Jo, jag är en manshatare.

urk. kroppskontakt är en sån där annan noja jag har

Och det du beskriver i den länkade tråden känner jag inte heller igen, jag kom in i puberteten när jag var 9 år, och när jag blev retad för det så togs det tag i direkt, det var samtal och min lärare var redigt arg.

Samma gäller högstadiegrejen, vi hade en elevkontaktperson på skolan och när jag pratade med honom hade de samtal med grabbarna, och det blev ett jävla hallå. Och jag började skolan 98 så jag antar att det är annorlunda mot för när du gick i skolan, jag hoppas iallafall att det inte går till så någonstans längre, jag har iallafall inte upplevt det.

Jag håller med dig i en del av det du skriver här.

(Det går inte att citera)

det är inte könsrollerna i sig som är orsakerna. Nåt som de flesta våldsförövare har gemensamt är trauman i barndomen, antingen jobbiga händelser eller misshandel eller nån annan form av vanvård. (nu undantar jag de som har fel i huvudet)
Det var precis det jag pratade om tidigare när jag berättade om Pinker och hans teori om att det är unika livsupplevelser snarare än miljö som formar individen.

Jo - det är inte upplevelsen i sig som är orsaken till sjukdomen, utan sättet man får hantera och bearbeta det på; Pojkar får inte gråta, prata ut om sina känslor på samma sätt som flickor. Flickor tillåts sörja, vara ledsna, visa känslor och kan på så sätt bearbeta sina upplevelser. 
För det första tror jag att män till allt större grad är "tillåtna" att gråta ut idag än om man jämför med för några decennier sen.  
För det andra skriver du att flickor får sörja och bearbeta sina känslor. Detta borde ju också innebära att de lättare kommer förbi och glömmer sina oförätter. Du skriver dock lite senare att de förväntas bete sig ordentligt, jag vet inte riktigt vad du menar med det. Men när jag läste så fick jag känslan av att de inte riktigt får möjligheten att bearbeta sina känlsor på önskvärt sätt.

pojkar blir utåtagerande medans flickor väljer att vända sig inåt. (blir självdestruktiva)
Kan man kanske tänka sig att ovanstående är den sådan typisk könsbiologisk skillnad. Vi reagerar helt enkelt inte på samma sätt. Det faktum att vi tjejer tillåts sörja och bearbeta känslor borde rimligtvis förhindra att vi blir självdestruktiva. Ändå är det ganska vanligt att vi blir det, varför är det då önskvärt att få männen att bearbeta negativa erfarenheter på samma sätt som kvinnor?