• Anonym (Närhe­t)
    Äldre 5 Sep 20:02
    13101 visningar
    20 svar
    20
    13101

    Änka- Saknar närhet

    Jag förlorade min man i cancer för 8 månader sen. Vi kämpade i två år men cancern besegrade oss. En tragedi, en fruktansvärd förlust. Jag är nu ensam med två små barn.

    Det här kanske kan få folk att reagera men jag skriver ändå, i hopp om att någon förstår mig.

    Min kropp skriker efter närhet, omfamning och beröring.

    I nästan 8 år hade jag det, jag hade allt det fysiska och det känslomässiga. Nu är det borta och det är som kroppen inte förstår att min man inte finns längre. Den vill ha närhet och beröring. Kan känna mig smått desperat i längtan efter det. Jag kan känna mig kär i personer som ser bra ut och jag tänker genast på sex och beröring.

    I samma sekund tänker jag på min man, att jag faktiskt misst honom. Men det är som kroppen och tankarna är i obalans. För även om jag tänker på min man så kan jag tex inte sluta tänka på den snygga killen i affären och om att få bli omfamnad av honom.

    Det här tär på mig, jag saknar min man nåt så otroligt och det i sin tur gör att jag saknar värmen, närheten och bekräftelsen från en annan man. Jag vet ju att det inte är min man som kommer ge mig det jag vill ha och därför är det lätt att "ersätta" honom med någon i tex affären,

    Jag vet att det här låter helt sjukt säkert men det är så här det är. Jag vill bara ha någon som bryr sig om mig och som jag tycker om, någon som kan sitta bredvid mig i soffan och ge mig trygghet.

    Finns det någon mer som kan känna igen sig?

  • Svar på tråden Änka- Saknar närhet
  • Anonym
    Äldre 5 Sep 20:09
    #1

    Beklagar sorgen.

  • Äldre 5 Sep 20:13
    #2

    Det låter verkligen inte sjukt ellet konstigt. Men jag förstår att det måste vara fruktansvärt med alla känslor som man dras mellan. Kan dessvärrre inte ge mer råd än att du inte ska känna att du är konstig eller sjuk.

  • Anonym (Närhe­t) Trådstartaren
    Äldre 5 Sep 21:23
    #3

    Tack till er båda! Ja, det är frusterande att ha en massa känslor...Oftast är det värst vid ägglossning, då kan jag inte tänka på annat. Det är som alla homonella känslor blivit mycket starkare nu när jag är ensam. Att det blir tydligare då.

  • Anonym (också änka)
    Äldre 5 Sep 23:31
    #4

    Jag känner precis igen mig i vad du skriver. Jag miste min man för 3 månader sedan och blev ensam med ett barn. Jag tror det är fullkomligt normalt att känna så.

    Varm kram till dig från en i samma sits!

  • Äldre 6 Sep 01:27
    #5

    Om du längtar så mycket, varför inte försöka träffa någon? Hur länge ska du behöva vänta för att få känna närhet och lust igen? Kärleken till din man blir ju inte mindre för att du avstår från närhet och sex. Lycka till från en som hoppas på att du inte avstår för att du undrar vad alla andra ska säga. Kram! 

  • Anonym (Närhe­t) Trådstartaren
    Äldre 6 Sep 16:37
    #6

    Anonym(också änka): Beklagar din sorg. Vill gärna "prata" med dig. Skulle du vilja det?

    minst: Jag blir glad när du skriver som du gör. För jag tänker självklart på det också men blir samtidigt rädd, rädd för att bli sårad, rädd för vad andra ska tycka och vad jag själv ska känna. Sen känns det rätt svårt, hur hittar jag någon som vill vara med en 2-barnsmamma som dessutom gått igenom något väldigt tragiskt? Det löser sig nog men en sak vet jag, jag vill ha närhet. Hur det ska gå till är en annan sak...

  • Äldre 7 Sep 22:48
    #7

    Du om någon vet hur det känns att mista någon som man älskar. Livet är för kort för att vänta! Kommer chansen till värme och närhet så hoppas jag att du tar den. Självklart är det jobbigt att bli sårad men det är inte allt och det är väl du och dina känslor ett kvitto på. Blir man sårad får man slicka sina sår och "komma igen" för om man inte försöker, hur ska man då hitta kärleken igen! Sårade blir vi alla i kärleken någon gång men när det verkligen funkar, då är det värt alla tårarna man har fällt för andra. Hur länge ska man "vänta" för att andra har åsikter? Inte vet jag. Jag vet bara att det måste kännas rätt för dig. ( Självklart kanske man inte presenterar "den nya" för barnen vid första träffen). Får dina barn en lycklig och glad mamma så inte glömmer de sin pappa för det. Han kommer alltid att vara en del av både ditt och deras liv. Och på frågan om det finns någon som skulle vilja ha dig så är jag övertygad om att det finns någon i din närhet just nu som gärna skulle ge dig allt du vill ha, om du bara såg honom. Kram och lycka till!

  • Anonym (norma­lt)
    Äldre 15 Sep 07:51
    #8

    Hej!
    Beklagar sorgen!
    Du är INTE sjuk utan helt normal;)
    Förmodligen är du inte redo för en ny kärleksrelation ännu, men kommer säkert att bli längre fram i livet. Dock är det som du skriver, en obalans mellan tanke och kropp.
    Ett sätt att "lugna" dessa hormoner är att ex gå och få massage. Pröva, du kommer nog bli överraskad
    Forskning visar oxå att sitta och klappa en hund har liknade effekt på hjärnan.
    Varma kramar! 

  • Anonym (änka här med)
    Äldre 16 Sep 17:18
    #9

    Jag känner verkligen igen mig. För cirka ett halvår sedan förlorade jag min man i cancer, det var verkligen ett hemskt kämparår.
     Jag har nu i någon vecka börjat träffa en annan kille, och det känns väldigt bra! Men jag vågar inte säga till mina föräldrar osv att jag "träffar" någon.
    Jag och den här killen tar det väldigt lugnt, vi får se vad som händer i framtiden. För cirka två månader sedan kunde jag se jättesnygga killar utan att ens bry mig, då hade jag inga sådana "tankar" åt det hållet alls. Men sen helt plötsligt har det vänt. Och jag känner att varför vänta om det inte känns fel?! Man vet aldrig vad som händer imorgon.

  • Anonym (också änka)
    Äldre 16 Sep 23:37
    #10

    Änka här med - oj så du har redan träffat ny kille! Men vad roligt för dig, snabbt tycker jag dock men det är ju som du säger, och som vi som förlorat nära anhöriga tyvärr fått "lära" oss - vem vet vad som händer i morgon? Så kör på du om det verkligen känns rätt i hjärtat. Varför vill du ej berätta för dina föräldrar etc? Lycka till!

    Kanske har du som levde med cancern och döden ett tag kommit längre än mig som det hände helt hastigt och oväntat för? Min man dog för 4 månader sedan och jag kan inte alls föreställa mig att träffa någon ny på läänge... Har inte alls bearbetat min sorg färdigt. Sen så hör också till saken att jag ej kan få fler barn vilket har bidragit till problem med min kvinnliga självbild och självkänsla. Och - vem vill ha mig - änka med ett barn och som ej kan få fler barn? :(:(:( Inte ens fyllt 30 år och redan "slut" som jag känner det, och det är jag så himla ledsen för, att jag aldrig får bilda familj.

  • Anonym
    Äldre 17 Sep 03:05
    #11

    jag har inte träffat nån på snart 3 år och det känns helt ok, mår nästan illa vid tanken av att träffa nån ny....men alla e vi olika.
    Kram och lycka till. 

  • Anonym (änka här med)
    Äldre 17 Sep 16:12
    #12

    Jag beklagar er allas förlust!
    Ja, jag tror att det är rätt stor skillnad att mista någon i en sjukdom än att mista någon hastigt. Jag hade ändå förberett mig på hur det kunde bli i ca ett år då han var sjuk. Det gick upp och ner hela tiden, mellan hopp och förtvivlan.

    Än så länge är det inte speciellt seriöst med den här killen, men det kanske kan bli. Vi tar det som sagt väldigt lugnt. Att jag inte vågar berätta för mina föräldrar och vissa andra släktingar är för att jag vet att en del tycker att man "ska" ha ett sorgeår, däribland mina föräldrar som iallafall tycker att man ska vänta minst ett år. Men jag kan inte hjälpa vad som har hänt nu, jag är kär i den här killen, känner att jag vill träffa honom hela tiden. Jag blir kär ganska lätt. Samtidigt är det svårt att veta om jag bara vill ha NÅGON, eller om jag verkligen bara vill ha den här killen, hur ska man veta?? Ja ja, det känns i varje fall bra just nu, sen får vi se vad som händer.
    Jag har en killkompis som är intresserad av mig, men jag är inte alls intresserad av honom på det viset fast han är jättesnäll och ser bra ut, så jag är ju inte desperat och tar första bästa iallafall.

  • Äldre 18 Sep 00:17
    #13

    TS

    Jag vet EXAKT hur du känner dig. Jag har ett öde som är som ditt. Jag beklagar så din förlust... !

    Bristen på fysisk närhet och beröring är så påtaglig att den blir till kännbar fysisk smärta. Det känns som ensamheten äter upp en inifrån. Det kan förtära en helt.

    Kram.


    Det krävs inte mycket av en kille för att bli pappa, men det krävs en riktig man för att vara en far.
  • Anonym (också änka)
    Äldre 28 Sep 22:42
    #14

    Här har du en till som förstår. Jag miste min man för 3 månader sedan och jag saknar närheten jätte mycket. Vi kramades och pussades mycket och satt alltid nära varandra i soffan. Saknaden och tomheten efter honom är enorm.
    Alla människor behöver värme och närhet och jag tror inte att vi änkor är ett undantag. Kämpa på och följ ditt hjärta! Kram

  • sataka­tse
    Äldre 28 Sep 22:51
    #15

    Måste det finnas en rätt tid till när det är ok att känna känslor och behov? Det är din man som dog och inte du, du är högst levande med allt det innebär. Ibland tror jag att folk har några konstiga förväntningar på hur man ska vara och göra efter en förlust, men glömmer att alla är invidider och har sina olika tider för olika saker...

    bara en sak, känn inte dig fel på något sätt..


  • Anonym (Mvh Mac)
    Äldre 10 May 14:39
    #16

    Hej jag förstår dig fullt ut !! Miste min fru pga en läkar miss endast 34 år och lämnade 4 barn varav det yngsta barnen är 5 år det jag saknar är närhet och beröring vet att inget kan ersätta men vi alla behöver kärlek och frågan är ju om man vågar ta och ge igen

  • Anonym (Vän)
    Äldre 11 May 15:10
    #17
    Anonym (Mvh Mac) skrev 2017-05-10 14:39:11 följande:

    Hej jag förstår dig fullt ut !! Miste min fru pga en läkar miss endast 34 år och lämnade 4 barn varav det yngsta barnen är 5 år det jag saknar är närhet och beröring vet att inget kan ersätta men vi alla behöver kärlek och frågan är ju om man vågar ta och ge igen


    Beklagar din frus bortgång.

    Alla är vi olika men jag tror också att vi människor behöver närheten och beröringen.

    Jag har en god vän som blev änka för snart ett år sen. Hon sa redan efter några månader att hon saknade att ha en annan nära sig. Att få hålla om någon och bara få ta på en man.

    Det var ingen känsla hon visste hur hon skulle hantera utan lät det vara så en tid, kände en längtan. Efter ytterligare några månader träffade hon en man som hon idag har som särbo. Hon kommer alltid att älska sin man men vet att han aldrig kommer tillbaka.

    Jag tror på att du kommer att våga ha någon nära dig igen. Det kommer inte att betyda att du ersätter din fru. Du lever vidare och måste finnas där för era barn.

    Det är det finaste du kan ge dem och deras mamma, att ge barnen en fin uppväxt och ge de fina minnen av sin mamma. Låt de veta hur mycket hon älskade dem och låt deras minne av henne få leva.

    När du träffar på en ny kvinna kommer din skyddsinstinkt att känna när det är rätt. Den blivande kvinnan kan aldrig bli en ny mamma men hon kan vara med och skänka dina barn glädje och kärlek.

    Kramar till dig
  • Anonym (vilse­n)
    Äldre 25 Jun 12:56
    #18

    Såg denna tråden nu. Och vad likt ditt öde är mitt. Jag startade en tråd om min man som har obotlig cancer och att jag kommer bli ensam med 2 små barn. Vi kanske skulle ha en del att prata om du och jag. Känner så väl igen mig i de du skriver men tar gärna mer via pm. 

  • Anonym (Hm)
    Äldre 27 Oct 12:25
    #20
    blygarn skrev 2010-09-05 20:13:35 följande:
    Det låter verkligen inte sjukt ellet konstigt. Men jag förstår att det måste vara fruktansvärt med alla känslor som man dras mellan. Kan dessvärrre inte ge mer råd än att du inte ska känna att du är konstig eller sjuk.
    Håller med

    Beklagar sorgen.
Svar på tråden Änka- Saknar närhet