Anonym (orolig mamma trå) skrev 2010-10-28 01:23:10 följande:
Tusen tack for ditt inlagg.
Jag har hort att det kan vara overgaende, hoppas att det ar det.
Hur var din barndom?
Jag vill garna tro och tycka att hon har en perfekt barndom med forstaende foraldrar etc men ibland kan kan komma pa mig sjalv att ge henne for harda krav..
Ska se om mitt beteende genom att inte ropa nedan for trappan nar hon inte lyssnar (vi bor i ett stort hus pa 12 rum sa man far skrika hogt om nan ska hora.)..
Tack igen.
Mvh
Egentligen var/är nog mina föräldrar som folk är mest, men jag är väldigt olik dem och hade redan som barn helt andra värderingar än dem, så jag trivdes inte särskilt bra. Mina föräldrar gillar status. De pratar ogärna om känslor. Min pappa var/är bekräftelsesökande och vill ha beröm för sitt eviga renoverande, mekande och byggande. Min mamma är duktig och flitig och skulle aldrig köpa färdiga köttbullar, sill eller sillsallad till julbordet. Istället köpte hon en hel, få fisk och gjorde hela processen själv, och så var det med all mat. Och med gardiner och liknande. Det hade väl gått an om hon var hemmafru, men hon jobbade samtidigt heltid och var framgångsrik på jobbet. Inte konstigt att hon ständigt hade kort stubin.
Livets mening för dem är när andra ser att man är framgångsrik och kunnig. Livets mening för mig är när jag och en annan människa känner att vi verkligen ser och förstår varandra. Vem som är "bäst" av oss skiter jag fullständigt i. Så livet för både mina föräldrar och mig präglades av motsättningar mellan olika värderingar.
Mina föräldrar tycker att de har gett mig massor. (Prylar, märkeskläder, resor, fritidsaktiviteter - ibland dyra.) Och jag tycker att de knappt gett mig någonting av det jag egentligen ville ha. (Frågor, lyssna på mig, se min personlighet, intresse för mina känslor och tankar, respekt för min åsikt, glädje och uppskattning för min hängivenhet mot dem.)