• Äldre 2 Sep 20:32
    4683 visningar
    12 svar
    12
    4683

    Förlossningskomplikationer, missade bebisens första tid

    Jag födde min son med KS för ca 2.5 vecka sedan, jag har en sjukdom som har gjort att sista delen av graviditeten blev tuff med massa smärtor så det beslutades att göra en igångsättning men när det närmade sig så ändrades det till KS. Vi hade 1 veckas förberedelse men allt kändes så jättebra. 

    Själva snittet gick kanon, han kom ut fort och gallskrek direkt. Tiden efter var jag dålig men kämpade, jag hade massa ont men man trodde det var normalt även om jag fick stora mängder morfin för att fixa dagarna. Dag 4 tjatade jag mig till att få komma hem, jag hade ont men klarade mig på piller och fixade toabesök och ta mig i och ur sängen själv. Det var på fredagen, väl hemma så kom jag inte ner i soffan utan satt på en köksstol i vardagsrummet, på lördagen blev jag sämre hade ont men vi trodde det var normalt eftersom jag rörde mig mer hemma och höll lite i bebisen.

    På söndagen var det ännu värre och magen var helt blå, som ett enda stort blåmärke och jag grät när jag rörde mig, sov sittandes i soffan. Då fick jag feber också så jag åkte in till BB igen där det konstaterades att jag hade en blödning i magen, läkaren försökte tappa med nål men det gick inte alls. Så en ny operation bokades in dagen efter på måndagen 1 vecka efter KS.

    Men allt skulle gå så bra, man skulle bara skära upp lite och tappa ur blodet, snabbt och lätt och jag skulle få komma hem samma dag. Vi åkte dit alla 3 på morgonen och fick vänta länge. Kl 18 på kvällen så blev det min tur, man satte ryggbedövning igen eftersom det funkade bra vid snittet. Men någon blödning hittades inte, läkarna grävde och grävde och tillslut så stod jag inte ut, gjorde så ont så man sövde ner mig. 

    Istället för en 1 timmes lätt operation blev det 4 timmar svår och komplicerad där kirurgjouren kallades in och det tydligen var väldigt allvarligt ett tag. JAg vaknade upp på IVA några timmar senare, fick epidural insatt med en pump som pumpade in medicin hela tiden, mådde rätt ok ändå. 

    Dagen efter på tisdagen så trappade man ner medicinen och jag fick extrema smärtor, låg och skrek i 1 timmes tid medans hur många läkare som hellst sprang fram och tillbaka. Narkos kallades in och IVA-personal för att sätta nål på mig och ta blodprover men det var mycket svårt. Tillslut så fick de sätta infart i foten på mig. 

    Efter 1 timmes gallskrikande av smärta så fick jag smärtlindring och blev flyttad till förlossningen istället där man kopplade upp en massa kablar och kallade in en extra bm för att ha koll bara på mig. 

    Sen låg jag i sängen i 3 dagar tror jag det blev, kom ingenstans och hade väldigt ont så jag fick både epidural och morfin, åt inte alls utan fick dropp. Hade dränage i magen också så det var slangar och sånt överallt. 

    Svärmor ryckte in och tog bebis, personalen på BB har också tagit hand om honom för att avlasta min sambo. Min mor kom upp på onsdagnatten, hon bor 35mil från oss men åkte upp för att ta hand om våran bebis. Jag kunde inte ens hålla i honom för det gjorde så ont, har legat i sängen och sett hur alla andra matat honom, bytt på honom och gosat. Han har varit hos mig en stund varje dag så jag har fått se honom men det är inte förrens i förrgår som jag faktiskt orkat hålla i honom och mata mm. 2 veckor sen förlossningen. 

    Känns så fruktansvärt att ha missat hans första 2 veckor, idag badade jag honom för första gången, vet inte om någon badad honom innan. Var så mycket som jag planerade innan förlossningen att vi skulle göra, mysa hela familjen i en vecka innan sambon skulle jobba igen, gå på promenader, första badet osv. Allt sånt har alla andra gjort med honom. 

    Jag tror inte han far illa utan det är mer jag som känner stor sorg över att ha gått miste om den första tiden och fått lära känna honom. Igår försökte jag natta honom i 2 timmar men lyckades inte sen när jag gav upp så fick sambon honom att sova på 10minuter för han visste hur han ska göra. Jag har noll koll på vem bebis är. 

    Är det fler som upplevt liknande saker eller bara vill kommentera, jag ska få hjälp att bearbeta detta och även stöd i föräldrarollen för att se så anknytningen inte blir problem för oss så det är skönt men nu när jag mår bättre fysiskt så börjar skallen hinna ikapp och jag inser hur otroligt sjuk jag var och fortfarande är och att inget blev som jag tänkt mig.

  • Svar på tråden Förlossningskomplikationer, missade bebisens första tid
  • Anonym
    Äldre 2 Sep 20:53
    #1

    hej min förlossing går inte och jämföra vad du har varit med om, ja tycker du är jätte stark som klarat av dett en stpr kram till dej :)
    Men ja hade liknande, Jag hade en väldigt komplicerad förlossing och det tog 49 timmar, och när min son var på¨väg ut försvan krystvärkarna, och hans hjärtljud, så barnmorskan fick hänga på min mage med all sin kraft medans läkaren drog ut han med sugklocka, när han kom ut så fanns det inget liv i han, som sprang iväg med han och en halv timme senare fick ja tillbaka han för ett ögonblick, sen tog dom upp han på neotal avdelningen och min man följde med, jag fick ligga kvar på förlossningen eftersom jag vart förlamad i benen och kunde inte tömma blåsan, Men efter mycket om och men fick jag äntligen träffa min son. Men jag missade allt det där i början, byta blöja ocj allt sånt, 
    Jag hadfe också planerat allt i minsta detalj, Jag mådde skit att jag inte fick upp han på magen, att jag inte fick höra han skrika, att ja inte fick se beckan bajset (heter det så) byta blöja, ligga och amma honom,
    Min son ville inte ta bröstet när ja försökte, Jag kände inte kontakten med honom, första gången han log var åt min man. Men mycket var mit egte fel, just för att jag stirrade mej blind på hur det skulle ha varit och inte anpasde mej efter hur det var, och för att jag inte sökte hjälp. Jag vet att allt känns som skit just nu, att du missade allt det där, Men försök lägga det åt sidan och skapa dej en egen kontak till ditt barn och se till att få någon att prta med sen när du orkar, det är så viktigt att barnet får känna din närhet och du ditt barns närhet.
     Jag hoppas allt löser säg och jag önskar er all lycka :)

  • Äldre 2 Sep 21:00
    #2

    Orkar inte skriva hela min berättelse men jag känner mig också snuvad på min bebis första 5 veckor. Jag fick gå på så starka smärtstillande efter förlossningen. <och när jag tänker på detta känner jag en enorm sorg, men jag försöker att inte älta det...

  • Äldre 2 Sep 21:00
    #3

    Oj, vilken chockstart på mamma-livet för dig!! Skönt att det "gick bra" ändå, det måste ha varit oroligt för alla runtom som sett dig så dålig också...

    Det är klart att det känns sorgligt att du missat de första veckorna med bebisen! Man har ju så många förväntningar, planer, man har längtat så länge efter barnet... och så blir inget som man tänkt sig.

    Just nu är ju 2 veckor hela bebisens liv, men med tiden blir 2 veckor bara en liten, liten del. Ni kommer ha massor av minnen, saker ni upplevt och gjort tilsammans, glädjeämnen och sorger, kärlek och ilska, allt blandat i en härlig röra... Och de här första 2 veckorna kommer bara vara en mycket liten del av ert gemensamma liv.

    Grattis till bebisen, och välkommen tillbaks till småbarnslivet.
    Kram!

  • Äldre 2 Sep 21:12
    #4

    Hejsan!

    Även om jag inte var så illa däran som du, så har jag viss förståelse. Själv fick jag en kraftig bröstinfektion som ledde till blodförgiftning en vecka efter förlossningen. Låg inlagd med jättehög feber som inte gick att få ner, en sänka på många hundra och en central venkateter inopererad eftersom alla infarter de satte tog sönder mina kärl. Under tiden låg min sambo hemma med vinterkräket och min mamma och vårdpersonal fick ta hand om sonen medan jag låg alldeles apatisk i sjukhussängen. 

    Det var ju inte alls som jag hade tänkt mig första tiden. Då skulle vi bara mysa, ta hand om varandra, gå på promenader med den fina vagnen och bli en familj. Men den tiden kom, bara inte just då.

    Har din sambo lite semester att ta ut så att ni kan få lite frisktid ihop? Annars kanske han kan ta ut föräldraledighet om du är sjukskriven fortfarande. 

    ...och det här med sövning: Det är som en syltburk i början. Du vet en sån med jättejättehårt fastskruvat lock. Man kämpar och kämpar, men så kommer en annan och bara "plopp", så är den öppen. Du kommer att lära dig söva sonen (Jättegrattis, förresten!), lära känna honom och sucka åt att han måste bada - igen.

  • Äldre 2 Sep 22:35
    #5

    :) 

    Precis det är ju en sån kort tid i vårat liv och jag är övertygad om att det sen inte kommer kännas så jobbigt. Dagen innan vi fick komma hem efter snittet så kände jag verkligen för honom så känslorna finns ju där någonstans, och idag när vi gick på köpcentrumet och jag körde vagnen så var det så underbart. Behöver nog få lite tid att landa, nu när det känns som om jag kommer bli återställd.

    Vi har pratat så mycket i gravidtrådarna om första tiden och när andra skriver om hur de bara myser och "nu log han mot mig för första gången" osv. så känns det ju. Men jag försöker tänka att det är första gången för mig och bebis som är det viktiga inte vad som hänt med andra innan.

    Ju mer jag kan göra med honom desto mer "min" kommer det nog kännas.

    Sambon började på sitt jobb i sommras så han har bara några få semesterdagar, men vi har planerat att åka och hälsa på mina släktingar i oktober och ev. så tar han en fredag och måndag ledig så åker vi lite tidigare över helgen. Går inte det så kanske jag åker iväg själv med bebis några dagar.

    Endel kanske lättar när alla prover är normala igen så vi slipper åka till sjukhuset, jag ska tillbaka på tisdag igen, och det ger väl lite dåligt samvete att han ska behöva släpas fram och tillbaka till sjukhus och sånt.

    Min sambo är så stöttande i alla fall och har låtit mig ta bebis på nätterna och dagarna nu så mycket som jag orkar och vill, för att kunna få gosa och få positiva känslor till honom, inte bara dålig samvete och att det ju faktiskt är pga. bebisen som jag blev så sjuk. Fast han är värt det flera gånger om, världens snällaste och sötaste är han och nu börjar vi få ordning här igen.

    Sängen står i sovrummet och jag kan sova i min säng, mer normalitet och inte massa speciallösningar för att få vardagen att fungera.

    Men det är väl lite tabu också att känna att man "förlorat" början när man har fått ett barn som mår bra.  

  • Anonym
    Äldre 2 Sep 22:42
    #6

    Har ingen erfarenhet men vill bara skicka en kram och säga att jag tror det kommer gå väldigt bra för er eftersom du tar tag i detta och börjar bearbeta det så snabbt.  Att sörja något som man inte fick är eg lönlöst men jag förstår dig ändå, skulle nog känt samma . Lycka till!

  • Äldre 2 Sep 22:48
    #7
    Anonym skrev 2010-09-02 22:42:36 följande:
    Har ingen erfarenhet men vill bara skicka en kram och säga att jag tror det kommer gå väldigt bra för er eftersom du tar tag i detta och börjar bearbeta det så snabbt.  Att sörja något som man inte fick är eg lönlöst men jag förstår dig ändå, skulle nog känt samma . Lycka till!
    Tack, ja det är ju lönlöst för det går ju inte att vrida tillbaka klockan. Men jag vet från andra händelser att om jag får uttrycka mina känslor så känns det bättre sen. Nu går det lättare att läsa i trådarna där folk precis fått bebis och kommer hem efter någon dag och har det så mysigt, är uppe och går och fokuserar på sin bebis, inte på hur jävligt ont det gör. 

    Jag insåg inte förrens på operation hur otroligt ont jag faktiskt hade av blödningen och hur mycket jag kämpat för bebisens skull. Men vi landar nog snart och kan få nya egna upplevelser.

    Fick tips om att göra roliga saker ihop och samla trevliga minnen. :)  
  • Äldre 4 Sep 05:22
    #8

    Förstår hur du känner.. 
    Vid min första förlossning så var sonen väldigt sjuk, fick ligga några veckor på sjukhuset, vi fick bo på bb, men inte sova med honom under den tiden. Och det kändes otroligt tungt att inte kunna fått vara med honom hela tiden, hjälpa honom med allt han behövde hjälp med... Samtidigt fick jag livmoderinflammation, gjorde inte saken lättare...
    Vid min andra förlossning så förlorade jag flera liter blod och hamnade på op, och dottern som kom i v37 hade andningsproblem så hon fick bo en natt på neo...
    Känner mig "snuvad" här oxå på den första tiden...
    Ville ju oxå få åka med bebisen i famnen till bb.......

    Jag förstår ju att detta har varit det bästa för barnen och mig, men det är ändå ett sår som man bär med sig.

    Ett tips angående anknytning är att du har bebisen naken på din bara överkropp, ofta!! Att han får mysa och gosa, precis så som han skulle fått göra i förlossningsrummet..

    Kram! 

  • Anonym (3 barns mamma)
    Äldre 4 Sep 11:52
    #9

    Våra tvillingar föddes för 5 år sen med kejsarsnitt.Pojken föddes med hjärtfel,tjejen var frisk.Så barnen tog de på neo båda 2 eftersom pojken hade svårt att andas. Några timmar efter snittet blev jag dålig,hade sagt till flers ggr att det var nåt som var fel men personalen lyssnade inte.Eftersom jag snittades med vårt äldsta barn oxå så visste jag att det var nåt fel att det inte skulle göra så ont efter jag fått en masa morfin.
    Nåja de såg att blodvärde och blodtryck sjönk men kollade inte upp varför förrän det nästan var för sent....Ett blodkärl hade brustit i buken på mig.När de öppnade och opererade akut hade jag förlorat i stort sett allt blod.Hade blodvärde på 28 och blodtryck på 55.Fick blod, lades i respirator och hölls nersövd ett dygn.När jag vaknar upp har pojken flygits till Lund för att operera hjärtat ( min storebror och hans fru åkte ner till honom) Vi bor i södra norrland så det är en bit dit ner...Jag låg 1 vecka på intensiven med syrgas mm för jag syresatte mig inte själv,tjejen låg på BB och pojken var nere i lund. Efter ngr dagar när jag var piggare åkte min mamma och pappa ner och bytte av min bror med fru.Maken var kvar här med mig,lill tjejen och storebror som då var 3 år.Tvillingpojken var 12 dagar när jag träffade honom riktigt första gången.Det var när han kom hem från Lund.Tjejen kom de ju ner på intensiven med varje dag den veckan när jag låg där och sen var jag med henne på BB ngr dagar innan vi åkte hem. Vi åkte hem 2 dagar innan pojken kom hem från Lund. Så jag förstår hur du känner,att allt inte blir som man trott,missa  den där mysiga första tiden med bebisen/arna. Även om man har  mkt tid sen med dom så tycker jag ändå att det för alltid på nåt vis finns där att man missade de första dagarna...

  • Anonym (3 barns mamma)
    Äldre 4 Sep 11:54
    #10

    Jag hade dessutom fått vätska i lungorna så första dygnet visste de inte om jag skulle överleva...Jag är glad att vi hade familjen som stöttade och hjälpte oss.

  • Äldre 4 Sep 12:10
    #11

    har ingen egen erfarenhet, men vill bara skicka en stor KRAM!

    Det gör ont i mig att läsa hur jobbigt du haft det, speciellt som jag (via andra trådar vi träffats i) vet hur du drömde om första tiden. Det gör man ju.

    Vår första tid, min son och jag, blev absolut inte som det var tänkt. Jag åkte på babyblues-deluxe och sonen bara grät och amningen var ett helvete. Dessutom såg jag aldrig människor och höll på att förgås, för det fanns ingen att prata med. Att prata med sig själv (enbart) är inte hälsosamt i det långa loppet.
    Jag kan vara så avundsjuk på dem som säger sig ha svävat på rosenmoln från första stund, men samtidigt vill jag ju inte byta bort min son, oavsett hur krånglig han kan vara.


  • Smilla 79
    Äldre 7 Sep 13:32
    #12

    Hej!

    Skriver lite snabbt.

    Har själv varit med om en traumatisk förlossning med livet i nästan förlust

    Började storblöda hemma
    AKut in med ambulans
    AKut kejsarsnitt
    Dok. förlust vid op. 5 liter blod som tog lite över 2h
    Förlorade min livmoder
    Bebis klarade sig bra mirakulöst
    Komplikationer tillstöter, Op igen pga inre blödningar
    fruktansvärda smärtor
    2,5 liter blod hittas i buken.
    Återhämtningen pågår fortfarande, mest psykiskt och fysiskt tog det flera månader innan jag
    kunde känna mig  normal.

    Det var fruktansvärt

    Stor Kram till dig! jag har skrivit i min blogg här på familjeliv lite, ska kolla om den är öppen.

Svar på tråden Förlossningskomplikationer, missade bebisens första tid