• Victor­ia70
    Äldre 17 Sep 20:38
    394425 visningar
    1375 svar
    +2
    1375
    394425

    Downs syndrom - Vi gjorde abort

    Idag är det 11 dagar sedan aborten. Tårarna rinner fortfarande på mig varje dag och jag känner en sån stor sorg och förlust. Visst har det blivit bättre, man jag vill så gärna ha ett till barn, men tiden rinner iväg. Har tidigare haft ett missfall och det har tagit tid att bli gravid igen och så slutar det i en abort.

     Hur lång tid tar det innan mensen är tilbaka igen och vågar jag försöka igen?

    Gjorde aborten efter 17 veckor och det var inte roligt. Orkar jag gå igenom samma sak igen, jag jag tror det, men då vill jag göra moderkaksprov istället för fostervattenprov då man kan göra det betydligt tidigare. Är det någon som har varit i samma situation som jag?

    Sorgsen

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-02-09 11:43
    I början av februari för 1 år sedan var det tänkt att vårt barn skulle ha kommit. Känner att jag vill uppdatera tråden med hur jag mår nu när det har gått en tid för er alla som behöver stöd i ert beslut. Livet går vidare och jag mår bättre.

    Klart att jag tänker på det barn som jag inte fick, men för mig var det ett val som var rätt för mig. Vi som är här och har varit i den här tråden har funnit ett stort stöd genom att känna att man inte är ensam. Här kan man älta, vara ledsen, glad, frusterad, arg eller bara läsa.

    Det finns många som gärna vill påpeka att det val vi gjort inte är rätt. Du som besöker den här tråden och tycker att vi fel som gjort abort pga. DS har rätt att tycka så och jag är medveten om att man kan tycka så, men skriv det inte här.

    Låt tråden vara ett stöd för alla som tagit detta svåra beslut att avstå från ett barn.

    Kramar till er alla superkvinnor!

  • Svar på tråden Downs syndrom - Vi gjorde abort
  • Kattfl­ickan
    Äldre 10 Nov 19:47
    #51
    Limpan 83 skrev 2010-11-10 14:15:18 följande:

    Hej alla!
    Vilken tur att jag hittade hit. Känner mig så otroligt ensam med mina tankar och min sorg.


    Jag genomgick en sen abort (v.21) för ca en vecka sedan pga Downs syndrom. Allt känns så overkligt. Skultdkänslorna är enorma.. gjorde jag rätt?! Hur känner ni såhär i efterhand? Jag var hela tiden rätt säker på att jag ville göra en abort.. men nu i efterhand grubblar jag så mycket över mitt beslut. Jag saknar min pojke något enormt! Jag vill ju så gärna bli mamma.

    Dagarna känns otroligt tunga... jag måste ha saker att göra hela tiden annars gräver jag bara ner mig och ser allting svart. Hur tar ni er igenom dagarna?

    Stor kram till er alla/ Linda


    Hej Limpan,

    Känner igen mig så mycket i det du skriver. Tiden du har nu är ju jättejobbig. Känslomässigt så ångrade jag mitt beslut, hela min kropp skrek efter vårt barn, som jag nyligen fick reda på var en flicka.

    Men förnuftsmässigt så tror jag att jag fattade rätt beslut och har inte ångrat mig. Kände precis som du, jag vill så otroligt gärna bli mamma, har inga barn än. Hann få ett starkt band till barnet i magen.

    För min del så var det 7 veckor sedan aborten och jag var nu i veckan på återbesök. De har tagit blodprov för att undersöka om vi har "robertsonska translokationer", dvs. om det kan finnas ärftliga faktorer inblandade, jag hoppas och tror inte det. Läkaren sa att oftast så går det ju bra nästa gång, sannolikheten att det händer igen är ju jätteliten. Så jag försöker känna hopp om att jag ska kunna bli mamma till ett friskt barn så samma sak gäller ju för dig! Försök att se det även om det känns nattsvart nu.

    Tillåt dig att vara så ledsen du bara vill, jag är fortfarande ledsen vissa dagar och gråter, men det känns lite lättare nu. På allhelgona tände vi ett ljus i minneslunden där askan är spridd och då bröt jag nästan ihop men det kändes ändå bra.

    Försök att inte känna skuldkänslor och ta absolut inte åt dig om någon försöker att få dig att känna så!

    Styrkekramar!

    Millan
  • Limpan 83
    Äldre 10 Nov 20:56
    #52

    Hej

    Tack så mycket för era svar, det värmer

    Millan: jag håller verkligen tummarna för er att det inte är något ärftligt. Jag fick också förklarat för mig att oftast är det inte det, utan man har helt enkelt bara en enorm otur. :( Men visst känner jag redan oro inför framtiden... hur det ska gå. Men de har lovat att vi ska få gå på täta kontroller om jag blir gravid igen och det gör mig lite lugnare.

    Vi hade också tänkt att gå till minneslunden om ett tag...är skönt att man har någonsans att gå för att ta farväl och bara "hälsa på".
    Valde ni att se den lille? Jag orkade inte med det just då eefter den jobbiga förlossningen, det blev för mycket för mig. Nu i efterhand ångrar jag mig lite.. kanske skulle jag ha tagit farväl? Men de har tagit foton som jag funderar på att titta på ihop med kuratorn.

    Ja livet går ju vidare.. men som sagt, vissa dagar är det verkligen väldigt jobbigt. Känns som en liten tröst att man inte är helt ensam om detta ialla fall.
    Stor kram till er alla!!

  • Äldre 10 Nov 21:09
    #53
    Limpan 83 skrev 2010-11-10 20:56:32 följande:
    Hej

    Tack så mycket för era svar, det värmer

    Millan: jag håller verkligen tummarna för er att det inte är något ärftligt. Jag fick också förklarat för mig att oftast är det inte det, utan man har helt enkelt bara en enorm otur. :( Men visst känner jag redan oro inför framtiden... hur det ska gå. Men de har lovat att vi ska få gå på täta kontroller om jag blir gravid igen och det gör mig lite lugnare.

    Vi hade också tänkt att gå till minneslunden om ett tag...är skönt att man har någonsans att gå för att ta farväl och bara "hälsa på".
    Valde ni att se den lille? Jag orkade inte med det just då eefter den jobbiga förlossningen, det blev för mycket för mig. Nu i efterhand ångrar jag mig lite.. kanske skulle jag ha tagit farväl? Men de har tagit foton som jag funderar på att titta på ihop med kuratorn.

    Ja livet går ju vidare.. men som sagt, vissa dagar är det verkligen väldigt jobbigt. Känns som en liten tröst att man inte är helt ensam om detta ialla fall.
    Stor kram till er alla!!
    Vi valde att se vår lilla dotter. Jag var tveksam först och mannen skulle absolut inte se, men efter att ha pratat med barnmorskan som var med oss den dagen så valde vi båda att se henne och det är jag faktiskt tacksam för.  Dom visade oss även ryggmärgsbråcket och att få se det med egna ögon och hur stort det  verkligen var gjorde faktiskt att det trots allt kändes mer "rätt".
    Vi valde också minneslund och det är så otroligt skönt att ha ett ställe att gå till.

    Kram
  • Limpan 83
    Äldre 11 Nov 11:53
    #54

    Hej!

    Ja jag vet inte varför jag valde att inte se just då. Jag hade väl så dåligt samvete att jag helt enkelt inte kunde se vad jag gjort mot den lilla. Men de tog ju bilder på vår lilla pojke, så jag ska nog se på dem iaf. Barnmorskan berättade för oss att den hade de typiska downs syndromöronen, de sitter en aning längre ner.. så det var skönt precis som du säger att få höra/se att det verkligen stämmer.

    Hur längesedan var det du genomgick aborten? Hur känns det nu för dig?
    Kramar

  • Äldre 11 Nov 15:43
    #55
    Limpan 83 skrev 2010-11-11 11:53:18 följande:
    Hej!

    Ja jag vet inte varför jag valde att inte se just då. Jag hade väl så dåligt samvete att jag helt enkelt inte kunde se vad jag gjort mot den lilla. Men de tog ju bilder på vår lilla pojke, så jag ska nog se på dem iaf. Barnmorskan berättade för oss att den hade de typiska downs syndromöronen, de sitter en aning längre ner.. så det var skönt precis som du säger att få höra/se att det verkligen stämmer.

    Hur längesedan var det du genomgick aborten? Hur känns det nu för dig?
    Kramar
    Vi fick också kort, däremot dröjde det innan jag tittade på det. Varför vet jag inte eftersom jag redan hade sett henne.

    Det är lite mer än en månad sen som jag gick igenom det, den 6 oktober. Dagarna går upp och ner fortfarande, men jobbar nu och på sätt oc vis tycker jag det är skönt. Man får komma hemifrån lite och får annat att tänka på.
  • Victor­ia70
    Äldre 16 Nov 18:37
    #56
    Limpan 83 skrev 2010-11-11 11:53:18 följande:
    Hej!

    Ja jag vet inte varför jag valde att inte se just då. Jag hade väl så dåligt samvete att jag helt enkelt inte kunde se vad jag gjort mot den lilla. Men de tog ju bilder på vår lilla pojke, så jag ska nog se på dem iaf. Barnmorskan berättade för oss att den hade de typiska downs syndromöronen, de sitter en aning längre ner.. så det var skönt precis som du säger att få höra/se att det verkligen stämmer.

    Hur längesedan var det du genomgick aborten? Hur känns det nu för dig?
    Kramar
    Hej!

    Jag eller vi valde inte heller att se fostret, och jag ångrade mig också ett bra tag efter aborten och kanske fortfarande också. Det är nu drygt 2 månader sedan aborten och jag liksom du "körde i 180" första tiden efter aborten. Jag ville inte se på tv, inte träffa andra människor och absolut inte vara inne på face book där allas liv fortsatte som vanligt. Jag tyckte att alla skröt och var så lyckliga och mitt liv bara stannade upp.

    Jag var hemma från jobbet ett bra tag och när jag började jobba som vanligt igen grät jag nästan varje dag på jobbet. Det är först nu som jag känner mig stabil. Ju längre tid det går ju mer sällan tänker jag på det hela. Sorgen finns kvar och kommer nog alltid att finnas där, men vi människor är fantastiska och klarar mer än vi tror.

    Jag har en fråga om fotona, begärde ni att de skulle ta foton eller gjorde de det ändå? Ingen på mitt  sjukhus sa något om detta och det klart att om det finns foton vill jag har dem.
    För min del vet jag inte om det blir nåt nytt försök. Tiden rinner ut och jag mådde så dåligt i illamående förra  gången och vet inte om jag orkar det igen. Jag är dessutom orolig att det skall vara sjukt. Samtidigt har jag inte så mycket tid att spela med, men tror inte att jag skall bestämma mig. Blir det så blir det och då är det nån mening med det och blir det inte är det menat så.

    Jag vill bara säga till dig att det är tungt, mycket tungt från början. Låt känslorna komma och prata gärna med någon som du känner förtroende för. Man måste få älta, grina och bearbeta på sitt eget sätt, det går inte att skynda på, sorgen måste få ta den tid den behöver. 

    Kram
  • Äldre 16 Nov 20:02
    #57

    För oss talade dom om att dom tog kort, sen fick vi välja själv om vi ville ha det eller inte.

  • Fyran6­7
    Äldre 17 Nov 11:18
    #58

    Hej
    Jag är också i den situationen att jag har gjort abort pga Downs syndrom inte en gång utan 2 gånger! En gång för ett år sedan i vecka 17+0 och nu förra torsdagen i vecka 17+6. Jag känner mig som i ett vakum och tycker just nu att livet är väldigt orättvist. Även om jag har 3 barn redan innan så var ju hela vår familj inställda på att vi ville ha ett barn till. Nu tror jag inte vi vågar prova fler gånger så vi får börja fokusera på annat här i livet. Men längtan kommer nog alltid att finnas där!

  • Äldre 17 Nov 11:22
    #59
    Fyran67 skrev 2010-11-17 11:18:54 följande:
    Hej
    Jag är också i den situationen att jag har gjort abort pga Downs syndrom inte en gång utan 2 gånger! En gång för ett år sedan i vecka 17+0 och nu förra torsdagen i vecka 17+6. Jag känner mig som i ett vakum och tycker just nu att livet är väldigt orättvist. Även om jag har 3 barn redan innan så var ju hela vår familj inställda på att vi ville ha ett barn till. Nu tror jag inte vi vågar prova fler gånger så vi får börja fokusera på annat här i livet. Men längtan kommer nog alltid att finnas där!
    Skickar en kram till dig/er. Förstår er att ni inte vågar prova igen...kanske kan va skönt då att båda är med på att fokusera på annt. En dag kanske man är beredd att prova igen.
    Va samma för oss att hela familjen va ju inställd på en ny liten medlem...

    Kram
  • Limpan 83
    Äldre 17 Nov 11:35
    #60
    Victoria70 skrev 2010-11-16 18:37:08 följande:
    Hej!

    Jag eller vi valde inte heller att se fostret, och jag ångrade mig också ett bra tag efter aborten och kanske fortfarande också. Det är nu drygt 2 månader sedan aborten och jag liksom du "körde i 180" första tiden efter aborten. Jag ville inte se på tv, inte träffa andra människor och absolut inte vara inne på face book där allas liv fortsatte som vanligt. Jag tyckte att alla skröt och var så lyckliga och mitt liv bara stannade upp.

    Jag var hemma från jobbet ett bra tag och när jag började jobba som vanligt igen grät jag nästan varje dag på jobbet. Det är först nu som jag känner mig stabil. Ju längre tid det går ju mer sällan tänker jag på det hela. Sorgen finns kvar och kommer nog alltid att finnas där, men vi människor är fantastiska och klarar mer än vi tror.

    Jag har en fråga om fotona, begärde ni att de skulle ta foton eller gjorde de det ändå? Ingen på mitt  sjukhus sa något om detta och det klart att om det finns foton vill jag har dem.
    För min del vet jag inte om det blir nåt nytt försök. Tiden rinner ut och jag mådde så dåligt i illamående förra  gången och vet inte om jag orkar det igen. Jag är dessutom orolig att det skall vara sjukt. Samtidigt har jag inte så mycket tid att spela med, men tror inte att jag skall bestämma mig. Blir det så blir det och då är det nån mening med det och blir det inte är det menat så.

    Jag vill bara säga till dig att det är tungt, mycket tungt från början. Låt känslorna komma och prata gärna med någon som du känner förtroende för. Man måste få älta, grina och bearbeta på sitt eget sätt, det går inte att skynda på, sorgen måste få ta den tid den behöver. 

    Kram
    Ja visst ångrar man sig att man inte tittade... inte sa farväl.
    Jag känner precis som dig ang facebook och annat. Det är tungt att se hur lyckliga alla är, alla som är gravida, som nyss fått barn osv. Man blir nästan arg på dem!
    De berättade för osds redan innan aborten att bilder skulle tas och att de sparade dem så att vi kunde få titta senare om vi ville. Jag tror att jag ska göra det nästa gång jag träffar min kurator

    Var upp på undersökning idag.. på ultraljudet upptäckde de att jag fortfarande efter 3 skrapningar har rester kvar :( Så imorn har hag fått en operationstid. Det känns väldigt tungt.. vill bara komma vidare och detta gör ju inte saken bätter...
    Ja det är tur att man faktiskt fungerar så att man glömmer mer och mer. Men det är svårt att tänka så när man är mitt uppe i det.

    Kramar
Svar på tråden Downs syndrom - Vi gjorde abort