Att förlora ett vuxet barn, någon mer som gjort det?

beklagar din/er sorg
så fruktansvärt svårt att mista sitt barn
så ska det inte vara

Hej!
Jag beklagar av djupet av mitt hjärta förlusten av din son.
Jag har själv inte förlorat något barn men förlorade min lillebror den 23 jan i år han va då 30 år.
Jag går inte till graven då jag inte kan förlika mig med att det är min bror som ligger där medans mamma är där varje dag en till två gånger,jag förstår din känsla att det är overkligt.

Skickar med massor av styrkekramar!! 

beklagar din sorg
föstår delvis din sorg för jag ser ju hur mina barn sörjre sin älskade bror
jag vill helst vara vid graven varje dag men det är omöjligt då jag inte orkar sitta på bussen 4 mil varje dag
men 1-2 ggr i veckan är jag där
min dotter har bara varit där 2 ggr sen urnsättningen den 6 maj
hon orkar inte se sin brors namn på gravstenen
hans bror har väl varit där 8-9 ggr kanske
båda upplever att det är jobbigt
du gör rätt i att inte gå dit om du känner att du inte klarar det
man måste följa sina känslor i såna här lägen
kram

Beklagar verkligen din sorg! Försöker desperat skicka lite värmande tankar genom cyberrymden. Obegripligt för mig å alla som inte drabbats av det..
Jag kan bara snudda vid tanken på att förlora någon av mina söner och får genast andnöd och ögonen svämmar över av tårar.

Däremot förlorade jag hastigt min 21-årige lillebror så sent som för bara några dagar sedan och det är fortfarande så att jag inte riktigt tagit in det, han är inte "borta" för mig ännu.

Det som känns allra tyngst just nu är att se hur vår pappa tvingas genomlida samma sak som du gör (även mamman såklart men henne jag jag inte så mycket kontakt med) Av hela mitt hjärta önskar jag att det fanns något jag kan göra för att lindra hans sorg, men inget kan ju ta udden av smärtan när det gäller ens barn.. Han har krympt ihop och åldrats säkert 15 år på dessa fyra dagar sedan det hände.

Vet inte varför jag skiver egentligen.. blev vridet till ett ego-inlägg när det eg var du som ville ha stöd och åsikter.. Sorry
Hur som helst tror jag inte sorgen skiljer sig det allra minsta oavsett om man mister ett litet eller ett vuxet barn. Däremot kanske sorgeprocessen får ett lite annorlunda förlopp.. Då ett vuxet barn som är mer självständigt plötsligt är borta blir kanske inte tomheten lika fysiskt som vid ett litet barns bortgång då man plötsligt står där med ödslig barnkammare och tomma händer. Tyvärr kan nog detta göra att man många gånger inte alls får samma stöd då det gäller större barn trots att förlusten är precis lika stor.

Får jag vara personlig och fråga hur du upplevde stöd och uppbackning med t ex psykolog osv? Måste man ta tag i sånt själv eller blir man erbjuden via vården eller begravningsbyrån eller nåt?
Som det verkar i vår familj nu har polisen (tror jag det var) ordnat så våra två yngsta bröder fått träffa en kurator men inte pappa verkar det som (kan också vara så att han avböjt) det är jättesvårt att prata med honom, han är liksom "avstängd" och jag är riktigt orolig. ..visserligen är det ju så färskt ännu.

Sköt om dig!
Många värmande kramar

skriver privat till dig om det är okej?

Beklagar sorgen =( ingen ska behöva dö så ung.. :(

En kompis miste sin 21-åriga arbetskamrat för några veckor sedan, killen hade precis tagit mc-kort och skulle visa upp motorcykeln på jobbet för alla för första ggn, då går något väldigt galet och han kör av misstag rakt in i en betongvägg och dör.. helt plötsligt hade en ung mans liv slocknat, så fruktansvärt onödigt och hemskt. Tycker så synd om hans familj..

stor kram! 

tack

så tragiskt med din kompis arbetskamrat. att så ungamänniskor ska behöva då

Stor kram till dig, vet tyvärr precis hur det känns.
För mig är det snart 3 år sedan min son omkom i en olycka. Första¨året var värst nu finns inte den där smärtsamma, tunga sorgen som vrider en kniv i hjärtat på en, på samma sätt. Saknaden finns alltid kvar  men de allra smärtsammaste stunderna kommer inte lika ofta (tyckte det var konstant från början) utan någon gång om dagen. Det gör fortfarande ont.
Jag funderar mycket på hur livet hade kunnat vara, vad min son skulle göra idag, hur han skulle se ut.
Han skulle gått ut 9an i juni.

Det finns även en förening som heter VSFB som du kan kolla upp om du vill.

beklagar sorgen efter din son
känner igen mig i en del av det du skriver.
kniven som vrider om i en, den  konstanta smärtan etc.

Hej ,jag har förlorat min 21 åriga son i en olycka för 7 veckor sedan o de känns så bedrövligt o förtvivlat så jag vet inte hur man ska klara det här .hitintills har det varit mycket praktiskt  med begravning o tömma hans lägenhet o sånt ,men nu känns det som verkligheten börjar krypa på ,usch så jobbigt allt känns. Vissa dagar går bra o andra är man så tung i bröstet av sorg så man bara vill försvinna själv ... Är ju lyckligt lottad iofs. för har två döttrar o tre barnbarn varav det yngsta bara är 2 månader -tyvärr bor dom 25 mil från oss ,de är som balsam för själen o gosa med en bebis o blir ju lite för sällan då ..Men det är ju ändå inte min pojk , han går aldrig ,aldrig ersätta ju :)