardiolog om es ökar under arbetsprov, dels för att utesluta allvarligare saker, dels för att man ju känner sig lugnare om en expert har kollat av och gjort fler tester. Det är skitjobbigt att vänta på att få tid hos kardiologen och jobbigt att vänta på alla undersökningar, men det är det värt.

    ang. ST-sänkningen; det har jag haft under de två senaste arbetsproven (jag förstår om någon undrar varför jag gjort så många arbetsprov och tester, det beror på att jag dragits med problemen i snart 15 år. bökigt och otrevligt, men den ljusa sidan är att jag lever för fullt än och att det här ofta kan komma i skov med lugnare perioder emellan. Jag har haft årslånga perioder nästan helt utan besvär, tänk på det ni som misströstar! )
    ST-sänkningen har i alla fall oroat mig mycket, den var ganska rejäl. Och den ledde till att jag fick göra både hjärtscintigrafi och magnetröntgen. Men jag har fått förklarat av min arytmispecialist (haft turen att få komma till en sådan) att det inte är ovanligt bland kvinnor i min ålder (jag är 46) med falskt resultat, varför vet han riktigt. Han menar att mina kärl troligen är hyfsat friska, men att EKG spelar mig ett spratt. Eftersom inget onormalt syntes på scintigrafin har han lagt den biten åt sidan. Han resonerar så här: ST-sänkningen måste sättas i kombination med eventuella riskfaktorer, som ålder, ev rökning, ärftlighet och kolesterolvärde. Om han har rätt eller inte är jag inte kvinna att svara på, men så säger han i alla fall. Småfolk: hade du ont i bröstet, ångest eller illamående den tid då ST-sänkningen registrerades?

    Jag får också ofta flera es i rad. En typ, som kommer från förmaken, kan rusa på i 150 slag i minuten en bra stund och jag har fått diagnosen EAT. Det är inte farligt, men kan gå att bränna bort. Men jag får också korta attacker av flera VES i rad och det är otäckt. Det har man ännu inte fångat på EKG.
    I övrigt har jag också flera gånger haft onormala vilo-EKG:n utan att någon läkare reagerat nämnvärt. (Det har stått ospecifika ST/T-förändringar).

    Ang. serotoninåterupptagningshämmare, typ Cipramil, så fungerar det antidepressivt/stämningshöjande och för mig har det varit en knivig balansgång huruvida jag ska ta det eller inte. Jag äter det idag pga panikattacker, å andra sidan finns det dokumenterat  i FASS (vilket bekräftats av mina hjärtläkare) att dessa mediciner kan ge UPPHOV till hjärtklappning, även om det är ovanligt. Jag ska försöka sluta på sikt, men jag är ingen läkare även om jag varit medicinreporter under en kort period och avråder absolut ingen från att testa, det kan säkert vara så att om människan blir gladare och piggare mår man också bättre i hjärtat.

    ang, Atarax: i Fass står det  att det bör ges med försiktigthet till patienter med tendens till arytmi (dvs hjärtklappningsbesvär eller ojämn hjärtrytm). Det är samma sak med Lergigan, som jag tar i låg dos. 

    Hoppas ingen blir nedslagen av det här nu, vill bara inte att någon ska bli besviken om hjärtbesvären ökar i stället för att minska.

    Mina erfarenheter är följande: Det här tenderar att komma och gå, stress, sömnbrist, hormonförnändringar, nikotin och koffein triggar mina besvär,  kan säkert vara andra triggers för andra personer. Och ibland kommer det helt out of the blue, som i morse när jag var helt ostressad o har en lugn ensam dag framför mig samt flera lediga och lugna dagar bakom mig.

    Måttlig motion tror jag är bra, men med 6-10 minuters försktig uppvärmning och lika lång nedtrappning. Slopar man nedtrappningen ökar risken för es, har jag fått lära mig på hjärtgympan jag gått på.

    Lycka till och kramar till alla med detta gissel! Jag har skrivit det förut jag skriver det igen: jag tycker att det borde forskas mer på detta område eftersom många mår så dåligt av det, även om extraslagen kommer hos ett friskt hjärta. Tror att det är just detta som gör att forskare och läkare inte bryr sig så mycket, deras uppgift är att utesluta livshotande tillstånd, om det visar sig att det inte är så, trots att livskvaliteten är starkt påverkad, tappar de intresset.

  • Anonym (Kaffedraken)

    Tack Jour65 för ett jättebra inlägg :)

    Den här tråden ÄR så suverän med  all den erfarenhet alla besitter. Precis som du skriver så borde det verkligen forskas mer på detta område......trots allt så är det många som lider av det. Eftersom jag är övertygad om att det ofta hänger samman med oro, ångest och sömnproblem och därmed ger en obalans i vårt hormonella system, så skulle jag önska att man tog fram metoder för hur man i vården bemöter just dessa problem. Gillar INTE att man alltför ofta fokuserar på medicin som lindrar symptom ist för att jobba med ORSAKEN. Kunde man komma ner "under" och rota lite mer VARFÖR så skulle man kunna hjälpa många. 

    Den här tråden kanske man skulle ta och skicka till Sveriges arytmiläkare.....kanske skulle ge dem en spark i baken.....:)

     Själv är jag inne i en period med massa extraslag, har tyvärr hållit i sig i 2 månader nu :( Men jag kämpar på och försöker använda mig av alla "verktyg" jag fått med mig på vägen. Just nu ligger jag på ca 10 es/ minut......irriterande som sjutton. Men min räddning är att jag själv kan påverka och det hjälper mycket. Det är egentligen bara upp till mig själv HUR irriterande det är och HUR mycket jag vill ha bort det. Bestämmer jag mig för att prioritera sömnen, långsamma promenader, spikmatta, yoga/meditation, jobba med mina tankefällor etc.....så blir det också bättre :) Men jag ska ärligt erkänna att jag varit nära att ta till medicin (cipramil).....men då jobbat hårdare med mina metoder ist och låtit bli.......men det är ett velande mellan varven,puh!

    Tror att jag faktiskt har sagt det förut.....men jag försöker övertyga mig själv, att säga att jag är lyckligt lottad, som har ett hjärta som pratar med mig....som försöker vägleda mig och visa den rätta vägen. Jag får för mig att vi människor med mycket strul med våra (friska) hjärtan har en närmre kontakt med vårt inre.....vi är små funderare och tänkare. Kanske att vi tänker lite för mycket mellan varven, låter våra tankar skena iväg samt ge oss oro och ångest. Men om vi lyckas jobba på den biten så tror jag att vi kommer långt. Det är som min läkare brukar säga......"-Du har en fantastisk personlighet som tänker och bryr dig om allt och alla, men det blir också till ditt eget förfall om du inte väljer VAR du ska lägga din energi. Du måste lära dig att lägga energin på dig SJÄLV lite oftare". Han har nog rätt min gamle kloke läkare ;)

    Så om vi bara kunde börja lägga mer energi på OSS SJÄLVA så tror jag våra hjärtan blir nöjdare och därmed lugnar ner sig lite :)Försöka lyssna lite mer aktivt på vad hjärtat egentligen vill!!!  eller vad tror ni?

     Nu ska jag sluta att skriva.....när jag har perioder med mycket es så får jag fler es när jag sitter framför datorn. Jag blir mycket känsligare mot elektromagnetiska strålningar.....min yogalärare säger att det beror på att mitt eget energifällt är så pass litet för tillfället. Mår man bra har man tydligen ett tjockare, vilket i sig skyddar mot yttre påverkan........får för mig att det stämmer.....blir iaf bättre om jag håller mig ifrån :)

    Så ni alla får ha en fin Söndag OCH lyssna på era hjärtan kära hjärtevänner :)

    Stor KRAM 

  • Anonym (Kaffedraken)

    Jag tänker verkligen för mycket! Som kan vara bra ibland men oftast inte eftersom det ger oro, ångest och hypokondri! Usch!

  • Anonym (Kaffedraken)

    Men hjärtfröken, cipramil är väl ändå ingen hjärtmedicin utan antideprissivt! 

    Jag kan förstå att du inte vill ta dessa men jag äter seloken ( metoprolol ) och de skulle jag inte sluta med just nu när jag får jättebra hjälp av dem. Dels stressar jag ner av dem och jag slipper lika många extraslag. Det är mycket lättare att ändra livsstil när man får lite hjälp på vägen av rätt mediciner. 

  • Anonym (Kaffedraken)

    Alice mamma, jag vet att cipramil är en seratoninhöjande medicin. Anledningen till att jag överlagt med mig själv att (ev) någon gång prova just den typen av medicin är att mina es-slag hänger ihop med just oro/ångest (som i sin tur ger sömnproblem). Det som händer i kroppen vid oro och ångest är att kortisol (stresshormon) ökar markant. Samtidigt sjunker då kroppens seratoninnivåver. Kortisol och serotonin har en "herre på täppan" relation. Vilket innebär att om det ena är högt så är det andra lågt. De slår helt enkelt ut varandra :( Serotoninet skyddar våra hjärnor från att tänka för mycket....

    För 2 år sedan testade jag att äta Seloken under 4 månader. Till en början hjälpte det, men efter ca 1 månad så återkom mina besvär med samma kraft. Jag blev tvungen att succesivt öka dosen. Dels mådde jag inte bra utav medicinen och dels kunde jag inte träna på samma sätt som utan medicin, då man inte skulle passera 140 slag/min..... :(.

    Sen har jag också ifrågasatt läkarnas tanke kring medicinering och es. I mitt fall, så hänger mina es ihop med för mycket tänkande, oro och ångest. Varför ska då läkarna ge mig medicin, Seloken som är en medicin framtagen för högt blodtryck, som endast hjälper mig mot mina symptom ist för att ge mig hjälp med att öka upp mitt serotonin som är min orsak .....har aldrig förstått det?  
    För en tid sedan så pratade jag med min husläkare om just detta...... Han höll faktiskt med mig och skulle föra vidare mina tankar till övriga läkare, han blev riktigt fundersam och tog även upp det gången efter vi träffades.

    Nu tycker han absolut att jag ska äta Cipramil för att just hjälpa kroppen lite på vägen till ett totalt tillfrisknande....vilket han kan ha rätt i......men jag vet också att min oro och ångest lika fort skulle komma tillbaka när jag slutar med medicinen OM jag inte jobbar på mina orsaker till min oro....Det jag nu och sen 1 år tillbaka gör, är att arbeta med mig själv. Jag arbetar med en livsstilsförändring där jag försöker att förstå mig själv, varför jag agerar på ett visst sätt, varför jag hela tiden måste vara en duktig flicka, alltid finnas för allt och alla, aldrig säga nej, alltid prioritera bort min egentid etc etc......Jag försöker att älska mig själv mer och därmed ge mig själv en massa tid med varm omsorg :) Typ så som jag alltid varit mot alla runtomkring.....Mina barn kommer självklart i första hand, men jag har insett att om jag inte ger mig själv omvårdnad så har heller inte mina barn en frisk, glad och pigg mamma. Jag är helt enkelt inte en superwoman....såna finns inte.....tog lite tid att förstå för mig ;) ;)

    Jag tror och hoppas på det kommer att ge resultat.....eller snarare, jag vet att det ger resultat för det har jag sett :) Det som hände för mig för 2 månader sen var att jag fick ett ordentligt bakslag pga av att jag drog på för mycket igen.....Rom byggdesju tyvärr inte på en dag ;) ;) Det tar sin lilla tid att förändra en personlighet som ändå har hunnit fylla 43 år ;) ;)

    Men jag tror att det är viktigt att alla lyssnar in, känner efter, provar och försöker hitta sin egen väg, med eller utan medicin. Det är bara du själv som kan förändra. Det som hjälper den ena kanske inte hjälper en annan osv. Jag har läst, forskat och testat galet mycket för att finna just min väg. Nu tror jag att jag har hittat mina svar, dock har jag långt arbete kvar.....MEN jag har också bestämt för att nå mitt mål....dvs ett liv utan en massa obehagliga es. Några stycken per dag kan jag acceptera, men att ligga på 30-40 tusen/dag är inte något som ingår i min framtid.....

    Nä nu ska jag lägga mig i soffan på spikmattan och en kopp te :) 
    Ha en fin kväll och bamsekram till er....mina  fina hjärtevänner!!!

     

  • Anonym (Kaffedraken)

    Gud vilka fina inlägg ni skriver allesammans. Själv har jag lidit av mina besvär till och från i 4-5 år nu. Började/bröt ut när jag väntade mitt första barn och därefter så lugnade det ner sig när han var född. Dock har det i perioder kommit tillbaka och varje gång  blir jag lika skärrad och ångestladdad. Känns som att detta är ett problem man har svårt att lära sig "leva" med. Jag har gjort otaliga undersökningar, men alla visar att det är ofarliga arytmier, men frekventa sådana! Mycket extraslag med andra ord.

    Men nu hör det till saken att jag och min man vill skaffa ett syskon till sonen. Jag har varit livrädd för detta hela tiden och till och med övervägt att skita i att skaffa fler barn pga att jag får så mycket extraslag när jag är gravid. Dessutom har jag högt kolestrol så jag är i princip livrädd för att mitt hjärta ska stanna under en eventuell graviditet. Gråter

    Lider även av panikångest/depressioner som har kommit och gått under livet. Äter regelbundet Zoloft för dessa besvär. Tror många gånger att hjärtat triggas igång av ångesten/stressen/oron. Tror definitivt det är vanligare bland oss människor som har nerverna "utanpå" att drabbas av just extraslag och hjärtklappning.
    Är så himla skönt att det finns fler som lider av dessa besvär. Inte för att jag ens hade önskat min värsta fiende dessa problem, men det är ändå trots allt väldigt skönt att ha någon att ventilera detta med som vet hur det är och känns.

    Finns det någon här som haft liknande besvär som mig men som ändå valt att skaffa ett till barn trots rädslan? Någon som haft/fått mycket extraslag under sin graviditet, men som ändå vågat bli gravid igen och skaffa syskon? Vill sååå gärna ha ett syskon till sonen, men är sååå rädd att jag ej vet om jag vågar.

    kram på er alla och god fortsättning.        

  • Anonym (Kaffedraken)
    Carpe diem1981 skrev 2012-01-10 14:16:12 följande:

    Gud vilka fina inlägg ni skriver allesammans. Själv har jag lidit av mina besvär till och från i 4-5 år nu. Började/bröt ut när jag väntade mitt första barn och därefter så lugnade det ner sig när han var född. Dock har det i perioder kommit tillbaka och varje gång  blir jag lika skärrad och ångestladdad. Känns som att detta är ett problem man har svårt att lära sig "leva" med. Jag har gjort otaliga undersökningar, men alla visar att det är ofarliga arytmier, men frekventa sådana! Mycket extraslag med andra ord.

    Men nu hör det till saken att jag och min man vill skaffa ett syskon till sonen. Jag har varit livrädd för detta hela tiden och till och med övervägt att skita i att skaffa fler barn pga att jag får så mycket extraslag när jag är gravid. Dessutom har jag högt kolestrol så jag är i princip livrädd för att mitt hjärta ska stanna under en eventuell graviditet. Gråter

    Lider även av panikångest/depressioner som har kommit och gått under livet. Äter regelbundet Zoloft för dessa besvär. Tror många gånger att hjärtat triggas igång av ångesten/stressen/oron. Tror definitivt det är vanligare bland oss människor som har nerverna "utanpå" att drabbas av just extraslag och hjärtklappning.
    Är så himla skönt att det finns fler som lider av dessa besvär. Inte för att jag ens hade önskat min värsta fiende dessa problem, men det är ändå trots allt väldigt skönt att ha någon att ventilera detta med som vet hur det är och känns.

    Finns det någon här som haft liknande besvär som mig men som ändå valt att skaffa ett till barn trots rädslan? Någon som haft/fått mycket extraslag under sin graviditet, men som ändå vågat bli gravid igen och skaffa syskon? Vill sååå gärna ha ett syskon till sonen, men är sååå rädd att jag ej vet om jag vågar.

    kram på er alla och god fortsättning.        


    Förstår lite hur du känner. Hade inte extremt mycket mer extraslag udner graviditeten men lite mer än vanligt och jag va jätteorolig att ens klara en graviditet pga min övervikt (ca 15-20 kg) och sen extraslagen på det. Va livrädd att hjärtat skulle lägga av! Men klarade det ju... Oror mig dock för ännu en graviditet! :/ Kommer nog inte våga skaffa förens jag blivit nyttigare och gått ner i vikt...

    Kram
    Leon 110629 ♥ lillahjarta.blogg.se
  • Anonym (Kaffedraken)
    SötaSarah skrev 2012-01-10 19:15:25 följande:
    Förstår lite hur du känner. Hade inte extremt mycket mer extraslag udner graviditeten men lite mer än vanligt och jag va jätteorolig att ens klara en graviditet pga min övervikt (ca 15-20 kg) och sen extraslagen på det. Va livrädd att hjärtat skulle lägga av! Men klarade det ju... Oror mig dock för ännu en graviditet! :/ Kommer nog inte våga skaffa förens jag blivit nyttigare och gått ner i vikt...

    Kram

    Precis så känner jag också. Jag gick upp mycket i vikt när jag väntade sonen. Från att ha vägt cirka 60 kilo till att väga 87 kg. Gick ner ett par kilo efter förlossningen men ligger i dagsläget på 84 kilo. Så jag har cirka 15 till 20 kilos övervikt jag med. Detta gör att man fasar ännu mer för en eventuell graviditet. Är livrädd att hjärtat inte ska orka med. Om jag hade så många extraslag förra gången då jag vart både smalare och yngre så lär jag ju få än mer problem nu när jag är äldre, fetare och har dessutom noll kondition då jag slarvat jättemkt med träning och knappt tränat något alls under dessa fyra åren som gått sedan jag fick sonen. Usch...drygt med dessa hjärtproblem.
  • Anonym (Kaffedraken)

    Är det nån mer som ibland får som en obehagskänsla i kroppen och hela bröstet, inte alls ont men inte uppenbart som extraslag utan mest obehagligt bara och hinner tänka att "nåt är fel, nu stannar hjärtat snart" typ, kommer alltid i samband med att jag spänner och oroar mig över nåt fat jag försöker inte göra det men det blir ändå så

Svar på tråden Fortsättningstråd för oss med mycket extraslag del 12